Etikettarkiv: finansiering

Pessimist eller optimist?

Tapio SalmiDen avlidne portugisiske Nobelpristagaren, författaren José Saramago som var en kritisk samhällsdebattör anklagades för pessimism, då han kommenterade framtidsutsikterna för sitt land och hela mänskligheten. Jag är varken pessimist eller optimist, men denna tid ger inte upphov till någon som helst optimism, svarade han.

De som följer massmedia och de som arbetar inom undervisnings- och/eller forskningssektorn i vårt land känner till att forskning och utbildning kommer att drabbas hårt under de kommande åren. Regeringsprogrammet innebär omfattande nedskärningar på alla nivåer av utbildningen och forskningen, från förskolor till Finlands Akademi. Vi ska spara för att få Finlands ekonomi på uppsving igen; så heter den officiella sanningen. Visserligen ska vi idka ansvarfull ekonomisk politik vid finländska universitet: rationalisera användningen av utrymmen, hålla olika stöd- och servicefunktioner inom rimliga ramar, omstrukturera undervisningen så att kurserna blir tillräckligt stora och överlappningar i undervisningen gallras bort, söka synergier med andra universitet och yrkeshögskolor… Allt detta kan vi omfatta; det är en normal process i varje undervisande och forskande organisation, en process som ska pågå även under bättre tider.

Regeringsprogrammet är dock mycket annat; den präglas av en simplistisk och antiintellektuell syn på våra universitet, vilket i sin tur logiskt leder till en kraftig nedskärning av de ekonomiska resurser som regeringen i framtiden satsar på universiteten. Miljoner och miljoner försvinner ur universitetsbudgeterna, vilket leder till stora svårigheter då det gäller att förnya undervisningen och utveckla forskningens infrastruktur. En svart våg av samarbetsförhandlingar sveper över rikets universitet: några av dem har redan hamnat i den onda cirkeln av regelbundet återkommande ”förhandlingar” som förlamar och slår sönder organisationen.

Med denna kortsynta politik kommer doktorsproduktionen i Finland att minska, vilket också leder till avtagande internationell publikationsverksamhet – största delen av doktorsavhandlingarna inom naturvetenskap och teknik är s.k. artikelavhandlingar, som består av en sammanfattning samt av en knippe av internationella peer review –journalartiklar. Därmed bidrar varje utdimitterad doktor både med sin examen och sina artiklar till universitetsfinansieringen. Detta glömmer man lätt lätt bort.

Enligt regeringsprogrammet betraktas vi närmast som produktionsenheter, studenter in, studenter ut, examina ut. Allt flera ska enligt regeringsprogrammet avsluta sina studier efter kandidatexamen. Rösterna från industrin är motsatta: teknologie kandidatexamen är inte alls tillräcklig, utan minst diplomingenjörsexamen behövs för att svara på framtidens utmaningar; Finland eftersträvar ju att vara ett high-tech land även i framtiden. Vi är ett europeiskt land som i utbildningsstrukturen följer Bolognareformen, tvåstegsexamen med en kandidatgrad (bachelor) och magistersgrad (master). Därefter kan man doktorera om man har intresse (och någon finansierar). Vi är inte USA, där man typiskt övergår till doktorsprocessen efter avlagda kandidatstudier. Yrkeskunskaper för dem som har avslutat efter kandidatexamen utvecklas med hjälp av omfattande fortbildningsverksamhet, som handhas av professionella organisationer, t.ex. inom kemitekniken av American Institute of Chemical Engineers (AIChE). Finland är en del av Europa och ska följa det europeiska systemet, självklart.

Finland har haft som mål att vara ett av de mest framstående länderna i världen vad vetenskaplig forskning beträffar – naturligtvis relaterat till landets storlek; vi ska inte jämföras med USA eller Frankrike eller Tyskland utan med Sverige, Danmark, Schweiz, Österrike… Detta kräver en långsiktig satsning på vetenskaplig grundforskning, detta förutsätter att forskningens absoluta frihet bevaras, detta förutsätter att vi har en aktiv roll i europeiska och globala nätverk, detta kräver en utökad internationalisering, speciellt i form av rekrytering av utländska toppförmågor till finländska universitet. Endast med denna politik kan en liten nation hävda sig i hård internationell konkurrens.

Regeringsprogrammet talar vackert om innovationer och kommersialisering av dem, som botemedel mot den ekonomiska stagnation som råder riket. Samtidigt är ambitionsnivån vad vetenskaplig forskning beträffar förvånansvärt låg i regeringsprogrammet. Finns det någonting positivt mellan raderna, kan jag inte bedöma, men texten i programmet som sådan är krass; det är som om skribenterna inte skulle ha riktigt förstått vad forskning är. Den höga ambitionsnivån, som under tidigare årtionden präglade vår forskningspolitik lyser med sin frånvaro. Jag försökte med en enkel , mekanisk sökmetod analysera regeringsprogrammet: jag sökte med ”control-f” efter orden ”forskning” och ”universitet”. Antalet träffar var lågt. Man pratar mest om högskolor, vilket torde omfatta både universitet och yrkeshögskolor. Det är en väsentlig skillnad mellan en yrkeshögskola och universitet: endast universitet kan skapa ny kunskap på världsnivå.

