Kategoriarkiv: Dekanus Malin Brännback

Om E-tenter – från ”so last century” till 2018

Malin BrännbackFick i veckan ett brev från Studentkåren där man önskar med emfas att vi vid ÅA skulle gå inför E-tenter i betydligt större utsträckning. Det var ett långt brev där man argumenterade synnerligen förtjänstfullt för sin sak.

För det första kan jag konstatera att man inom många ämnen vid FSE använder helt andra former av examination än tenter – e-tenter eller analoga. Åsikterna om e-tenter är tudelad. Det finns de som tycker att e-tenter och hemtenter är strålande. Och så finns de som likställer e-tenter och hemtenter med ”att man daltar” med studenterna, där logiken verkar vara den, att e-tenter och hemtenter är på något sätt lättare. Sen har vi också de som gärna skulle ta i bruk e-tenter men eftersom matematiska beräkningar ännu inte riktigt låter sig göras problemfritt, så blir det analoga tenter. Detta teknologiska hinder måste rimligtvis få en lösning senast nästa vår då också matematiken i studentskrivningarna skrivs (räknas) på dator. Senast då måste väl universiteten också ha tillgång till denna nymodighet.

Som jag uppfattar situationen har vi dels en utmaning att bearbeta attityder, som i min värld verkar direkt felaktiga. Har svårt att förstå hur en e-tent skulle bli lättare än en analog bara för att den är e. Det är väl frågorna i tenten som fastställer svårighetsgraden – har jag trott. En hemtent kan riktigt väl konstrueras så, att fastän den är materialbaserad ingalunda alls behöver bli ”som en picknick i det gröna” (=lätt/lättare). Måhända kan man rentav med tenten simulera en problemlösningssituation som liknar den verklighet som studenten går in i efter examen. En verklighet som inte bygger på memorering utantill utan förmåga till on-line-på-plats-och-ställe-problemlösningutgående från tillbudsstående material, där lösningen skall levereras inom utsatt tid – som oftast är knapp.

De studenter som påbörjat sina studier och som i höst påbörjar sina studier kommer ur en värld där ”läppäre” är vardag. Inte sitter de med häften som vi gjorde – de har allt på google docs eller iCloud. De har redan under sin gymnasietid skrivit det mesta elektroniskt. Rutigt konceptpapper och blyertspenna är inte modernt utan direkt som studenterna uttrycker det ”so last century”. Vi har all orsak att försöka framställa oss som ett modernt universitet och det inkluderar e-tenter i den mån vi ännu examinerar med tenter.

Men, nu kvarstår ett problem som kan bli ett riktigt hinder. Nämligen, vi har ingen egen infrastruktur för detta vid ÅA. Jo men vi får använda TYs utrymmen! Men vet ni, TYs utrymmen räcker inte till! Det har vi erfarenhet av redan nu. Vi hade kursen ekonomisk filosofi som skulle tenteras av 94 stycken och det var en 4 timmars e-tent. Det blev en rejäl utmaning att förverkliga detta. Om vi lyckas med att bearbeta attityderna (vilket vi måste) har vi plötsligt ”horder” av studenter som behöver utrymmen för att göra sina tenter e. Det sägs att det ska komma något i det nya Juslenia, men det huset är än så länge bara planer på pappret om dock godkända. Jag talar – och Studentkåren – om NU! Inte om några år. Ifall ÅA inte fixar infrastrukturen i Åbo och Vasa, får vi finna oss i att vara so last century. Och då ska vi förstå att digital infra (avsaknaden av) också är en oberoende variabel i studentens beslutsmodell för val av studieplats. Ärendet är alltså angeläget, precis som Studentkåren framför.

Från Nej! till Jo!

Malin BrännbackDet är nu lite mera än halvvägs in i dekanusuppdraget och dags för att lite reflektera över det som hänt vid ÅA under den tiden.

Den första halvan har dominerats i det närmaste totalt av att omorganisera verksamheten så att pengarna räcker till. Det har inneburit att vi fått lov att göra det mesta med euron för ögonen. Euron först. Det har talats betydligt mindre verksamhet först. Men det blir ofta så då eurona inte räcker till. På samma sätt som det inom naturvetenskaper finns en massverkans lag, så finns det nog något liknande inom ekonomiska vetenskaperna. Trots att man inom de ekonomiska vetenskaperna för ca 20 år sedan påstod att e-business var något helt nytt och annat, fanns det vissa sanningar som aldrig ändrade. Som att ett företag inte kan gå med förlust hur länge som helst (egentligen en väldigt kort tid). Om det som går ut överskrider det som kommer in blir det fel – väldigt fel! Detta gäller även för universitet.

