Kategoriarkiv: Dekanus Petri Salo

Universitet före och efter korvfabriken

Petri SaloI ett antal århundraden har universiteten fungerat som autonoma institutioner för fritt vetenskapande, platser för tidlös tid och lekfull allvarsamhet. Universitetsmänniskan – homo academicus – har motiverats av fritt och självstyrd kunskapssökande. Hen har inspirerats av fri forskning, möjligheten att förklara världen (naturvetenskaper) och förstå sig på sina medmänniskor (humanvetenskaper). Universiteten utgjorde sina egna universum, med epicentrum i den vetenskapliga metoden och med ambitionen att förse mänskligheten med universell kunskap. Universitet – universum – universell.

År 2010 fick vi en ny universitetslag. Universiteten blev privatsrättsliga institutioner och man införde bl.a. ett nytt system för lönesättning (med personliga krav- och prestationsnivåer). Den akademiska personalen, vana vid tidlös tid och friheter, vaknade för sent. Motståndsrörelsen kom snabbt av sig. Det mest rebelliska man åstadkom var några kritiska metaforer; det nya universitetet som en ”korvfabrik”. Idag är det begreppet ”företagsuniversitet” som kritikerna utgår ifrån och hänvisar till. I företagsuniversitetet har strategiverktyg, produktivitetsindikatorer, kvalitetsmätare, personalresurs, kundtillfredsställelse, genomströmning och måluppfyllelse ersatt fritt och självstyrt kunskapssökande.

På FPV i Vasa arbetar vi på Academill, den akademiska kvarnen. Hur ser produktionen på kvarnen ut? Under 2015 och 2016 har FPV producerat 350 kandidatexamina och 281 magisterexamina. Antalet doktorsexamina är 23. Utöver dessa har vi levererat 149 fristående behörighetsgivande studiehelheter på 60 studiepoäng. Det totala antalet studiepoäng, som våra studerande avlade på två år, är 94 821. Dessa studiepoäng levererades på fem orter; Jakobstad, Vasa, Åbo, Mariehamn och Helsingfors. En studiepoäng förutsätter, enligt den gällande belastningsbräkningen, 27 timmars studiearbete. Därmed har drygt 2 560 000 studie- och lärandetimmar lagts ner på kurser och studier på FPV. I varje kandidat-, magisters- och doktorsexamen ingår ett avslutande skriftligt arbete. Om man räknar i genomsnitt 30 sidor för en kandidatavhandling, 70 sidor för ett pro gradu –arbete, 150 sidor för en doktorsavhandling, blir utfallet knappa 33 620 sidor text. Fortfarande på två år.

FPV levererar sin produktion i huvudsak till den offentliga sektorn, kommuner. Men det är inte mottagaren av vår leverans som betalar för den. Prissättning och betalning av produktionen sker på och från UKM. Prissättningen justeras något inom ÅA. I den ÅA-interna resursfördelningen (gäller för basfinansiering) för år 2017 har kandidatexamen ett styckepris på 6 983 euro, magisterexamen på 17 593 euro och doktorsexamen på 67 177 euro. En studiepoäng prissattes på 18 euro. Nu kan vi börja räkna “marknadsvärdet” på FPV:s produktion. Studiepoängsproduktionen gav oss 1 707 000 euro. Kandidatexamina 2 444 000 euro och magisterexamina 4 944 000 euro. Doktorsexamina 1 545 000 euro. Då styckepriset för produktionen varierade mellan år 2015 och 2016 är dessa belopp indikativa.

Hur ändamåls- och tidsenlig är den modell och de principer som vi idag lyder under? I en tid som kännetecknas av komplexitet, dynamik, radikal osäkerhet och förväntan på snabba och flexibla lösningar? Inte särskilt ändamålsenlig. Det handlar om en direkt överföring av taylorismen och industrisamhällets produktionslogik på icke-materiellt tankearbete – forskning som per definition alltid öppen. Totalt otidsenlig, vill jag påstå! Därför borde det visionsarbetet för den finländska högre utbildningen år 2030, som UKM satt igång för ett antal veckor sedan och förväntas bli klar i september, resultera i en radikalt ny modell. Som skulle sätta Finland på universitetsvärldskartan. En modell i vilken värden i Åbo Akademis strategi – djärvhet, öppenhet, mångfald, delaktighet och hållbarhet – kan fungera både som utgångspunkter och ledstjärnor.

