Alla inlägg av webmaster

Kontinuerlig utbildning och utbildningsexport

Christina Nygren-LandgärdsDet nya begreppet i den finländska utbildningsvärlden denna höst är kontinuerligt lärande eller det mer kända ”jatkuva oppiminen”. Undervisnings- och kulturministeriet har utlyst 30 miljoner för utvecklingsarbete som stöder verksamhet som syftar till kontinuerligt lärande vid universiteten. Ministeriet har också definierat regionala bristområden, d.v.s. vilken kunskap och kunnande det råder brist på i form av arbetskraft inom vilka regioner. Då det gäller Egentliga Finland och Österbotten råder det bl.a. brist på IT kunnigt folk och personer som har hand om olika aspekter i samband med SOTE-processen.

Arbetet tar inte slut, men det ändrar form skriver UKM i sin rapport Jatkuvan oppimisen Suomi och hänvisar till OECD analyser. Bland annat artificiell intelligens kommer att medföra en snabb förändring av arbetsuppgifter inom en del sektorer och UKM frågar sig om det egentligen är så att det i förändringsprocessen föds mer nytt arbete då det gamla försvinner. Hur det än är blir måste vi få till ett nytänk då det gäller relationen studier och arbetsliv.

Vid Åbo Akademi är vi beredda på förändringar i och med den nya utbildningsstrukturen på kandidat- och magisternivån. Utbildningsstrukturen uppmuntrar till mångsidiga studier och profilering i linje med läggning och intresse. Utbildningsstrukturen möjliggör även studieinslag med hög samhälls- och arbetslivsrelevans och nya grepp såsom digitalisering och artificiell intelligens.

I samband med UKMs satsning på kontinuerligt lärande har vi tagit fram en modell för hur Åbo Akademi dels kunde få bättre samarbete med samhälle och näringsliv i sin utbildningsverksamhet, dels ta fram nya studiehelheter för kontinuerligt lärande och i förlängningen utveckla utbildningspaket för försäljning. För att utveckla innehållet i modellen vill Åbo Akademi samarbeta med andra högskolor särskilt Turun yliopisto och Vaasan yliopisto. Genom att universiteten bidrar med sina styrkeområden kan vi skapa flerspråkiga utbildningshelheter för särskilt Västra Finlands behov av kontinuerligt lärande. Särskilt inom det sociala området och hälsovårdsområdet är betjäning på det egna modersmålet av stor vikt.

För att våra utbildningar inte bara ska hänga med samhällsutvecklingen utan vara i frontlinjen av utvecklingen behöver vi ha mer samverkan med samhälle och näringsliv. Detta kunde ske genom att till varje utbildning ansluta en referensgrupp av externa experter som ger impulser till nya inslag och kan samverka med universitetet t.ex. då det gäller praktikplatser och utvecklingsprojekt men även personalens möjligheter att genom interaktion känna till näringslivets behov och samtidigt förbättra sina egna kunskaper om olika nya arbetsuppgifter.

Åbo Akademi har ett aktivt Center för livslångt lärande som har lång erfarenhet av samhällskontakter, utvecklingsprojekt och försäljning av utbildning. De nya utbildningssatsningarna kan byggas upp så att de förutom att de kan vara en del i den ordinarie utbildningen även kan säljas som studiehelheter eller utbildningar till personer i arbetslivet i Finland eller till andra länder. Här finns utrymme för att ta tillvara CLLs kunnande i uppbyggnaden av utbildningsarrangemang och utbildningsförsäljning.

Försäljning av utbildning är för övrigt ännu bara i barnskorna vid Åbo Akademi. Men tack vare sin ämnesbredd, placering i Norden och internationella kontakter kunde Åbo Akademi utveckla denna verksamhet betydligt. Vi vet att många i personalen kontinuerligt kontaktas i frågor om utbildningsexport, men det har inte funnits ett system för hur dylika ärenden ska behandlas, varför frågor om samarbete inte alltid har lett till resultat. Numera är Åbo Akademi delägare i Finland University och kan därigenom få administrativt stöd inte enbart för internationell marknadsföring, men också för försäljning av studiehelheter eller utbildning. För samarbetet med Finland University ska Åbo Akademi under denna vinter bygga upp en fungerande struktur som hjälper ämnen och utbildningar att komma igång med utbildningsförsäljning och -export.

Nu väntar vi på UKMs beslut om finansiering av utveckling av kontinuerligt lärande och hoppas på det bästa.

Ha en riktig skön fortsättning på hösten!

Christina Nygren-Landgärds,
Vicerektor för utbildning

 

”Accipe traditio” anno 2018

Mikael LindfeltLåt mig ge ett råd för en middagskonversation. Ibland behöver man ha en repertoar med idéer och samtalsämnen för att kunna framstå som en intressant middagsgäst, därav mitt råd. Egentligen är rådet riktat till alla personer med lite längre tids kontaktyta med vårt universitet och Alma Mater. Inled en diskussion med frågan: vad har följande personer gemensamt: Konung Carl XVI Gustaf av Sverige, Paavo Lipponen, Urho Kekkonen, Martti Ahtisaari, Roger Broo, och Tove Jansson?