Det blev en tung process med samarbetsförhandlingar, uppsägningar och anställningsstopp och tuffa frågor kring vad vi verkligen ska göra och vad vi inte längre ska göra. Där har vi väl inte riktigt ännu hittat alla svar. Svårigheten ligger i att vår verksamhet är sådan att “våra båtar svänger väldigt långsamt”. Vi kan inte upphöra bums med en utbildning utan det sker alltid med en viss övergångstid. Vi kan upphöra med antagning nästa år, men har ändå kvar skyldigheten att ordna för de som redan är antagna. Och så det finlandssvenska ansvaret.

I ett skede var mitt standardsvar Nej på alldeles för mycket. Men det var nej till alla, jämt fördelat. Och även om det inte är roligt så är det lättare att svara rättvist nej. Det är betydligt svårare att vara selektivt tja, kanske och jo och kunna hitta hållbara motiveringar till en sådan selektivitet. Då hjälper ÅAs strategi lite – för motiveringarna.

Men man kan inte bygga en organisation med nej! Att bygga en organisation, för en oviss framtid, som ligger någonstans 2022 eller 2025 handlar rentav om att inge sig i ett kollektivt gissande. För oss här vid ÅA gäller det att försöka konkretisera idag det kunskapsbehov som är relevant om si så där 5–7 år. Nu talar jag inte om enskilda kurser utan den helhet som enskilda kurser resulterar i. Hur skapar vi strukturer som möjliggör flexibilitet utan att ge avkall på kvalitet? Hur kan vi skapa mera med mindre?  Ett delsvar på dessa frågor är att vi måste lära oss att göra det vi gjort på ett annat sätt och framförallt smartare. Uniservice jobbar med detta!

Vi har renoverat våra kandidatprogram och renoverar nu våra magisterprogram. Just för att kunna säga jo – inte nej. Det är ett tidskrävande arbete för vi vill tänka nytt och vi vill tänka bra och ännu bättre. Vi vill också mycket gärna skapa utbildningar som svarar på behov som vi gissar och tror oss veta att finns om 5–7 år, eller ännu snarare. Den största utmaningen under den resterande tiden är att säga jo, inte längre nej. Att våga göra val och att bygga. Jo!

 

Det akademiska samtalet och gränsöverskridande ÅA

Malin BrännbackVi borde ha mera tid att föra intressanta akademiska diskussioner för att kunna skapa det gränsöverskridande ÅA – hörs allt oftare sägas. Man har sagt detta ganska länge redan. Denna vår har det hörts riktigt ofta.

Allt sedan 2010 har ÅA genomgått strukturella förändringar i några repriser, därtill två omgångar av samarbetsförhandlingar, och vi har fått en ny strategi, som skall ta oss till 2020. Rubriken är Åbo Akademi – det gränsöverskridande universitetet. Jag är medveten om att gränsöverskridande för en del ter sig luddigt och obekvämt men för andra som något verkligt intressant och utmanande. Jag hör till de som uppfattar gränsöverskridande som intressant och utmanande. För mig innebär det bland annat att vi både med avsikt på undervisning och forskning går över traditionella disciplin- eller ämnesgränser och fakultetsgränser. Våra nya magisterprogram för oss mot rätt håll, åtminstone vid FSE.  Vad gäller forskningen – har vi ännu mycket att göra och här är det akademiska samtalet riktigt avgörande. Med avseende på samverkan är det en direkt uppmaning till att öppna våra dörrar och fönster utåt, att bjuda in dem där ute och att vi själva kliver ut allt oftare. Jag ser det mindre som en uppmaning att åka ut och resa bortom Finlands gränser.