Petri Salo
Dekanus för FPV

Det finns alltid alternativ!

Petri SaloThere Is No Alternative! Staten och den offentliga sektorn är ett problem, deras storlek och inflytande bör minimeras. De mest framgångsrika och högkvalitativa tjänsterna och produkterna förädlas fram i en konkurrens på en fri marknad, inom vilka samtliga aktörer förväntas ha (fullständig) information om marknadsläget och sina konkurrenters ageranden.

Den Thactherianska nyliberala politiska TINA-devisen om alternativlöshet landade i den finlänska högre utbildningen 25 år efter att den togs i bruk i Stor-Britannien. Den senaste tiden har vi åtnjutit av dess skördar i full skal. Universitetens basfinansiering minskar. Kampen om olika former av profilerings- och strategisk finansiering pågår som bäst. I den finländska versionen av New Public Management förväntas (eller tvingas) universiteten samarbeta, på ett ytterst spontant och osystematiskt sätt. Ad hoc! Det är som då en ovan maratonlöpare försöker hålla god tempo och i farten dricka ur en flaska. Mycket av den tilltänkta näringsrika vätskan rinner längs halsen och blöter ner hela övre kroppen. Samma metafor gäller för det faktum mycket av forskares tid idag går åt att formulera, eller fungera som sakkunniga för, ansökningar för forskningsfinansiering.

I nära framtid får andra stadiets yrkesutbildning smaka av den densamma beska medicinen.  Även yrkesutbildningsorganisationer som arbetat målmedvetet och framgångsrikt för att påvisa sin produktivitet och kvalitet enligt de av myndigheterna uppställda mätarna. Optima i Jakobstad och Yrkesakademin i Vasa har varje år sedan 2014  varit de två högst rankade stora yrkesutbildningsorganisationerna i Finland (av totalt 47). Från och med nästa får även de lägga om sina strukturer och yrkesutbildande praktiker. Lärandet för yrket skall utlokaliseras till arbetsplatser, de målorienterade och systematiska lärandeaktiviteterna ”på skolan”  blir av karaktären ”tllfälliga möten.” Än så länge har inte alternativlösheten slagit ut inom grundutbildningen. Förmodligen på grund av den immunitet som Finlands PISA –framgångsvaccinet gett.

Den politiska TINA-devisen lämpar sig ovanligt illa i forskning och universitetens verksamhet. Bortom alla metodologiska och metodiska skolbildningar (kvantitativ – kvalitativ) och skillnader mellan olika vetenskapsområden (natur- , samhälls- och humanvetenskaper) finns ett grundläggande axiom. Forskning handlar i sin mest nakna form att pröva en nollhypotes mot en mothypotes. Nollhypotesen måste alltid kunna förkastas och mothypotesen verifieras. Svaren på forskningsfrågorna kan inte formuleras innan forskningsprocessen genomförts och prövats enligt god vetenskaplig princip och ordning.  Det finns alltid åtminstone två alternativ. Forskningsresultaten kan och får inte beställas eller avgöras i förväg. Tänketankarna (think thanks) finns till för politisk opinionsbildning. Universiteten skall kunna leverera även politisk obekväma forskningsresultat. Detta ingår i universitetens ide och existensberättigande.