Fundera på det en stund.

Jag kan väl föreställa mig hur ditt bordssällskap tar dej på allvar och försöker hitta ett nästintill osynligt mönster. Kombinationer av ärevördiga namn ter sig närmast godtycklig. Lägg till namn som Amos Andersson, John Vikström, Herman Lindqvistoch Yrsa Steniusså håller du dej fortfarande på den gemensamma nämnarens grund, men lyckas antagligen föra ditt bordssällskap ett steg närmare den totala förvirringen.

Ta sats, ett djupt andetag och förbered dej på en förklaring med glimten i ögat: ”Detta är några av de personer som förbundit sig att vara ambassadörer för Åbo Akademi, dessa personer är nämligen några av de hedersdoktorer som Åbo Akademi valt att promovera under sin 100-åriga historia”.

Förvirringen upplöst, insikten skapar möjligtvis både perspektiv och respekt. Ett av de mest intressanta namnen är faktiskt ärkebiskop emeritus John Vikström – han är såväl doktor som hedersdoktor och jubeldoktor vid Åbo Akademi.

Ett universitet som Åbo Akademi är i detta avseendet är rätt märklig arbetsplats och hållplats för unga personer. Dessa ritualer som ingår i och omgärdar verksamheten, utbroderande verksamheten, ja tillförande lite förtrollning, faktiskt. De riter som fortfarande omhuldas och praktiseras vid Åbo Akademi – inskriptioner, disputationer, promotioner – har sina anor från 1640-års Åbo Akademi som i sin tur är övertagna från det universitet som ärkebiskop Jakob Ulfsson grundade 1477, nämligen Uppsala universitet.

När vi vid Åbo Akademi än en gång förbereder oss för promotionsfesten om exakt en vecka, den 25 maj 2018, och när vi än en gång rituellt och högtidligt överräcker insignier och diplom till kompetenssprängda personer i festkläder, sätter vi även de vackraste kläder på den förkroppsligade kunskapstörst som är drivkraften i vetenskapens vardagstempel.

Låt mig brodera in tanken ett varv till: Promotionsaktens värdiga men ack så ensidiga latinska formel ’Salve!’ ’Accipe pileum, accipe gladium, accipe diploma’ är endast en detalj i en större rituell inramning som binder samman såväl horisontellt olikartade kunskapstraditioner som longitudinellt åtskilda kontexter till en föreställd enhet, där det gamla sambandet mellan ’uni-versitet’ och ’uni-versum’ föreställs verklig. Ja, se där, där är kunskapstraditionens liturgiska kärna.

Åbo Akademis liturgiska traditioner har ett element som för mig ter sig lika estetiskt tilltalande som symboliskt störande. Jag tänker nu på Axel von Kothens dedikation till Carl Gustav Mannerheim i kompositionen Vår Höfdingsom i Åbo Akademis liturgi etablerat sig som processionens ingångsmusik. Att musiken i min historiska fingertoppskänsla sammanbinds med Mannerheims intåg i Helsingfors den 16 maj 1918 och utgör en given historisk-symbolisk kontrast till de tyska styrkornas fest i staden några veckor innan må ha sin historiska rätt – och barlast.

När jag däremot bläddrar i raden av eminenta personer som genom åren promoverats till hedersdoktorer vid vårt universitet blir jag helt förbluffad av den historiska kaskaden. Till min fasa upptäcker jag nämligen att den första kvinnan, Sigrid Nikula som kunde titulera sig hedersdoktor (i teologi) vid Åbo Akademi fick sina insignier först år 1974, och att kvinnorna är väldigt få och väldigt förfördelade ända fram tills … ja, år 2018. Att Tove Jansson var den andra kvinnan 1978 tröstar inte knyttet i mig alls. Proportionen i klassen hedersdoktorer under de gångna 100 åren är nämligen 209 – 25 (fördel ’höfding’) – det är inte endast en historisk synvilla.

Så, jag saluterar därför 2018-års promotion som den första med en anständig könsbalans i Åbo Akademis historia. I framtiden kan vi skriva bättre historia.

Säg sedan att ritualer inte spelar roll.

Accipe traditio.

 

Vi är mer än våra älsklingsrätter

Fritjof SahlströmDet är maj, och jag tänker på julbord. På kålrotslåda, rosolli och rödkål. På rosolli. På om rosollin egentligen borde kallas sillsallad. Fast den inte innehåller någon fisk.

Det är inte den sena vårens fel. Anledningen är att vi vid min fakultet har påbörjat ett ganska omfattande arbete med att se över och utveckla vår undervisning och forskning. Det är ett roligt uppdrag för den som leder arbetet. Alltså för mig.

