Vi är mer än våra älsklingsrätter

Fritjof SahlströmDet är maj, och jag tänker på julbord. På kålrotslåda, rosolli och rödkål. På rosolli. På om rosollin egentligen borde kallas sillsallad. Fast den inte innehåller någon fisk.

Det är inte den sena vårens fel. Anledningen är att vi vid min fakultet har påbörjat ett ganska omfattande arbete med att se över och utveckla vår undervisning och forskning. Det är ett roligt uppdrag för den som leder arbetet. Alltså för mig.

Men ibland känns det som att simma i överkokt lutfisk. Lite som i mina utvidgade familjer när vi i något skede av höstarna försöker fundera över vem som skall äta julbord var, och vad som då skall serveras. Behöver vi den italienska salladen? Är det någon som skulle sakna rödkålen? Tänk om vi den här gången skulle skippa skinkan? Det slutar alltid med att allt är med. Svågern vill verkligen ha sin skinka. Och gammelmormor vill ha italiensk sallad. Hon lever i och för sig inte längre. Men ändå. Inte kan vi ju ta bort den så där bara.

Allt framstår som viktigt. Och eftersom alla vill ha just sina egna rätter är det klokast att bara sitta tyst. För vad finns det för garantier för att resten av min släkt också flexar om jag börjar gå med på att det kanske blir en jul i år också om lutfisken inte är med? Så i december står vi därför på varsitt håll och muttrar om att nu blev det så här i år igen. För lite tid, för små kylskåp och för mycket mat. För dyrt.

Man skall inte dra metaforer för långt. De överförenklar och förvränger verkligheten, som har en tendens att vara långt mera komplex och mångbottnad än bilden av den. Jag förstår alltså att det är skillnad mellan den verksamhet vi bedriver vid Åbo Akademi, och familjens julbord. Men ibland kan bilder vara ett sätt att försöka nå samsyn om vad det är för typ av process man skall ge sig in på. Lite lättsam gemensam distans som kan vara till hjälp när det svåra jobbet börjar på riktigt. Och på vissa sätt är det faktiskt så att en del av det vi håller på med vid ÅA har karaktären av ett överdådigt julbord.

Älskat och uppskattat, tryggt och årligen återkommande, men med ökande men outtalade farhågor hos många av oss om att fler och fler kanske kommer att göra som kusin Melker och flyga söderöver, bort från allt vad bjudning är, när julens ledigheter närmar sig.

Jag tror att det är läge att se mig själv och min lutfisk i spegeln, och gå med på att åtminstone diskutera vad det är vi håller på med, för vem vi gör det, och vad av det som är viktigast.

Jag kan också ge ett tips: gör inte det här förändringsarbetet helt exakt som jag försökt göra det under min korta tid som dekanus, nämligen under tidspress, från toppen och neråt, och med otillräcklig tydlighet om att målet inte är att på sikt ersätta hela julen med någon annan okänd och än så länge hemlig högtid, utan om att göra det möjligt att ha råd och tid att vara tillsammans utan att alla upplevda måsten gör att man går på knäna när det väl är dags att sätta sig till bords. Skall julbordet bli annorlunda i år måste vi börja prata om det i tid. Före midsommar. Alltså ungefär nu.

Och i de svåra diskussionerna om prioriteringar tror jag också att det är viktigt att påminna sig om att bara för att just den egna sillen eller skinkan eller lådan inte är med nästa gång så är alla gäster välkomna och behövda. Vi är mer än våra älsklingsrätter. Och jag tror att vi kommer  märka att när vi väljer bort och skapar utrymme så finns det så småningom också rum för nytt, och tid och ork och vilja att ta tag i det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta är för att förhindra skräppost): * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.