Kategoriarkiv: Rektor i Vasa Göran Djupsund

Vi har all orsak att fira

Texten har publicerats tidigare i Vasabladet som den första i en serie kolumner skrivna av Åbo Akademis professorer i Vasa.

Göran DjupsundÅbo Akademi fyller 100 år, – imponerande! Själv fick jag i dagarna veta att jag skall få en ”präniko” för 40 års arbete vid ÅA, – konfunderande! Jag vet att ”time flies” men slås ändå av att åren flaxar iväg med en sådan hastighet.

För ÅA:s del har seklet inneburit en utveckling från ett litet, vid starten regionalt universitet i Åbo till det i flera avseenden breda finlandssvenska universitet vi är idag. Ett universitet som säkrar tillgången till högst kompetenta, svensk- och tvåspråkiga akademiker inom de mest skiftande arbetsområdena, som bär upp finlandssvensk kultur, som utgör Svenskfinlands största äktenskapsmarknad, som värnar om de nordiska kontakterna och som på många områden ligger i den internationella forskningens framkant. Självfallet har vi utmaningar och brister inom ÅA, saker att förändra och förbättra, men detta jubileumsår kan vi gott tillåta oss att fira den utveckling och de framgångar de gångna 100 åren medfört.

Under mina egna dryga 40 år vid ÅA låg studierna och startsträckan i arbetet i Åbo men lejonparten av min akademiska karriär har jag sedan 1986 haft i Vasa. Därmed har jag haft nöjet att vara med och se och arbeta för att ÅA i Vasa utvecklats från, förenklat sagt, en inte särdeles stor lärarutbildningsenhet till en nog så stor och bred akademisk enhet. Pedagogernas syskonskara har vuxit med hälsovetenskap, statskunskap, utvecklingspsykologi, socialpolitik, demografi och sist men inte minst energiteknik. Vid sidan av detta den viktiga verksamheten inom Experience Lab och Centret för livslång lärande, hela ÅA:s gemensamma ”fortbildningscentral” som numera leds från Vasa.

Det stora lyftet för vår verksamhet kom i och med – stort tack till Bo Riska! – att vi alla från över tio adresser flyttade ihop i Academill, – tveklöst en av Finlands mest attraktiva campusmiljöer. Academill inte bara samlar oss utan erbjuder ständigt en livskraftig puls åt oss alla som verkar här, – och med sina tillställningar även åt utomstående. Även våra studerande har på ett alldeles speciellt sätt – så är det, har koll på andra campus! – tagit Academill till sina hjärtan. Här hänger man ofta av sig ytterkläderna på morgonen och vistas stora delar av dagen i sin studiemiljö, något som tydligt syns i studieframgång och genomströmning.

Summa summarum; ÅA har all orsak att glädjas över och fira sina 100 år och ÅA-Vasa och Österbotten har minst lika goda skäl att vara nöjda över den enorma utveckling som skett här sedan lärarutbildningen placerades i Vasa. För min egen del har det varit ett privilegium och en sann glädje att i över 30 år ha fått arbeta i och utveckla denna miljö. Den 28 februari säger jag i pensioneringens tecken, ”Tack och hej för mig!” Min förhoppning och tro är att ÅA-Vasa fortsätter med sin positiva utveckling och att Österbotten, såsom hittills fortsätter omhulda och stöda denna verksamhet.

Göran Djupsund
Rektor i Vasa

Tvåspråkighetens dominobrickor

Göran DjupsundÅbo Akademi har som Finlands svenskspråkiga universitet förpliktelsen att utbilda svenskspråkiga akademiker för samhällets olika behov. Vi skall tillfredsställa den offentliga sektorns behov av kunnig personal, av lärare, av kommunala och statliga – snart även landskapens – tjänstemän. Vi talar här om folk som har sin utbildning på svenska men vilka även lever upp till lagens bestämmelser om minst nöjaktig skriftlig och muntlig förmåga att behärska finska. På motsvarande sätt säkerställer våra finska universitet tillgången av finskspråkiga tjänstemän; även de med krav på kunskaper i landets andra nationalspråk. Dessa språkkrav på högre tjänstemän utgör enligt mig själva grundbulten i landets inte bara förvaltningsmässiga utan även dess faktiska tvåspråkighet.