Men ibland känns det som att simma i överkokt lutfisk. Lite som i mina utvidgade familjer när vi i något skede av höstarna försöker fundera över vem som skall äta julbord var, och vad som då skall serveras. Behöver vi den italienska salladen? Är det någon som skulle sakna rödkålen? Tänk om vi den här gången skulle skippa skinkan? Det slutar alltid med att allt är med. Svågern vill verkligen ha sin skinka. Och gammelmormor vill ha italiensk sallad. Hon lever i och för sig inte längre. Men ändå. Inte kan vi ju ta bort den så där bara.

Allt framstår som viktigt. Och eftersom alla vill ha just sina egna rätter är det klokast att bara sitta tyst. För vad finns det för garantier för att resten av min släkt också flexar om jag börjar gå med på att det kanske blir en jul i år också om lutfisken inte är med? Så i december står vi därför på varsitt håll och muttrar om att nu blev det så här i år igen. För lite tid, för små kylskåp och för mycket mat. För dyrt.

Man skall inte dra metaforer för långt. De överförenklar och förvränger verkligheten, som har en tendens att vara långt mera komplex och mångbottnad än bilden av den. Jag förstår alltså att det är skillnad mellan den verksamhet vi bedriver vid Åbo Akademi, och familjens julbord. Men ibland kan bilder vara ett sätt att försöka nå samsyn om vad det är för typ av process man skall ge sig in på. Lite lättsam gemensam distans som kan vara till hjälp när det svåra jobbet börjar på riktigt. Och på vissa sätt är det faktiskt så att en del av det vi håller på med vid ÅA har karaktären av ett överdådigt julbord.

Älskat och uppskattat, tryggt och årligen återkommande, men med ökande men outtalade farhågor hos många av oss om att fler och fler kanske kommer att göra som kusin Melker och flyga söderöver, bort från allt vad bjudning är, när julens ledigheter närmar sig.

Jag tror att det är läge att se mig själv och min lutfisk i spegeln, och gå med på att åtminstone diskutera vad det är vi håller på med, för vem vi gör det, och vad av det som är viktigast.

Jag kan också ge ett tips: gör inte det här förändringsarbetet helt exakt som jag försökt göra det under min korta tid som dekanus, nämligen under tidspress, från toppen och neråt, och med otillräcklig tydlighet om att målet inte är att på sikt ersätta hela julen med någon annan okänd och än så länge hemlig högtid, utan om att göra det möjligt att ha råd och tid att vara tillsammans utan att alla upplevda måsten gör att man går på knäna när det väl är dags att sätta sig till bords. Skall julbordet bli annorlunda i år måste vi börja prata om det i tid. Före midsommar. Alltså ungefär nu.

Och i de svåra diskussionerna om prioriteringar tror jag också att det är viktigt att påminna sig om att bara för att just den egna sillen eller skinkan eller lådan inte är med nästa gång så är alla gäster välkomna och behövda. Vi är mer än våra älsklingsrätter. Och jag tror att vi kommer  märka att när vi väljer bort och skapar utrymme så finns det så småningom också rum för nytt, och tid och ork och vilja att ta tag i det.

Om E-tenter – från ”so last century” till 2018

Malin BrännbackFick i veckan ett brev från Studentkåren där man önskar med emfas att vi vid ÅA skulle gå inför E-tenter i betydligt större utsträckning. Det var ett långt brev där man argumenterade synnerligen förtjänstfullt för sin sak.

För det första kan jag konstatera att man inom många ämnen vid FSE använder helt andra former av examination än tenter – e-tenter eller analoga. Åsikterna om e-tenter är tudelad. Det finns de som tycker att e-tenter och hemtenter är strålande. Och så finns de som likställer e-tenter och hemtenter med ”att man daltar” med studenterna, där logiken verkar vara den, att e-tenter och hemtenter är på något sätt lättare. Sen har vi också de som gärna skulle ta i bruk e-tenter men eftersom matematiska beräkningar ännu inte riktigt låter sig göras problemfritt, så blir det analoga tenter. Detta teknologiska hinder måste rimligtvis få en lösning senast nästa vår då också matematiken i studentskrivningarna skrivs (räknas) på dator. Senast då måste väl universiteten också ha tillgång till denna nymodighet.

Som jag uppfattar situationen har vi dels en utmaning att bearbeta attityder, som i min värld verkar direkt felaktiga. Har svårt att förstå hur en e-tent skulle bli lättare än en analog bara för att den är e. Det är väl frågorna i tenten som fastställer svårighetsgraden – har jag trott. En hemtent kan riktigt väl konstrueras så, att fastän den är materialbaserad ingalunda alls behöver bli ”som en picknick i det gröna” (=lätt/lättare). Måhända kan man rentav med tenten simulera en problemlösningssituation som liknar den verklighet som studenten går in i efter examen. En verklighet som inte bygger på memorering utantill utan förmåga till on-line-på-plats-och-ställe-problemlösningutgående från tillbudsstående material, där lösningen skall levereras inom utsatt tid – som oftast är knapp.