Avsikten med gränsöverskridande verksamhet innebär att vi i högre grad forskar och undervisar tillsammans i nya spännande projekt. Men, för att vi ska kunna göra det är det rimligt att börja med att prata med varandra, om vår forskning och våra forskningsintressen. Det är ganska svårt att åstadkomma gemensamt nyskapande i tystnad eller att förutsätta att alla andra vet vad man håller på med om man inte berättar för de andra. Visst har vi forskarseminarier, men de förekommer oftast i en liten och rätt välavgränsad grupp. Bland de egna. Vi åker också på våra egna konferenser. Vi verkar inte riktigt känna till vad kollegorna på fakulteten sysslar med för att inte tala om vad som görs på andra fakulteter vid ÅA. Här kan vi bli mycket bättre.

För att vi vid ÅA skall lyckas skapa det gränsöverskridande universitetet behöver vi därför skapa det akademiska samtalet. Det verkar som om vi håller på att dribbla bort det i vår jakt på produktivitet.

Vi behöver arenor och platser för att föra det informella samtalet som förväntas leda till nya Aha och uppslag. Men därtill behövs också att vi hittar tid att ta oss till dessa arenor och platser. Tid i sin tur har varit en enorm bristvara rätt länge och de flesta verkar vara överens om att vi inte ser ut att få mera av tiden, om vi inte själva tar den tiden. Det här är i sin tur lättare sagt än gjort – verkar det som. Vi sätter väldigt mycket tid på att rapportera. Ännu har vi något att rapportera. Men om vi inte får till det akademiska samtalet finns det snart inte mycket att rapportera.

Vi hinner inte föra det akademiska samtalet. Nu tänker jag främst på det spontana akademiska samtalet. Vi verkar vara ganska bra på att fylla våra kalendrar med möten med en strukturerad agenda. Jag vill inte alls ha mera av sådant. Däremot måste vi få till det spontana akademiska samtalet och det är så vitt jag kan se en av våra riktigt stora utmaningar framöver om vi ska lyckas skapa det gränsöverskridande ÅA. Vi är många som vill och jag tror fortfarande att vi kan ta den tid som behövs. Det är hög tid att ge det akademiska samtalet en chans.

Malin Brännback
Dekanus för FSE

Ett hundra år

Malin BrännbackFinland har just firat sin 99:e födelsedag och börjat vandringen till sitt hundrade år. Åbo Akademi kommer året därpå att fira sitt hundrade år. Luciadagen i år är en speciell dag för mig då pappan i min amerikanska utbytesfamilj fyller ett hundra år. Vad allt ryms in i dessa hundra år av utveckling? Vad allt har en person som levt 100 år sett, hört och gjort? Kommer jag eller mina barn att uppleva lika mycket utveckling som pappan – Len Moss gjort? Trots att dagens utveckling går med en rasande fart är jag inte helt säker på att mina hundra år kommer att mäta sig med Lens.

Han föddes 1916 i en liten landsort i Missouri. Då jag bodde där 1981–1982 levde också hans faster, aunt Helen. Hon fyllde då 90 och levde 12 år till. I hennes värld fanns två slags människor: white people and niggers. Ett försök att ändra på det ledde ingenstans. Det var bara så. Jag vill påstå att den värld vi lever i idag ändå blivit mycket bättre på alla plan – trots att valet av Trump till USA:s president fått en del av oss att tvivla. Under dessa hundra år ryms många sådana händelser som många av oss helst inte vill prata om, men det ryms så mycket bra, fint och gott. Här kommer några reflektioner kring teknologisk utveckling.

År 1916, fanns inget penicillin, det upptäcktes 1921 och poliovaccinet kom först år 1955. Glödlampan och telefonen fanns 1916 men inte överallt. Radion kom 1920, TV:n långt senare, för att inte tala om datorn, internet, mobiltelefoner, paddor och alla dessa teknologiska grunkor vi idag tar som förgivet på gott och på ont. Man skrev brev och slickade frimärken i många år. E-post började vi skriva på 1990-talet. Vem kommer ihåg Telnet för att betala de första räkningarna elektroniskt? Det var mark och penni, mynt och sedlar och kanske check, men bankkort eller kreditkort kom mycket senare.