Vi vid ÅA fixar nog vår del men dagens språkklimat föder tre frågor. Kommer de finska universiteten att klara sitt uppdrag och vidare, kommer kraven på de berörda tjänstemännen även i framtiden att inbegripa krav på att de behärskar landets bägge nationalspråk? Och om inte, vilken betydelse har detta dels allmänt, dels för ÅA och de magistrar vi utbildar?

Min framtidsvision består bildlikt talat av en rad på hög kant ställda dominobrickor som försvar för tvåspråkigheten. Den första brickan som började vackla var svenskans försvagade position i den finska grundskolan; man påbörjade studierna allt senare och läste allt mindre. Denna bricka skuffade i sin tur omkull den följande, – den obligatoriska studentsvenskan som försvann för något år sedan. Nu har regeringsprogrammet en skrivning om experiment med att ha svenskan helt frivillig i grundskolan. Lite bromsar Sanni G-L men givet opinionerna inte bara inom Sannfinländarna utan även Samlingspartiet och speciellt Centern är jag övertygad om att experiment kommer igång inom en snar framtid. Där vacklar den nästa dominobrickan. Då vi väl har läget att en avsevärd andel av studentkullarna knappt läst någon svenska så stärks de finskspråkiga universitetens och yrkeshögskolornas krav på att lätta på de krav på svenska som ingår i deras examina; nu klagar man ju på att studietiden till följd av detta förlängs oskäligt mycket. Och då vi väl har en situation där en betydande andel av de finskspråkiga nya magistrarna inte läst svenska, men andra språk, ja då blir det en total politiskt omöjlig situation att hålla kvar tröskelkravet om de bägge inhemska för högre offentliga tjänster. Där faller då den sista dominobrickan i försvaret av landets jämbördiga tvåspråkighet inom förvaltningen.

Ur ett svensk- och tvåspråkigt perspektiv är all utveckling åt det skisserade hållet beklagansvärd. Samtidigt blir det allt viktigare att Åbo Akademi för sin del fullföljer sitt uppdrag att utbilda de svenskspråkiga akademiker det offentliga Finland behöver. Skulle vi ännu, från en redan bra nivå, lyckas höja våra magistrars språkkunnighet – i finska men även i språk såsom spanska, tyska och ryska – så kan i bästa fall det för svenskan otjänliga språkklimatet i landet vändas till vår och våra magistrars fördel. Det tycker jag att vi skall jobba för!

Göran Djupsund
Rektor i Vasa

Vägval?

Göran DjupsundMin inställning till för universiteten negativa statliga beslut brukar präglas av en tudelad, kalla det fast cynisk pragmatism. Tycker att vi kan analysera och vara kritiska – till och med gnälla – en tid men efter det är det bara att kolla den nya spelplanen och spelreglerna, kavla upp ärmarna och börja jobba utifrån de nya, om än sämre premisserna. Men nu har Sipilä & C: o lite lyckats rubba denna inställning.

Kan erkänna att jag inledningsvis såg Sipiläs ledarstil och visioner som klart fräscha och välkomna inslag i finsk politik. Man ville bryta skuldsättningen genom ny tillväxt som skulle skapas bl.a. via större smidighet på arbetsmarknaden, allmän uppluckring av samhällelig normering och att sporra till företagsamhet och innovationer. Låter bra, javisst!

Men vad har man hittills gjort? Ja, man har för det första via sina så kallade tvångslagar, säkerställt att kommande vår och sommar högst sannolikt medför att Finland håller sin ohotade tätposition i Västeuropa vad gäller såväl vilda som lagliga strejker. Vidare har man aviserat stora nedskärningar, speciellt inom socialväsendet och utbildningssektorn. Lika uppenbara som allvarliga följder blir, för det första att medborgarnas komsumtionsbenägenhet kraftigt kommer att sjunka och för det andra att landet får enorma problem i både produktion och export. Över de senaste åren har externa utvärderare av Finland och dess ekonomi (kreditvärderingsinstitut, OECD, IMF, m.fl.) i sina lite dystra analyser som tröstande, lite positiva fenomen lyft fram att den inhemska konsumtionen hållit en vettig nivå samt att landet i viktiga avseenden – politiskt, arbetsmarknadsmässigt, utbildningsmässigt – kan ses som stabilt och liggande på en bra nivå. Nu hotar regeringens eget agerande rycka mattan under dessa fenomen och därigenom ytterligare fördunkla landets framtidsutsikter i både utvärderarnas ögon och i realiteten. De tre S:ena har all orsak att se sig i spegeln då Moodys med flera i vår eller i sommar sänker Finlands betyg från AAA.