De studenter som påbörjat sina studier och som i höst påbörjar sina studier kommer ur en värld där ”läppäre” är vardag. Inte sitter de med häften som vi gjorde – de har allt på google docs eller iCloud. De har redan under sin gymnasietid skrivit det mesta elektroniskt. Rutigt konceptpapper och blyertspenna är inte modernt utan direkt som studenterna uttrycker det ”so last century”. Vi har all orsak att försöka framställa oss som ett modernt universitet och det inkluderar e-tenter i den mån vi ännu examinerar med tenter.

Men, nu kvarstår ett problem som kan bli ett riktigt hinder. Nämligen, vi har ingen egen infrastruktur för detta vid ÅA. Jo men vi får använda TYs utrymmen! Men vet ni, TYs utrymmen räcker inte till! Det har vi erfarenhet av redan nu. Vi hade kursen ekonomisk filosofi som skulle tenteras av 94 stycken och det var en 4 timmars e-tent. Det blev en rejäl utmaning att förverkliga detta. Om vi lyckas med att bearbeta attityderna (vilket vi måste) har vi plötsligt ”horder” av studenter som behöver utrymmen för att göra sina tenter e. Det sägs att det ska komma något i det nya Juslenia, men det huset är än så länge bara planer på pappret om dock godkända. Jag talar – och Studentkåren – om NU! Inte om några år. Ifall ÅA inte fixar infrastrukturen i Åbo och Vasa, får vi finna oss i att vara so last century. Och då ska vi förstå att digital infra (avsaknaden av) också är en oberoende variabel i studentens beslutsmodell för val av studieplats. Ärendet är alltså angeläget, precis som Studentkåren framför.

Vi har all orsak att fira

Texten har publicerats tidigare i Vasabladet som den första i en serie kolumner skrivna av Åbo Akademis professorer i Vasa.

Göran DjupsundÅbo Akademi fyller 100 år, – imponerande! Själv fick jag i dagarna veta att jag skall få en ”präniko” för 40 års arbete vid ÅA, – konfunderande! Jag vet att ”time flies” men slås ändå av att åren flaxar iväg med en sådan hastighet.

För ÅA:s del har seklet inneburit en utveckling från ett litet, vid starten regionalt universitet i Åbo till det i flera avseenden breda finlandssvenska universitet vi är idag. Ett universitet som säkrar tillgången till högst kompetenta, svensk- och tvåspråkiga akademiker inom de mest skiftande arbetsområdena, som bär upp finlandssvensk kultur, som utgör Svenskfinlands största äktenskapsmarknad, som värnar om de nordiska kontakterna och som på många områden ligger i den internationella forskningens framkant. Självfallet har vi utmaningar och brister inom ÅA, saker att förändra och förbättra, men detta jubileumsår kan vi gott tillåta oss att fira den utveckling och de framgångar de gångna 100 åren medfört.

Under mina egna dryga 40 år vid ÅA låg studierna och startsträckan i arbetet i Åbo men lejonparten av min akademiska karriär har jag sedan 1986 haft i Vasa. Därmed har jag haft nöjet att vara med och se och arbeta för att ÅA i Vasa utvecklats från, förenklat sagt, en inte särdeles stor lärarutbildningsenhet till en nog så stor och bred akademisk enhet. Pedagogernas syskonskara har vuxit med hälsovetenskap, statskunskap, utvecklingspsykologi, socialpolitik, demografi och sist men inte minst energiteknik. Vid sidan av detta den viktiga verksamheten inom Experience Lab och Centret för livslång lärande, hela ÅA:s gemensamma ”fortbildningscentral” som numera leds från Vasa.

Det stora lyftet för vår verksamhet kom i och med – stort tack till Bo Riska! – att vi alla från över tio adresser flyttade ihop i Academill, – tveklöst en av Finlands mest attraktiva campusmiljöer. Academill inte bara samlar oss utan erbjuder ständigt en livskraftig puls åt oss alla som verkar här, – och med sina tillställningar även åt utomstående. Även våra studerande har på ett alldeles speciellt sätt – så är det, har koll på andra campus! – tagit Academill till sina hjärtan. Här hänger man ofta av sig ytterkläderna på morgonen och vistas stora delar av dagen i sin studiemiljö, något som tydligt syns i studieframgång och genomströmning.