Vad borde man göra i dagsläget? Man borde öka finansieringen av Finlands Akademi, så att flera lovande forskare kunde fortsätta med sitt arbete, flera utländska förmågor kunde lockas till vårt land; vår delvis föråldrade forskningsinfrastruktur ska också kunna förnyas. Finansieringen från TEKES borde riktas till high tech forsknings- och utvecklingsprojekt, som förverkligas i samarbete med universitet och industrier. TEKES kan inte förvandlas till en kommersialiserings- eller socialbyrå; det ska vara ett flaggskepp för ny teknologi i Finland. TEKES har varit en stor framgång, men regeringsprogrammet äventyrar dess roll i framtiden.

Det första halvåret som dekanus har varit hektiskt, men min stil är inte att klaga på personlig nivå. Å tjänstens vägnar kan dekanus inte vara en pessimist, utan borde vara en optimist. Grunden till min optimism är enkel: Åbo Akademi är en kreativ och innovativ miljö och ingen regering är evig.

Tapio Salmi
Dekanus för FNT

Minoritetsprofilen

Pekka SanttilaÅbo Akademi lyckades väldigt bra i den första omgången av universitetens profileringfinansiering. Bakgrunden till denna process, såsom ministeriet har formulerat den, är att Finland håller på att tappa sin position bland de forskningsmässigt starkaste länderna. Här handlar det om en förändring i den relativa positionen, dvs. finländska forskare publicerar mera och i bra tidskrifter men många andra länder satsar mera än tidigare på forskningen och går förbi oss. Den åtgärd som ministeriet nu förverkligat är att flytta en del av de resurser som tidigare kom till universiteten som basfinansiering till Finlands Akademi som sedan delar dessa pengar till universitet via profileringssansökningar. Det är då tänkt att genom att fokusera på styrkorna eller genom att satsa på ett område som kan bli en styrka, kan universiteten förbättra resultaten på forskningssidan. Eftersom det inte kommer extra pengar till universitetssektorn som helhet måste en sådan fokusering givetvis betyda att något skall även väljas bort. De tre miljoner som Åbo Akademi nu beviljades är ett väldigt gott resultat. Fler universitet fick ingenting och många fick mindre än deras relativa andel av universitetssektorns budget skulle ha gett anledning till att förvänta.

Jag vill här fokusera kort på en av de tre profilerna som togs upp i Åbo Akademis ansökan, dvs. minoritetsprofilen som ju har en koppling till min egen fakultet. Många professorer deltog med att bidra med underlag under en mycket stram tidtabell vilket var det enda sättet att få ansökan ihop. I ansökan innefattar minoritetsprofilen tre teman. Dessa är minoritetskultur och -identitet, två- och flerspråkighet och språkinlärning samt diskriminering, lika rättigheter och demokrati. I ansökan framhävde man tydligt att även jämställdhet mellan könen är en fråga som hör till profilen.

Enligt planen rekryterar man genom en öppen, internationell process ett antal individer som har kompetens att bedriva högklassig forskning på (något av) dessa områden. Förhoppningen är att dessa individer samarbetar och gör minoritetsforskningen till en synlig plattform inom Åbo Akademi. Utöver dessa nyrekryteringar är det viktigt att man satsar på den nya profilen även på andra sätt. Dessa kan innebära riktning av andra befattningar till minoritetsfrågor där det är möjligt och ändamålsenligt samt identifiering och synliggörande av all den relevanta forskningen som redan görs vid Åbo Akademi kring dessa frågor.

Min förhoppning är även att Åbo Akademi blir ännu synligare i olika typer av minoritetsfrågor både som organisation samt via forskarnas deltagande i samhällsdebatten. Detta känns speciellt angeläget med tanke på den nya regeringen. För att vara trovärdig måste en minoritetsprofil som innefattar de ovan uppräknade teman även betyda att organisationen i de interna processerna beaktar minoritetsfrågorna. En idé som föddes på den första Vetenskapspuben (mycket intressanta diskussioner! rekommenderas varmt) var möjligheten att knyta personer från det omgivande samhället som är intresserade av minoritetsfrågor eller som hör till någon minoritet med i forskningsplaneringen. Denna finansiering är en spännande möjlighet för Åbo Akademi – för att det hela skall lyckas och synas i fortsatt finansiering från Finlands Akademi måste vi aktivt jobba med profilen. Ett jobb som måste börja genast efter sommaren.