Det morötter som Sipilä & C: o lockade med i sitt regeringsprogram var de så kallade spetsprojekten (”kärkihankkeet”) som sammantaget skulle få en ca 1,6 miljarders finansiering. Detta då samtidigt som man å det kraftigaste skär i medlen för utbildning och forskning. Den bakomliggande logiken i detta är lika uppenbar som skrämmande. Om man på samma sätt som hittills fortsätter finansiera universitetens utbildning och forskning samt forskningsfinansiärer såsom Tekes och Finlands Akademi så vet man ju inte vad de ”jourhavande docenterna” och ”sommarsemesterfixerade professorerna” hittar på att forska i. Bättre då att kraftigt minska medlen för dessa och att själva inom regeringens innersta krets klura fram – uppfinna krutet! – vilka utvecklingsområden och projekt som skall rädda Finland ur krisen. Regeringens enorma tilltro till sin förmåga att se var framtidens konkurrenskraft, innovationer, vinnande produkter och utbildningsbehov ligger vore i det närmaste lite roande om inte de samhälleliga kostnaderna och konsekvenserna för misstag var så höga.

Läget är dessvärre speciellt oroande för den högsta utbildningen och forskningen. Redan tidigare ligger Finland, i en västeuropeisk jämförelse, risigt till då det gäller hur mycket landet, i procent av BNP, satsar på detta område. Och nu skär man alltså ytterligare kraftigt ned anslagen. Enorma samarbetsförhandlingar vid i stort sett alla landets universitet och yrkeshögskolor, skolsammanslagningar i massor på de lägre nivåerna, minskade anslag via Tekes och Finlands Akademi och samtidigt predikar regeringen att landets skall ta sig ur krisen tack vara att vi en bit in på 2020-talet skall vara det ledande landet i Europa då det gäller, – javisst, just utbildning och forskning! Det är lite som om staten drastiskt skulle skära ned i stöden till idrottsrörelsen samtidigt som man lovar att i OS år 2020, allra senast 2024, – ja, då tar vi flest medaljer av alla Europas länder.

Jag är alltså klart skeptisk till en hel del av regeringens linjedragningar och inte värst optimistisk då det gäller utvecklingen på ett övergripande nationellt plan. Detta vare sig gällande den allmänna ekonomiska utvecklingen eller utvecklingen inom utbildning och forskning. Samtidigt säger min erfarenhet – och pragmatikern i mig – att krislägen även innehåller potential för positiv utveckling för enskilda organisationer och företag. Men vem är det då som kan vinna framgång då andra knäar? Min bild är att det är de enheter som identifierar sina unika egenskaper, enkannerligen styrkor och som därefter vågar välja nya, egna vägar som ofta markant avviker från vad merparten av andra motsvarande enheter väljer. Om vi applicerar detta resonemang på universitetssektorn och speciellt då Åbo Akademi så betyder det att vi kanske inte primärt skall försöka tävla med alla större finskspråkiga universitet i att tolka och blint hörsamma alla signaler från statsmakten – de efterlyser kanske en hel del sådant som inte är våra största styrkor – utan istället mer fokusera på vad som gör just ÅA unikt, unikt bra och sedan fundera på hur vi kunde bygga vidare på dessa styrkor i att profilera oss som ett universitet som, vid sidan av språket, är unikt i dessa hänseenden.

Vilka alla dessa unika, positiva egenskaper är hos vår akademi är en fråga som det kan finnas många svar på. Själv skulle jag kanske lyfta fram vårt svenska språk, vår utbildningsmässiga bredd, våra framskjutna positioner inom vissa forskningsområden, vår relativa litenhet och den nära kontakt mellan studerande och lärare samt den smidighet denna hittills givit oss och våra nordiska kontakter som ytterligare kunde och borde fördjupas. Denna palett av styrkeegenskaper har inte de andra finländska universiteten varför min bedömning är att det är denna palett och profil vi borde hålla fast vid och utveckla vidare. Med risk för att förfalla till en plattityd avslutar jag med mantrat: ÅA – våga avvika, våga välja en egen väg!