Summa summarum; ÅA har all orsak att glädjas över och fira sina 100 år och ÅA-Vasa och Österbotten har minst lika goda skäl att vara nöjda över den enorma utveckling som skett här sedan lärarutbildningen placerades i Vasa. För min egen del har det varit ett privilegium och en sann glädje att i över 30 år ha fått arbeta i och utveckla denna miljö. Den 28 februari säger jag i pensioneringens tecken, ”Tack och hej för mig!” Min förhoppning och tro är att ÅA-Vasa fortsätter med sin positiva utveckling och att Österbotten, såsom hittills fortsätter omhulda och stöda denna verksamhet.

Göran Djupsund
Rektor i Vasa

Roger, min företrädare

Ulla AchrénRoger är en viktig person för mig – Roger Broo var en viktig person för mig. Jag som betraktar mig som en rationell person med förmåga att ta itu med dagens uppgifter och utmaningar rappa tag, ser mig själv nu ofta stanna upp och tänka på den person som suttit på min stol i dryga 30 års tid före mig.

Jag är omgiven av Rogers konst i mitt rum. Visserligen kasserade jag ett antal tavlor med blodiga och oroliga motiv, samtidigt som jag uppskattar att han köpte konst för att stöda och uppmuntra unga konstnärer. Att i praktiken och i nuet leva som man lär fick många av oss uppleva både inom akademin och i de sammanhang där Roger var aktiv. Och sådana sammanhang fanns många. Sparsamhet och något som vi idag beskriver som ekologiskt tänkande var en egenskap som uppenbart fanns hos min företrädare som förvaltningsdirektör. Rogers skrivbord bestod av fyra enskilda bord i olika höjder och träslag, han hade samma – sedermera mycket slitna – skrivbordsstol under hela karriären, det behövdes stearinljus för att få dörrarna att glida i skåpen, mattan var fasttejpad i hörnen så den inte skulle korva sig, Aalto-stolarnas tyg hade rispat…

Högarna av papper och olika dokument på fönsterbräden och på bord var höga. Förklaringen till att Rogers rum var det enda rummet i FÄ-huset som inte hade några julljus på fönsterbräden var alltså denna. Tidigare var det kutym att på självständighetsdagen ha levande ljus på fönsterbräden…här var brandfaran stor. Ordning och reda hade Roger med sina dokument. Efter en kort funderare tog han tag i det efterlängtade papperet i en hög, drog med fart så att högen inte skulle rasa och sällan missade han rätt dokument.

Datorerna blev en stor utmaning för mången i synnerhet som det inte fanns bärbara datorer. Roger brukade utnyttja alla tomma ytor på ett papper till att skriva anteckningar, föredragningar, olika PM och brev. Det var en utmaning för sekreteraren Ann-Marie Ringwall-Moberg att tyda texten i kanten av en tågbiljett eller i möteshandlingarnas marginaler. Jag tror Ann-Marie var den enda inom förvaltningen som klarade av Rogers hieroglyfer.

Det konstnärliga i Roger dök upp i olika sammanhang. Legendariska var hans slipsar, västar och dikter. Jag lyckades faktiskt på en julfest vinna Roger i slipstävlingen när min man som gåva fått en slips tillverkad i trä. Den slog Rogers färggranna kreation med flera röster. Ingen av oss glömmer säkert den där gröna feministvästen som tillverkats till Kvinnoforum och som Roger bar, förmodligen för att han älskade den eller för att han ville markera sin respekt för Harriets, sin hustrus, forskning, kanske både och.

Roger var en av grundarna av det Nordiska samarbetet för universitetsadministratörer, NUAS, och dess verksamhet koordinerades från Åbo Akademi med Roger som dess första ordförande. Akademin har härefter haft en stark roll i administratörssamarbetet och i synnerhet via NUAS.

Stora stövlar att stiga i, fick jag höra när jag valdes till Rogers efterträdare. Och så var det. På min sida hade jag till all lycka den nya universitetslagen som Roger, och också jag i mitt tidigare jobb, hade haft sina fingrar i när det gällde beredningen av lagen, men som jag nu skulle implementera vid akademin i mitt nya jobb. Rogers anvisningar och vägledning till jobbet lade jag med stort värde bakom örat och ännu idag hittar jag hans handstil på ett antal dokument. Och jag njuter av den stora tavlan med studenterna som väntar på sina tentresultat. Tavlan är målad av Pauliina Turakka Purhonen, konstnären som också målat Rogers porträtt i rummet utanför konferensrummet i FÄ-huset. Där riktar han sin blick mot oss som slinker in och ut på möten.

Ulla

Sexuella trakasserier och kränkningar – berör det mig?