Min man skrev sin pro gradu på skrivmaskin, välsignad var tipex. Några år senare skrev jag min på en Olivetti med två floppystationer. Det fanns en IBM dator på geologen i slutet på 1980-talet och en plottrax. Plottrax plottade på papper medan den raxade alldeles förfärligt. Vi hade floppin och lerppun, lite senrare kom korppun. Det var DOS 206, 306 med alla kommandon som man lärde sig; ctrl C, ctrl V, ctrl A, ctrl-alt-del (dom duger fortfarande förresten).  Det var ibland bra att kunna config.sys och autoexec.bat. Jag har nu helt glömt varför. Lite senare kom Windows 3.1 och Lotus 1-2-3 och alla gula post-it lappar runt skärmen som fungerade som snabbmanualer.

Föreläsarna kunde ibland dela ut sinoldoftande stenciler. På 1980-talet var det OH:n som gällde där föreläsaren täckte en del av foliet med papper för att sakta avslöja hela hemligheten genom att dra ner pappret. En del föreläsare visade rentav diabilder. En del av oss har suttit på föreläsningar där skatterätten dikterades.

Idag är det powerpoint-galore och Moodle. Det ska finnas Wifi! Det blir ett himla liv ifall man inte får nätkontakt genast. Studenterna har bärbara datorer. Idag sitter vi här med SoMe och försöker gissa om det vi läser är sant eller inte, om vi är trollade av helt andra troll än John Bauers sympatiska figurer.

År 1916 fanns T-Ford, men mest var det häst och kärra som gällde även over there.  Jag kommer ihåg Mini. Mamma och pappa hade fyra sådana på raken när jag var liten. Sen minns jag Saab 95, 96 och 99, kupplan och att Datsun 100 alltid startade oberoende om utomhustemperaturen sjunkit till – 30. Vi har skickat folk till månen och de kom tillbaks därifrån. Nu pratar vi om Tesla och självstyrande bilar – för att inte tala om Hyperloop – och att flyga till Mars. För mig räcker en bro till Nagu, men det lär ta sin tid.

Åter igen snurrar på Sveriges TV den populära frågesporten Vart är vi på väg? Och nu när 100 år av Finland och Åbo Akademi står för dörren är det helt motiverat att fundera på den utveckling vi varit med om. Men vart är vi på väg? Det vet jag inte, men jag vågar ändå påstå att vi har det så mycket bättre idag och vi har så mycket att vara tacksamma för. Och jo, hundra år till – det fixar vi!

 

Malin Brännback
Dekanus för fakulteten för samhällsvetenskaper och ekonomi

Vattenhål

Malin BrännbackDet Åbo Akademi och dess personal genomgått under det senaste halvåret har vi aldrig råkat ut för tidigare. Det är helt säkert något vi helst inte vill uppleva igen. En alldeles för stor del av kollegor har fått gå och vi som är kvar får lov att jobba smartare för att sköta showen. For the show must go on.

Jag har redan länge med oro följt med hur många medarbetare bjuder till långt över sina egna resurser och en del orkar en tid, andra klarar inte av det. Åbo Akademi har i sin strategi skrivit att det är viktigt att personalen mår bra. Så skriver varje företag som vill vara framgångsrikt – i den bemärkelsen är Åbo Akademi precis som ett företag. Det är viktigt att personalen mår bra. Självklart!

Men hur gör vi då? Jo, vi är ständigt uppkopplade, svarar på meil nästan dygnet runt och examinerar de mest märkliga tider på dygnet. Jag är full av fasansfull beundran. Forskning gör många på sin fritid – den tid då de egentligen borde söka sig till vattenhålet. Jag inser också att forskning är mångas vattenhål, men fritid får också vara just det: fri tid. Den som söker sig till vattenhålet är inte lat utan egentligen förfärligt förnuftig. Det handlar om att ta hand om sig själv för att må bra för att orka fortsätta. Fortsätta inspirera studenter och kollegor till att möta nya utmaningar och nya framgångar.

Vattenhålet är viktigt och verkar bli allt viktigare. Att kunna koppla helt loss en stund – då man gör något helt annat. Vattenhålet behöver inte vara märkvärdigt.