Det finns alltid alternativ. Motsvarigheten till Slow Food, Slow Science/Research är än så länge en liten men naggande god utbildningspolitisk motståndsrörelse. I boken Slow Professor: Challenging the culture of speed in the Academy presenterar de kanadensiska litteraturprofessorerna Maggie Berg och Barbara K. Seeber ett flertal alternativ till det  neoliberala företagsuniversitetet. Såsom att. Forskning i dessa mest sanna bemärkelse förutsätter tidlös tid, mognad genom eftertanke. Som lärare bör vi vara fullt ut närvarande i de rum där vi undervisar och handleder; notera, lyssna och bekräfta våra studerande. Forskningsresultat blir till genom grundläggande förståelse – tankar tar tid. Avslutningsvis, vi måste fylla akademins korridorer, arbetsrum, seminariesalar och arbetsrum med intensiv närvaro, samtal, tillitsfullt samarbete och kollaborativt tänkande.

Petri Salo
Dekanus för fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier

Digitalisering och open science

Petri SaloDigitalisering, ny pedagogik, modernisering av lärandemiljöerna är de centrala fokusområden och tillvägagångssätten i regeringens spetsprojekt för kompetens och utbildning. Tre substanser i den medicin som regeringen ordinerat vår grundskola för att Finland under 2020-talet skall bli en modern toppnation då det gäller inspirerande lärande.

Samtliga tre fokusområden eller tilltänkta åtgärderna är problematiska. Som begrepp, delvis även som fenomen är de både oändamålsenliga och otidsenliga. Med digitalisering kan man å ena sidan förstå omvandling av information till sifferserier eller binära koder, för att lagras i och överföras med de datorer som vi idag har bokstavligen till hands – som smarttelefoner eller pekplattor. Här tänker sig regeringen förmodligen på skaleffekter, effektiv spridning av information från en källa till många mottagare. Något i stil med Massive Open Online Courses (MOOCS). Å andra sidan verkar digitalisering kommit att ersätta begreppet virtualisering, i betydelsen att göra material och aktiviteter ämnade att främja och understöda inlärning målmedvetet och systematiskt tillgängliga på så kallade lärandeplattformer – såsom exempelvis Moodle. För att studeras individuellt på distans.

Det paradoxala med digitalisering är att den inte representerar något nytt eller särskilt modernt. Digitalisering har pågått i 50 år, om vi tänker på användning av datorer för att effektivera informationshantering, i över 20 år om vi tänker på att göra information tillgänglig på internet. Detsamma gäller den ”nya” pedagogiken. Den är snarare gammal än ny, baserar sig på ett kollaborativt medskapande och kunskapskonstruktion, och en syn på lärande som delaktighet och medverkan i sociala kommunikations- och samverkansprocesser. Skillnaden till gammaldags studiecirklar är att medskapandet kan idag, tack vare internet eller smarttelefonen i vår hand, ske bortom de fysiska rummet och ansikte-mot-ansikte växelverkan. Vi kan vara närvarande (eller frånvarande) i ett flertal ”rum” och sammanhang samtidigt.

Moderniseringen av lärandemiljöerna i skolan eller på universitetet har skett av sig själv. Den kan mobiliseras i den stund eleverna och de studerande tillåts använda sig av sina smarttelefoner eller bärbara datorer som resurs för samverkan och lärande. Oberoende skolämne eller vetenskapsområde kan vi idag komma åt och dra nytta av enorma mängder kunskapsresurser på internet, i ett flertal olika format.

Det verkligen nya i vår tid har att göra med en radikal demokratisering av tillgång till information och vetenskaplig forskning. Paradoxalt nog arbetar de stora multinationella vetenskapliga förlagen intensivt och målmedvetet med att kapitalisera frukterna av forskningen (i form av artiklar och böcker), och motarbetar på så sätt utvecklingen och vetenskapens kumulativa potentialer. Artiklar i vetenskapliga tidskrifter är ofta tillgängliga endast mot en rejäl summa pengar. Detsamma gäller i mindre skala för de förlag som ger ut skolböcker. Det är skäl att notera att den globala kunskapsindustrin är kraftigt subventionerat av t.ex. de finländska staten. Vi skriver våra artiklar till stor del med lön från staten, överlåter dem gratis till de vetenskapliga tidskrifterna och ställer utan betalning upp som refereer – agerar frivilligt som slavar inom den globala kunskapsindustrin.

