Månadsarkiv: november 2012

Det öppna och det slutna universitetet?

För några veckor sedan kom jag hem från Vörå. Där var jag på slutenvårdskurs i en vecka. Åtminstone är det vad Folkpensionsanstalten kallar ASLAK-rehabiliteringen, som har som mål att främja arbetsförmåga och välbefinnande. I tre etapper under ett år (totalt fyra veckor) har en grupp bestående av tio personer från Åbo Akademi haft förmånen att genomgå läkar- och fysioterapiundersökningar och få personliga träningsprogram för att hålla kroppen, i mitt fall ryggen, i skick. Vi har fått bekanta oss med olika fysiska aktiviteter. Vi har gjort konditions- och muskeltest, avslappningsövningar och haft föreläsningar om bl.a. kost, sömn och stresshantering.

I vanliga fall jobbar jag vid Åbo Akademis öppna universitet men det jag nu har varit med om är ett annat slag av vuxenutbildning, också baserat på forskning. Som vanligt är inom vuxenutbildningen bestod vår grupp av personer i olika ålder och livssituation. Man kunde kanske beskriva vår ASLAK-utbildning i akademiska termer som ”närstudier med distansuppgifter mellan passen”.

Det är en intressant inlärningsprocess när en sammansvetsad grupp från tidig morgon till sen kväll har gemensamma föreläsningar och gruppdiskussioner och efter detta ännu på fritiden reflekterar över vad vi har lärt oss och vad det betyder för oss? Vi har skrattat mycket men det har också funnits stunder av allvar. Vi har haft en sluten Facebookgrupp där vi mellan Vöråveckorna har stöttat varandra att följa våra träningsprogram.

Vår sista dag tillsammans avslutades med en förmiddag full av teamuppgifter, där det gällde att lita på varandra. Vi skulle t.ex. med förbundna ögon placera oss i längdordning. Det lyckades vi med ganska snabbt. Den för oss svåraste uppgiften bestod i att balansera en tunn käpp på fingerspetsarna. Hälften av gruppen stod på ena sidan av käppen och hälften på andra. Uppdraget var att gemensamt sänka den ”magiska käppen” till marken utan att tala med varann och så att allas fingrar hela tiden vidrörde käppen. Efter många försök, där käppen helt oförklarligt bara steg uppåt och till slut rent av flög till skogs, lyckades gruppen med den till synes lätta uppgiften och käppen låg på marken. Vi skrattade så mycket att vi glömde att vi frös om tårna i den nyfallna snön.

Strax innan vi åkte hem hade vi en utvärderingsdiskussion där det utdelades deltagarbevis över vår ”anstaltsrehabilitering”. Fnissande konstaterade vi att det här ska vi nog inte bifoga till vårt CV. Men när jag tänker efter, varför inte? Det är inte ett stämplat intyg över akademiska studiepoäng, men det är det enda konkreta beviset på att vi avslutat den slutna delen av vår inlärningsprocess. Nu är det upp till oss själva att ställa nya mål och fortsätta träna för att upprätthålla vår arbetsförmåga. Det livslånga lärandet kan ske på många olika sätt i olika skeden av livet.