Christina Nygren-LandgärdsKampanjen mot sexuella trakasserier tog fart då filmstjärnan Alyssa Milano hade fått nog och satte igång en kampanj på sociala medier genom #metoo-kampanjen som är en fortsättning kvinnorättsaktivisten Tarana Burkes kampanj. Genom #metoo började kvinnor världen över dela med sig av sina erfarenheter om sexuella trakasserier och övergrepp genom olika #upprop. Erfarenheterna kom in även i min dator och telefon och jag började läsa. Jag blev tyst och inåtvänd, ledsen och upprörd – illamående. Känslorna rev i mig. Jag kunde inte sova ordentligt på flera nätter. Kvinnor vittnar om sådana hemska övergrepp att jag har svårt att förstå hur de i tysthet har klarat av att gå vidare. Jag förstår den livsviktiga betydelsen av kampanjen, att våga berätta, bli lyssnad på, tagen på allvar och känna stöd. Då det värsta illamåendet så småningom lagt sig började jag diskutera kampanjen med alla som kom i min väg. Genom detta växte förtvivlan till en vilja att göra någonting åtminstone i den gemenskap där jag själv verkar.

Det första för Åbo Akademis del var att ta ett förtydligat avstamp i arbetet mot trakasserier genom att i ett offentligt meddelande konstatera att ”Åbo Akademi är en av Svenskfinlands största arbetsgivare och en av Svenskfinlands största utbildningsinstanser, där flera tusen människor jobbar, studerar och tillbringar sin vardag och ofta också en stor del av sin fritid. Sexistiska anspelningar, trakasserier och kränkningar av olika slag förekommer vid Åbo Akademi, precis som i övriga samhället.” Det är ett viktigt konstaterande. Att tro att den egna gemenskapen skulle vara fri från trakasserier är att bedra sig själv. Inom en vecka har jag sedan varit med om tre givande brainstormingmöten om vad Åbo Akademi kan göra. Alla verkar vara överens om att det här är viktigt. Vi måste fortsätta diskutera, men inte bara diskutera utan även upplysa, utbilda och förändra.

Samtidigt har vi i diskussionerna kunnat konstatera att fenomenet är mångdimensionellt och ibland litet svårt att sätta ord på och hur man förstår olika begrepp dessutom starkt kopplat till egna erfarenheter – så var ska vi börja och vad kan vi konkret göra? Universitetets jämställdhets- och likabehandlingsplaner liksom processer för behandling av hantering av osakligt bemötande och trakasserier ger ramarna för arbetet, men hur ska vi kunna nå alla med målet nolltolerans i sikte?

Personligen känner jag att vi behöver jobba utifrån ett bredare perspektiv. #metoo kampanjen berättar om kvinnors situation i hela världen. Vi kommer inte ifrån det faktum att vi trots samhällsutvecklingen och jämställdhetssträvanden fortfarande verkar ha en kvinnosyn i vårt samhälle som tillåter en i många fall, kanske icke-medveten, nedsättande attityd mot kvinnor och som i sin tur i många fall kan vara grunden till tystnaden kring sexuella trakasserier. Tystnaden syns i de utsattas självrannsakan och bortförklaringar inför sig själv ”jag är onödigt känslig”, ”jag överreagerar”, etc. Men känner man obehag så känner man obehag, vill man inte så vill man inte. Vårt mål måste därför vara att forma en arbets- och studerandekultur där kvinnorna vågar säga ifrån, blir hörda och blir tagna på allvar och att trakasserarna ska lära sig lyssna, förstå och ändra sitt beteende. Utan att förminska kvinnornas situation tycker jag samtidigt att det är viktigt att vi kommer ihåg att vem som helst kan utsättas för sexuella trakasserier och att vem som helst kan vara en sådan som trakasserar. Därför behöver arbetet mot alla former av sexuella trakasserier ske på bred front.

Nu är julen snart här. Jultiden ska vara en tid av glädje och samvaro. Alla behöver en tid av lugn, ro och eftertanke. Låt oss se #metoo som ett steg i rätt riktning även under jultiden så att vi med ord och handling visar att vi respekterar varandra och andra.

Varma lillajulhälsningar till alla!
Christina Nygren-Landgärds, vicerektor

 

Var vill vi vara 2118?

Fritjof Sahlström2018 fyller ÅA 100 år. Det har jag som pinfärsk dekanus inte tänkt på nästan alls under min första månad vid rodret i Vasa. Den månaden har istället handlat mycket om siffror. Om vem som gör hur mycket, och hur det kan konverteras till euro, nu och i den närmaste framtiden. Det är ganska långt ifrån firarstämning när vi sitter med de frågorna.

Men nästan varje dag finns det också möten och diskussioner som handlar om visioner. Om vad vi vill och borde göra, och om hur vi borde organisera oss för att komma dit. Det är de mötena som gör att det enligt min uppfattning fortfarande är klokt att rekrytera dekaner kollegialt, också om det i det nya ekonomistyrda universitetet finns arbetsuppgifter som jag varken har kunnande i eller intresse för.

Men vad det skall bli av ÅA i framtiden är jag mycket intresserad av. Ännu mera än av de hundra åren som gått. Delvis avspeglar det förstås min egen korta historia vid akademin. Men lika mycket handlar det om att jag är mera intresserad av sam- och framtiden än av dåtiden. För min egen del hoppas jag därför att så mycket som möjligt av mitt och andras jobb under jubileumsåret 2018 kommer att handla om ÅA 200.

