Kategoriarkiv: Dekanus Fritjof Sahlström

Vi är mer än våra älsklingsrätter

Fritjof SahlströmDet är maj, och jag tänker på julbord. På kålrotslåda, rosolli och rödkål. På rosolli. På om rosollin egentligen borde kallas sillsallad. Fast den inte innehåller någon fisk.

Det är inte den sena vårens fel. Anledningen är att vi vid min fakultet har påbörjat ett ganska omfattande arbete med att se över och utveckla vår undervisning och forskning. Det är ett roligt uppdrag för den som leder arbetet. Alltså för mig.

Men ibland känns det som att simma i överkokt lutfisk. Lite som i mina utvidgade familjer när vi i något skede av höstarna försöker fundera över vem som skall äta julbord var, och vad som då skall serveras. Behöver vi den italienska salladen? Är det någon som skulle sakna rödkålen? Tänk om vi den här gången skulle skippa skinkan? Det slutar alltid med att allt är med. Svågern vill verkligen ha sin skinka. Och gammelmormor vill ha italiensk sallad. Hon lever i och för sig inte längre. Men ändå. Inte kan vi ju ta bort den så där bara.

Allt framstår som viktigt. Och eftersom alla vill ha just sina egna rätter är det klokast att bara sitta tyst. För vad finns det för garantier för att resten av min släkt också flexar om jag börjar gå med på att det kanske blir en jul i år också om lutfisken inte är med? Så i december står vi därför på varsitt håll och muttrar om att nu blev det så här i år igen. För lite tid, för små kylskåp och för mycket mat. För dyrt.

Man skall inte dra metaforer för långt. De överförenklar och förvränger verkligheten, som har en tendens att vara långt mera komplex och mångbottnad än bilden av den. Jag förstår alltså att det är skillnad mellan den verksamhet vi bedriver vid Åbo Akademi, och familjens julbord. Men ibland kan bilder vara ett sätt att försöka nå samsyn om vad det är för typ av process man skall ge sig in på. Lite lättsam gemensam distans som kan vara till hjälp när det svåra jobbet börjar på riktigt. Och på vissa sätt är det faktiskt så att en del av det vi håller på med vid ÅA har karaktären av ett överdådigt julbord.

Älskat och uppskattat, tryggt och årligen återkommande, men med ökande men outtalade farhågor hos många av oss om att fler och fler kanske kommer att göra som kusin Melker och flyga söderöver, bort från allt vad bjudning är, när julens ledigheter närmar sig.

Jag tror att det är läge att se mig själv och min lutfisk i spegeln, och gå med på att åtminstone diskutera vad det är vi håller på med, för vem vi gör det, och vad av det som är viktigast.

Jag kan också ge ett tips: gör inte det här förändringsarbetet helt exakt som jag försökt göra det under min korta tid som dekanus, nämligen under tidspress, från toppen och neråt, och med otillräcklig tydlighet om att målet inte är att på sikt ersätta hela julen med någon annan okänd och än så länge hemlig högtid, utan om att göra det möjligt att ha råd och tid att vara tillsammans utan att alla upplevda måsten gör att man går på knäna när det väl är dags att sätta sig till bords. Skall julbordet bli annorlunda i år måste vi börja prata om det i tid. Före midsommar. Alltså ungefär nu.

Och i de svåra diskussionerna om prioriteringar tror jag också att det är viktigt att påminna sig om att bara för att just den egna sillen eller skinkan eller lådan inte är med nästa gång så är alla gäster välkomna och behövda. Vi är mer än våra älsklingsrätter. Och jag tror att vi kommer  märka att när vi väljer bort och skapar utrymme så finns det så småningom också rum för nytt, och tid och ork och vilja att ta tag i det.

Var vill vi vara 2118?

Fritjof Sahlström2018 fyller ÅA 100 år. Det har jag som pinfärsk dekanus inte tänkt på nästan alls under min första månad vid rodret i Vasa. Den månaden har istället handlat mycket om siffror. Om vem som gör hur mycket, och hur det kan konverteras till euro, nu och i den närmaste framtiden. Det är ganska långt ifrån firarstämning när vi sitter med de frågorna.

Men nästan varje dag finns det också möten och diskussioner som handlar om visioner. Om vad vi vill och borde göra, och om hur vi borde organisera oss för att komma dit. Det är de mötena som gör att det enligt min uppfattning fortfarande är klokt att rekrytera dekaner kollegialt, också om det i det nya ekonomistyrda universitetet finns arbetsuppgifter som jag varken har kunnande i eller intresse för.

Men vad det skall bli av ÅA i framtiden är jag mycket intresserad av. Ännu mera än av de hundra åren som gått. Delvis avspeglar det förstås min egen korta historia vid akademin. Men lika mycket handlar det om att jag är mera intresserad av sam- och framtiden än av dåtiden. För min egen del hoppas jag därför att så mycket som möjligt av mitt och andras jobb under jubileumsåret 2018 kommer att handla om ÅA 200.

Det är långt till 2118. Inte blir det kortare av resultatförhandlingar, spetsprojektansökningar och tredje året av nedskärningar. Det är lätt att bli reaktiv och kortsynt.Men för hundra år sedan tror jag inte att Åbo Akademis grundare kunde beskrivas som i första hand anpassliga och pragmatiska. De var inte särskilt bekymrade om morgondagen, utan tänkte framtid. Den som vi sitter i just nu, i ett litet men lysande universitet. Och nu är det alltså vårt jobb på att fundera på var vi vill vara 2118.

Det behöver vi göra tillsammans, i en diskussion som behöver få ta mera tid än nästa deadline för möteshandlingarna. I det samtalet kommer jag att börja tala om min vision om ÅA200 som ett urstarkt nordiskt minoritetsuniversitet. Som genom sin ställning i ett tvåspråkigt Finland kunnat utveckla och omdefinera det tvåspråkiga Finland så att svenskan, finskan och andra språk är allas angelägenhet. Som är drivet av insikten om att språkets roll i de första hundra årens lärande är en annan under de kommande hundra, och därför kräver nya mål och metoder. Som bygger på intensiva möten mellan människor – lyssnande, reflexiva, smarta – som tillsammans skapar ny kunskap som utmanar och förändrar.

Men jag hoppas att jag inte pratar för länge utan tar mig tid att lyssna, i, på och för den olikhet som är mitt ÅA:s framtid. Efter det hoppas jag andra tar sig tid att lyssna på mig igen. Och så där behöver det hålla på, tills vi kommit någorlunda överens.

Dekanusdrömmar, kan det låta som. Löst visionerande. Kom igen när du har en budget, liksom. Men för den som glömt: förutom det symboliska och förpliktande i ÅA100 så har vi samtidigt rent konkret ett mycket glädjande antal donationseuro framför oss på bordet att fördela. Tack för dem, alla donatorer!

Donationsmedlen behöver en ordentlig diskussion om framtiden. För hur frestande det än är att använda dem för att plåstra sår och lappa hål så tror jag att det är fel väg att gå. Vi klarar av att ta ÅA till till nästa regeringsperiod utan donationsmedel. Det är för att ta oss till 2118 som vi på riktigt behöver dem. Besluten om hur vi skall göra det kan inte tas utan att vi först försökt tänka så stort vi kan. Så att vi inte börjar med budgeten före vi har underlaget klart, och låter kortsiktiga vinster radera våra möjligheter till att navigera oss till framtiden på egen hand.