Kategoriarkiv: Dekanus Mikael Lindfelt

”Accipe traditio” anno 2018

Mikael LindfeltLåt mig ge ett råd för en middagskonversation. Ibland behöver man ha en repertoar med idéer och samtalsämnen för att kunna framstå som en intressant middagsgäst, därav mitt råd. Egentligen är rådet riktat till alla personer med lite längre tids kontaktyta med vårt universitet och Alma Mater. Inled en diskussion med frågan: vad har följande personer gemensamt: Konung Carl XVI Gustaf av Sverige, Paavo Lipponen, Urho Kekkonen, Martti Ahtisaari, Roger Broo, och Tove Jansson?

Fundera på det en stund.

Jag kan väl föreställa mig hur ditt bordssällskap tar dej på allvar och försöker hitta ett nästintill osynligt mönster. Kombinationer av ärevördiga namn ter sig närmast godtycklig. Lägg till namn som Amos Andersson, John Vikström, Herman Lindqvistoch Yrsa Steniusså håller du dej fortfarande på den gemensamma nämnarens grund, men lyckas antagligen föra ditt bordssällskap ett steg närmare den totala förvirringen.

Ta sats, ett djupt andetag och förbered dej på en förklaring med glimten i ögat: ”Detta är några av de personer som förbundit sig att vara ambassadörer för Åbo Akademi, dessa personer är nämligen några av de hedersdoktorer som Åbo Akademi valt att promovera under sin 100-åriga historia”.

Förvirringen upplöst, insikten skapar möjligtvis både perspektiv och respekt. Ett av de mest intressanta namnen är faktiskt ärkebiskop emeritus John Vikström – han är såväl doktor som hedersdoktor och jubeldoktor vid Åbo Akademi.

Ett universitet som Åbo Akademi är i detta avseendet är rätt märklig arbetsplats och hållplats för unga personer. Dessa ritualer som ingår i och omgärdar verksamheten, utbroderande verksamheten, ja tillförande lite förtrollning, faktiskt. De riter som fortfarande omhuldas och praktiseras vid Åbo Akademi – inskriptioner, disputationer, promotioner – har sina anor från 1640-års Åbo Akademi som i sin tur är övertagna från det universitet som ärkebiskop Jakob Ulfsson grundade 1477, nämligen Uppsala universitet.

När vi vid Åbo Akademi än en gång förbereder oss för promotionsfesten om exakt en vecka, den 25 maj 2018, och när vi än en gång rituellt och högtidligt överräcker insignier och diplom till kompetenssprängda personer i festkläder, sätter vi även de vackraste kläder på den förkroppsligade kunskapstörst som är drivkraften i vetenskapens vardagstempel.

Låt mig brodera in tanken ett varv till: Promotionsaktens värdiga men ack så ensidiga latinska formel ’Salve!’ ’Accipe pileum, accipe gladium, accipe diploma’ är endast en detalj i en större rituell inramning som binder samman såväl horisontellt olikartade kunskapstraditioner som longitudinellt åtskilda kontexter till en föreställd enhet, där det gamla sambandet mellan ’uni-versitet’ och ’uni-versum’ föreställs verklig. Ja, se där, där är kunskapstraditionens liturgiska kärna.

Åbo Akademis liturgiska traditioner har ett element som för mig ter sig lika estetiskt tilltalande som symboliskt störande. Jag tänker nu på Axel von Kothens dedikation till Carl Gustav Mannerheim i kompositionen Vår Höfdingsom i Åbo Akademis liturgi etablerat sig som processionens ingångsmusik. Att musiken i min historiska fingertoppskänsla sammanbinds med Mannerheims intåg i Helsingfors den 16 maj 1918 och utgör en given historisk-symbolisk kontrast till de tyska styrkornas fest i staden några veckor innan må ha sin historiska rätt – och barlast.

När jag däremot bläddrar i raden av eminenta personer som genom åren promoverats till hedersdoktorer vid vårt universitet blir jag helt förbluffad av den historiska kaskaden. Till min fasa upptäcker jag nämligen att den första kvinnan, Sigrid Nikula som kunde titulera sig hedersdoktor (i teologi) vid Åbo Akademi fick sina insignier först år 1974, och att kvinnorna är väldigt få och väldigt förfördelade ända fram tills … ja, år 2018. Att Tove Jansson var den andra kvinnan 1978 tröstar inte knyttet i mig alls. Proportionen i klassen hedersdoktorer under de gångna 100 åren är nämligen 209 – 25 (fördel ’höfding’) – det är inte endast en historisk synvilla.