Men framtiden hinner oss så småningom ikapp, och ”man” kommer att förstå de kollektivt globala värden och potentialerna i Open access inom ramen för Open Science. Information och nya forskningsrön ökar inte i värde om man pantar på dem, låser dem bakom lås och bom. Vetenskapens och forskningens värde ligger i dess öppenhet, tillgänglighet och offentlighet. Lärandemiljöerna i skolan utvecklas genom att låta eleverna ta in och använda sig av – i välorganiserade och pedagogiskt genomtänkta former – all den information som är ändamålsenlig – en given tidpunkt i ett givet sammanhang.

Petri Salo
Dekanus för fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier

Samarbete

Petri SaloSom dekanus har man förmånen och glädjen att under introduktionsveckan möta de nya studerandena, gulnäbbarna. I mitt fall 140 gulnäbbar samlade för 45 minuter i Akademisalen på Vasacampusen, för att lyssna på sin dekanus. Jag valde att avsluta en introduktion till akademiska studier och forskning med en fråga, och uppmaning att svara på den per e-post. Medveten om tidsandan och de samhälleliga utmaningarna önskade jag få gulnäbbarnas syn och svar på frågan: Vad kunde och borde vi göra för att få Finland på benen? Ett ambitiöst försök till crowdsourcing.

Ett, eller egentligen fem, av svaren var ytterst geniala i sin enkelhet. I det första kunde jag i fältet innehåll läsa SAMARBETE (1/5). Själva meddelandet lydde Vi. Det andra hade rubriken SAMARBETE (2/5) och innehållet måste, det tredje rubriken SAMARBETE (3/5) och innehållet samarbeta och det fjärde rubriken SAMARBETE (4/5) och innehållet mera. Det sista var rubricerat SAMARBETE (5/5) och bestod av ett utropstecken ! Fem av FPV:s gulnäbbar kom på sin tredje dag på universitet på en social innovation – crowdanswering.

Begreppet går att finna på internet, men med referens till marknadsundersökningar till icke i förväg definierade grupper genom elektroniska enkäter eller microbloggar.

Den nordiska folkbildningstraditionen presenterade studiecirkeln som en socialt-politisk innovation i slutet av 1800-talet. Genomgripande förändringar i samhället skulle hanteras genom erfarenhetsutbyte och kollektivt lärande i små lokala grupper. Förutsättningslöst i en demokratisk anda. Vi måste lära tillsammans! I början av 2000-talet har studiecirklarna återuppstått. Inom forskning om organisationer, lärande och ledarskap, har man en längre tid arbetat med fenomen och begrepp, såsom learning organisation, communities of practice, transformational/distributed leadership och open learning environments. Facebook är en hybrid av en studiecirkel och en vänbok (som skickades runt i klassen på lågstadiet på 1970-talet). Internet är full av diskussionsforum där sakkunniga eller entusiaster inom diverse områden stöder och utmanar varandra i kollektiva tanketalkon.

Åbo Akademi är ett litet och gemytligt universitet. Varken de geografiska eller sociala distanserna är särskilt långa. Idag är vi samlade i fyra fakulteter. Vi har enorma outnyttjade potentialer då det gäller att samarbeta mera och lära oss tillsammans. Vi har en enorm resurs i våra cirka 5500 studerande (av dem ca 700 gulnäbbar!), ca 750 forskarstuderande och 800 utländska studerande. Vi bör engagera de studerande i planering, utveckling och genomförande av studierna. MinPlan borde ersättas med VårPlan, Egenlärare med Vårlärare. Den ständiga utmaningen med att kombinera undervisning med forskning kan enkelt hanteras med undervisande forskning och forskande undervisning. Med de studerande som medforskare, och lärarna som medstuderande. Vi måste samarbeta mera och lära oss tillsammans!