Det är långt till 2118. Inte blir det kortare av resultatförhandlingar, spetsprojektansökningar och tredje året av nedskärningar. Det är lätt att bli reaktiv och kortsynt.Men för hundra år sedan tror jag inte att Åbo Akademis grundare kunde beskrivas som i första hand anpassliga och pragmatiska. De var inte särskilt bekymrade om morgondagen, utan tänkte framtid. Den som vi sitter i just nu, i ett litet men lysande universitet. Och nu är det alltså vårt jobb på att fundera på var vi vill vara 2118.

Det behöver vi göra tillsammans, i en diskussion som behöver få ta mera tid än nästa deadline för möteshandlingarna. I det samtalet kommer jag att börja tala om min vision om ÅA200 som ett urstarkt nordiskt minoritetsuniversitet. Som genom sin ställning i ett tvåspråkigt Finland kunnat utveckla och omdefinera det tvåspråkiga Finland så att svenskan, finskan och andra språk är allas angelägenhet. Som är drivet av insikten om att språkets roll i de första hundra årens lärande är en annan under de kommande hundra, och därför kräver nya mål och metoder. Som bygger på intensiva möten mellan människor – lyssnande, reflexiva, smarta – som tillsammans skapar ny kunskap som utmanar och förändrar.

Men jag hoppas att jag inte pratar för länge utan tar mig tid att lyssna, i, på och för den olikhet som är mitt ÅA:s framtid. Efter det hoppas jag andra tar sig tid att lyssna på mig igen. Och så där behöver det hålla på, tills vi kommit någorlunda överens.

Dekanusdrömmar, kan det låta som. Löst visionerande. Kom igen när du har en budget, liksom. Men för den som glömt: förutom det symboliska och förpliktande i ÅA100 så har vi samtidigt rent konkret ett mycket glädjande antal donationseuro framför oss på bordet att fördela. Tack för dem, alla donatorer!

Donationsmedlen behöver en ordentlig diskussion om framtiden. För hur frestande det än är att använda dem för att plåstra sår och lappa hål så tror jag att det är fel väg att gå. Vi klarar av att ta ÅA till till nästa regeringsperiod utan donationsmedel. Det är för att ta oss till 2118 som vi på riktigt behöver dem. Besluten om hur vi skall göra det kan inte tas utan att vi först försökt tänka så stort vi kan. Så att vi inte börjar med budgeten före vi har underlaget klart, och låter kortsiktiga vinster radera våra möjligheter till att navigera oss till framtiden på egen hand.

Från Nej! till Jo!

Malin BrännbackDet är nu lite mera än halvvägs in i dekanusuppdraget och dags för att lite reflektera över det som hänt vid ÅA under den tiden.

Den första halvan har dominerats i det närmaste totalt av att omorganisera verksamheten så att pengarna räcker till. Det har inneburit att vi fått lov att göra det mesta med euron för ögonen. Euron först. Det har talats betydligt mindre verksamhet först. Men det blir ofta så då eurona inte räcker till. På samma sätt som det inom naturvetenskaper finns en massverkans lag, så finns det nog något liknande inom ekonomiska vetenskaperna. Trots att man inom de ekonomiska vetenskaperna för ca 20 år sedan påstod att e-business var något helt nytt och annat, fanns det vissa sanningar som aldrig ändrade. Som att ett företag inte kan gå med förlust hur länge som helst (egentligen en väldigt kort tid). Om det som går ut överskrider det som kommer in blir det fel – väldigt fel! Detta gäller även för universitet.

Det blev en tung process med samarbetsförhandlingar, uppsägningar och anställningsstopp och tuffa frågor kring vad vi verkligen ska göra och vad vi inte längre ska göra. Där har vi väl inte riktigt ännu hittat alla svar. Svårigheten ligger i att vår verksamhet är sådan att “våra båtar svänger väldigt långsamt”. Vi kan inte upphöra bums med en utbildning utan det sker alltid med en viss övergångstid. Vi kan upphöra med antagning nästa år, men har ändå kvar skyldigheten att ordna för de som redan är antagna. Och så det finlandssvenska ansvaret.

I ett skede var mitt standardsvar Nej på alldeles för mycket. Men det var nej till alla, jämt fördelat. Och även om det inte är roligt så är det lättare att svara rättvist nej. Det är betydligt svårare att vara selektivt tja, kanske och jo och kunna hitta hållbara motiveringar till en sådan selektivitet. Då hjälper ÅAs strategi lite – för motiveringarna.