Så, jag saluterar därför 2018-års promotion som den första med en anständig könsbalans i Åbo Akademis historia. I framtiden kan vi skriva bättre historia.

Säg sedan att ritualer inte spelar roll.

Accipe traditio.

 

Mind the Gap!

Mikael LindfeltDe senaste åren har jag haft möjligheten att på olika nära håll följa med och delta i Åbo Akademis s.k. organisationskultur. Initialt förundrad och oförmögen att förstå vissa piruetter, men med stigande erfarenhet insikter i hur en kunskapsorganisation fungerar, eller kunde fungera. Eller inte fungerar.

Jag är knappast den första som talar om ett universitet som en kunskapsorganisation, knappast heller den första som vill hävda att ett universitet är en alldeles egen slags kunskapsorganisation. Man kan väl säga att en kunskapsorganisation är en institutionell enhet vars existensberättigande (och numera strikt ekonomiska realitet) helt kretsar kring att kunskap skapas, genereras, förvaltas och kommuniceras. I en utbildningskontext sätts ett universitet i pyramidens topp, vilket skapar lika intressanta förväntningar som finstilta förutsättningar. Det samma gäller endast delvis för forskning, men den generella principen är att den forskarbegåvning som har en lämplig kombination av talang, tur och kontakter kommer att ges ansvar för utbildningen inom ett specificerat område.

Hen blir professor av något slag och inom mindre områden per definition ämnesansvarig med den stipulerade uppgiften att ”leda läroämnets eller läroämnenas undervisning och den pedagogiska utvecklingen inom läroämnet” – som det formulerats i ÅA:s Examensstadga som snart ska uppdateras, kanske även på denna punkt.

De förväntningar som ofta sätts på den person som tilldelas detta ansvar – givet kontextens pyramidstruktur – är förstås att den personen ansvarar för att den mest kvalitativa undervisningen och utbildningen tillhandahålls inom det området, ofta med ÅA-tillägget ”på svenska i Finland”.

Att hålla denna konstruktion i bakhuvudet är antagligen viktigt för att förstå de olika slags reaktioner som uppkommer när press från olika håll närmar sig likt orkaner i Karibiska havet, lika regelbundna som oförutsägbara. I fokus nu två sådana orkaner.

Låt oss kalla den första orkanen för ”det gränsöverskridande (bildnings)universitetet”, en orkan som ÅA i Finland initierat rätt ”tidigt” och som går som en stormvåg över universitetsvärlden. Reaktionerna blir därefter, som katter i en flock: envar gör sin egen reaktiva bedömning utifrån skalans ytterlighetspositioner. Man går antingen mot ett ”vi måste absolut vara med i att förstå hur omvärlden förändras”-polen eller ”detta berör inte oss alls, eftersom vårt ämne inte berörs”-polen.

Låt oss kalla den andra orkanen för ”den nya generationens studerande”, eller den s.k. ”Tripadvisor”-generationens studerande, som väldigt snabbt läser av en given kontext utan ”respekt för traditioner”. Man vill veta vad en utbildning har att erbjuda just hen själv. Lika självklart bygger de sina förhoppningar på en fråge-triad bestående av: Hur ser framtiden ut för mig?, Vad gör mina kompisar? och Vem ger mig bäst service för mina väldigt diffusa målsättningar? Även här uppkommer katten i flocken-reaktionen med ytterlighetspolerna ”vi ska nog lära de här bångstyriga ungdomarna lite akademisk fason” och ”vi måste förändra hela vår utbildning för att motsvara klick-kulturens villkor”.

För den som är satt att (försöka) leda en sådan organisation, vare sig akademiskt eller administrativt, är det nödvändigt att inse och utgå från de spänningar som finns inbyggda i själva organisationen. Mind the Gap, det mer än välkända utropet i Londons tunnelbanesystem, är inte något som ska utrotas, även om förvånansvärt många tror att magnetens nordpol måste vara där. Klyftan ska heller inte fridlysas. Snarare bör sådana klyftor göras produktiva när stormvågorna drar över Campus. Den smarta ledaren vill väl också vara klyftig, eller?