Som att börja dagen med att gå ut med hundarna. Ingen skillnad om det regnar eller solen skiner. Mun fast och ut med dig bara klockan sex på morgonen! Det märkliga är att det alltid känns bra efter att jag gjort det. Och det är inte alls fel att upprepa proceduren när jag kommer hem från jobbet. För att sen fort koppla upp sig och kolla meilen… Tidigare då vi bara hade en hund kunde jag vara effektiv och prata jobb i telefonen med den andra handen, men som tur har vi numera två hundar. Den snart 12-åriga gamla damen Bella går lydigt i rad, men två-åriga Fira har helt egna rader med plötsliga vinklar som framförallt följer hennes nos. Telefonen lämnar jag därför numera hemma, eftersom jag inte har en tredje hand. Mina glasögon lämnar jag också hemma. De behöver jag för att läsa tydligare texter, som verkar bli allt mindre och suddigare, inte för att se hundskiten att plocka upp. Blommor, fåglar katter och hjortar syns tack och lov ännu hur bra som helst. Skulle jag bomma någon av de två sistnämnda har jag dessutom informerande assistenter med mig. De som känner mig vet att jag också är en passionerad stickare. Några varv varje kväll för att varva ner gör susen.

Nu säger jag ju inte att alla skall gå ut och köpa hund utan jag önskar att alla på ÅA skulle stanna upp en stund och reflektera över sitt vattenhål. Jag har insett att det är allt viktigare för varje dag som går. Många säger då att de inte har tid, men ibland måste man bara ta den tiden själv annars går den förbi. Det är bara när något möte avbokas som man plötsligt får tid. Det händer dessvärre rätt sällan. Hur ser ditt vattenhål ut?

Det nya akademiska bollspelet Kvickt och Dumt

Malin BrännbackI tio månader har undertecknad sorterat som (dekanus) lagledare för FSE. FSE är egentligen ett nygammalt lag; gamla ESF plus lite till. Det goda med detta är att de flesta av oss har i över tre decennier spelat tillsammans. Vi känner varandra mycket bra. Det är ett bra utgångsläge för att bygga en ljusare framtid.

Efter ett avbrott på fem år har vi igen nästan samma lag som igen spelar på samma planhalva. Riktigt stämmer inte detta eftersom laget har en hel del nya spelare. Eller nygamla spelare. De som tidigare spelade i juniorlaget har nu stigit upp i ligalaget och så har vi fått en hel del helt nya anfallare med i laget. Vi har dessutom taggade spelare som tar sitt förvärv på yttersta allvar och som vill mycket mera.

Tyvärr har den spelplan vi nu spelar på förfallit under åren och skulle kräva en hel del renovering för att möjliggöra toppspel och topprestationer. Bollförbundet som egentligen styr vår verksamhet är däremot helt bankrutt eller åtminstone nästan. Deras lösning på vårt dilemma är att ge oss ännu mindre pengar och dessutom att vi (i) minskar på antalet spelare, (ii) uppfinner ett helt nytt spel eller (iii) visar hur vi fortfarande skall spela samma spel, men låta bli att spela vissa matcher och fortfarande med färre spel kamma hem full poängpott för att bevara vår topposition eller ännu hellre kunna vinna hela ligan.

Dessutom har vi alldeles för många massörer, vattenflaskbärare och –vattenflaskpåfyllare, omplåstrare och annat löst folk som nu snurrar runt laget. Topplagen i världen har virtualiserat allt sånt. Vi gör klokt i att fixa till en massa Avatars för att få detta gjort eller så måste helt enkelt alla våra spelare själva börja knyta sina skosnören. Vi borde egentligen göra oss av med våra skosnören. Dessutom ska vi nog inte alls dricka någonting för man blir bara kissnödig.

För att ta oss till de olika matcherna skall vi inte åka buss med egen chaufför utan i stället satsa på att rekrytera en lite fiffigare spelare som tar fram ”beam me up Scotty teknologi” så att vi på det sättet bara kan flyga omkring enklare och snabbare. Trots sin krassa ekonomi har Bollförbundet lyckats sätta åt sidan lite stipendiemedel för den här sortens produktutveckling. I längden blir det billigare och bättre så. Helst ska vi virtualisera våra spel helt och hållet.

I förra veckan fick vi dessutom ett brev av Bollförbundets ordförande som vill veta hur vi per 2025 kan vinna VM. Det är bråttom nu. Ordförande är övertygad om att det är fullt möjligt. Europamästerskapet är bara halvbra och är egentligen inte ens en god början.

Det är inte så svårt att inse att jag och mina spelare står som levande fån och funderar hur detta VM skall låta sig göras. Men skam den som ger sig.