Men man kan inte bygga en organisation med nej! Att bygga en organisation, för en oviss framtid, som ligger någonstans 2022 eller 2025 handlar rentav om att inge sig i ett kollektivt gissande. För oss här vid ÅA gäller det att försöka konkretisera idag det kunskapsbehov som är relevant om si så där 5–7 år. Nu talar jag inte om enskilda kurser utan den helhet som enskilda kurser resulterar i. Hur skapar vi strukturer som möjliggör flexibilitet utan att ge avkall på kvalitet? Hur kan vi skapa mera med mindre?  Ett delsvar på dessa frågor är att vi måste lära oss att göra det vi gjort på ett annat sätt och framförallt smartare. Uniservice jobbar med detta!

Vi har renoverat våra kandidatprogram och renoverar nu våra magisterprogram. Just för att kunna säga jo – inte nej. Det är ett tidskrävande arbete för vi vill tänka nytt och vi vill tänka bra och ännu bättre. Vi vill också mycket gärna skapa utbildningar som svarar på behov som vi gissar och tror oss veta att finns om 5–7 år, eller ännu snarare. Den största utmaningen under den resterande tiden är att säga jo, inte längre nej. Att våga göra val och att bygga. Jo!

 

Mind the Gap!

Mikael LindfeltDe senaste åren har jag haft möjligheten att på olika nära håll följa med och delta i Åbo Akademis s.k. organisationskultur. Initialt förundrad och oförmögen att förstå vissa piruetter, men med stigande erfarenhet insikter i hur en kunskapsorganisation fungerar, eller kunde fungera. Eller inte fungerar.

Jag är knappast den första som talar om ett universitet som en kunskapsorganisation, knappast heller den första som vill hävda att ett universitet är en alldeles egen slags kunskapsorganisation. Man kan väl säga att en kunskapsorganisation är en institutionell enhet vars existensberättigande (och numera strikt ekonomiska realitet) helt kretsar kring att kunskap skapas, genereras, förvaltas och kommuniceras. I en utbildningskontext sätts ett universitet i pyramidens topp, vilket skapar lika intressanta förväntningar som finstilta förutsättningar. Det samma gäller endast delvis för forskning, men den generella principen är att den forskarbegåvning som har en lämplig kombination av talang, tur och kontakter kommer att ges ansvar för utbildningen inom ett specificerat område.

Hen blir professor av något slag och inom mindre områden per definition ämnesansvarig med den stipulerade uppgiften att ”leda läroämnets eller läroämnenas undervisning och den pedagogiska utvecklingen inom läroämnet” – som det formulerats i ÅA:s Examensstadga som snart ska uppdateras, kanske även på denna punkt.

De förväntningar som ofta sätts på den person som tilldelas detta ansvar – givet kontextens pyramidstruktur – är förstås att den personen ansvarar för att den mest kvalitativa undervisningen och utbildningen tillhandahålls inom det området, ofta med ÅA-tillägget ”på svenska i Finland”.

Att hålla denna konstruktion i bakhuvudet är antagligen viktigt för att förstå de olika slags reaktioner som uppkommer när press från olika håll närmar sig likt orkaner i Karibiska havet, lika regelbundna som oförutsägbara. I fokus nu två sådana orkaner.

Låt oss kalla den första orkanen för ”det gränsöverskridande (bildnings)universitetet”, en orkan som ÅA i Finland initierat rätt ”tidigt” och som går som en stormvåg över universitetsvärlden. Reaktionerna blir därefter, som katter i en flock: envar gör sin egen reaktiva bedömning utifrån skalans ytterlighetspositioner. Man går antingen mot ett ”vi måste absolut vara med i att förstå hur omvärlden förändras”-polen eller ”detta berör inte oss alls, eftersom vårt ämne inte berörs”-polen.

Låt oss kalla den andra orkanen för ”den nya generationens studerande”, eller den s.k. ”Tripadvisor”-generationens studerande, som väldigt snabbt läser av en given kontext utan ”respekt för traditioner”. Man vill veta vad en utbildning har att erbjuda just hen själv. Lika självklart bygger de sina förhoppningar på en fråge-triad bestående av: Hur ser framtiden ut för mig?, Vad gör mina kompisar? och Vem ger mig bäst service för mina väldigt diffusa målsättningar? Även här uppkommer katten i flocken-reaktionen med ytterlighetspolerna ”vi ska nog lära de här bångstyriga ungdomarna lite akademisk fason” och ”vi måste förändra hela vår utbildning för att motsvara klick-kulturens villkor”.

För den som är satt att (försöka) leda en sådan organisation, vare sig akademiskt eller administrativt, är det nödvändigt att inse och utgå från de spänningar som finns inbyggda i själva organisationen. Mind the Gap, det mer än välkända utropet i Londons tunnelbanesystem, är inte något som ska utrotas, även om förvånansvärt många tror att magnetens nordpol måste vara där. Klyftan ska heller inte fridlysas. Snarare bör sådana klyftor göras produktiva när stormvågorna drar över Campus. Den smarta ledaren vill väl också vara klyftig, eller?