Göran Djupsund

Vägkartan för ett starkare ÅA

Göran DjupsundSedan årsskiftet lever vi med en ny organisation vid Åbo Akademi. Borta är våra 12 institutioner och de tre fakultetsområden som ju mer existerade till pappers. In trädde våra fyra nya fakulteter och inte minst fyra heltidsdekaner, två vicerektorer på heltid, vår nya rektor samt undertecknad, 30%:are som rektor för akademins campus i Vasa och Jakobstad. Samtidigt med denna process har vi planerat våra nya breda kandidatutbildningar som skall starta i höst. Parallellt med allt detta har det i styrelsen pågått ett arbete med att uppdatera akademins strategi, en uppdatering som vi inom kort får ta del av.

Alltså en myckenhet av förändringsprocesser vilka alla som uttalat gemensamt syfte har att säkerställa en stark och framgångsrik Åbo Akademi även i framtiden. Stora visioner och löften? Javisst!  Redan organisationsreformen kantades av löften och visioner om att nu skall det börja hända saker. Nu skall dekanerna som en ny typ av starka akademiska chefer – tillsammans med sina fakultetsråd – arbeta för att fakulteterna blir allt mer framgångsrika i de flesta avseenden. Nu skall rektors nya ledningsgrupp – alla de inledningsvis nämnda och förvaltningsdirektören – ta ett nytt och fast grepp om akademins utveckling och se till att vi om fyra år står klart starkare än idag. Styrelsens uppdaterade strategi är även den fylld av stora och lovande visioner.

Allt detta väcker självfallet förväntningar bland vår personal. Vad skall konkret börja hända? Vilka är de nya beslut, processer och arrangemang som i praktiken skall genomföras. Eller är allt detta åter en gång en förändringsprocess som kännetecknas av ”mycket prat men lite verkstad”? Dessa frågor och förväntningar är enligt min mening inte enbart legitima, de är även helt nödvändiga – och de skall helst ställas ofta och av många medarbetare – för att driva förändringsprocesserna framåt. Vi – rektorer och dekaner – som åtagit oss ansvar för att utveckla ÅA får och skall gärna av personalen påminnas om detta ansvar. Samtidigt skall vi minnas att dagens organisation och målsättningar spikats av vår styrelse som därigenom även den bär ansvar för att något gott – ett starkare ÅA – kommer ut ur den process vi nu inlett.

Som en lite udda fågel i ledningsgruppen kan jag försäkra att alla dekaner och rektorer tar sin uppgift på fullaste allvar. Detta tar sig även uttryck i att man känner sig lätt stressad och lite frustrerad över den uppsjö av ärenden som kontinuerligt och rikligt ramlar ned på ledningsgruppens bord från främst ministeriehåll. Viktiga frågor i sig men den kollektiva upplevelsen är att detta tar tid och energi som vi helst skulle vilja lägga på att utveckla akademin.

Den uppgift som vi nu ägnat en hel del tid och tankemöda åt handlar om frågan hur vi utifrån styrelsens reviderade strategi skall kunna skapa ett handlingsprogram, en vägkarta för hur vi skall kunna nå de visioner och mål som styrelsen uppskisserar. De visioner och mål som styrelsen kommer att fastställa visar självfallet både för ÅA i stort och för oss i ledningsgruppen vart vi bör sträva men samtidigt vet vi att dokument av denna art aldrig kan visa på de konkreta vägar vi skall gå för att nå fram. Därmed ligger det på rektors, och hans ledningsgrupps ansvar att rita upp denna, hela ÅA:s vägkarta. Vi börjar ha en första skiss klar och då vi via diskussioner koordinerat ihop oss med styrelsen och dess reviderade strategi så kommer rektor Hupa, inom en snar framtid då även styrelsen reviderade strategi presenteras, att presentera ledningsgruppens vägkarta för vår personal. Eftersom vi väl inser att vår GPS inte nödvändigtvis alltid visar på de bäst framkomliga vägarna så är det ledningsgruppens förhoppning att vår personal kommer att ge oss feedback så att vi vid behov kan korrigera rutten framåt.

Ha en bra fortsättning på den annalkande våren och terminens sista ansträngningar med studier, undervisning och forskning!

Göran Djupsund