Månadsarkiv: mars 2013

Aktiverande lärande och repetition

Jag hade förra veckan den förmånen att jag för andra gången på ett år fick lyssna till Anna-Greta Nyström när hon berättade om aktiverande lärande. Vi kan säkert alla omfatta hennes påstående om att lärande är en konsekvens av en personlig process och skall när det är som bäst leda till en förändring i såväl beteende som tänkesätt. Alla vi som på olika sätt jobbar med undervisning måste dock ständigt ifrågasätta både innehåll och arbetssätt inom de kurser och utbildningar vi producerar och erbjuder. Vilka är målsättningarna med en kurs? Vad vill vi uppnå? Är lärandemålen studentens eller lärarens? Kan vi motivera studenter att lära sig – och i så fall hur?

Anna-Greta ställer frågan om det finns ett liv utanför auditoriet? Den frågan svarar vi nog ”ja” på. Vi bör som utbildare kunna stöda inlärningsprocesser som har en bestående inverkan. Studenterna skall kunna få kunskapen med sig nära de går ut från ett närstudietillfälle.

Anna-Greta säger att för att producera och designa bra kurser och inlärningstillfällen krävs pedagogisk vighet. Det gäller också att komma ihåg att alla har rätt att misslyckas, även lärare, och det är genom erfarenheter av misslyckanden som vi lära oss.

En av Anna-Gretas kolleger, Johanna Lindström, har också skrivit om sina erfarenheter av aktiverande lärande i ÅA:s lärarblogg. Ni kan läsa hennes inlägg här: http://blogs.abo.fi/lararbloggen/2013/02/28/en-ganska-kortfattad-mycket-intressant-och-nagorlunda-nytankande-introduktionskurs-till-amnet-marknadsforing/

Varför sociala medier?

Nu ska jag avslöja någonting om mig själv i äkta Knausgård-anda: Jag har länge varit emot Facebook och tyckt att det här med diverse twittrande, kvittrande och tjattrande på nätet har varit lite obekvämt – detta trots att jag tillhör den så kallade Y-generationen, som sägs vara ständigt uppkopplade på nätet och inte går någonstans utan sina mobiltelefoner. Så sent som för några år sedan skaffade jag, lite motvilligt men samtidigt nyfiket, slutligen ett Facebook-konto. Varför gjorde jag det? Vilken nytta har man egentligen av sociala medier, både som privatperson och i arbetet? De här frågorna har jag funderat en hel del på i en värld där det ibland känns som om vi förväntas leva våra liv på internet, lite som i Standfasts låt Car Crashes: Go live your life on the Internet/That’s what this is/Conspiracies and mysteries/Science-fiction make-believe/My kind’s misery. När Laura Johansson, expert på sociala medier, besökte Centret för livslångt lärande i samband med en personalutbildning och berättade mer om sociala medier hjälpte hon mig att besvara de här frågorna och en massa andra som kan dyka upp när det gäller den djungel som sociala medier de facto är.

Sociala medier handlar i grund och botten om kontakt mellan människor på internet. Människan har alltid tyckt om att dela med sig och hålla kontakten med andra, oavsett om det sker över ett trädgårdsstaket, på ett torg eller på internet. Det finns en uppsjö av program och ställen att upprätthålla kontakten på online, varav Facebook, Twitter, LinkedIn, Yammer och olika bloggverktyg är några av de mest kända. Det viktiga är egentligen inte vilka program man använder, för programmen kommer och går, utan möjligheten att nå och nås av information, att dela med sig, få svar på frågor, samarbeta och hitta likasinnade. Allt är snabbt, enkelt och spontant, här talar vi inte om något traditionellt massmedietänkande där man måste vänta på journalistarbete och tidningstryckerier för att få reda på en nyhet – via sociala medier sprids nyheter blixtsnabbt och kan nås av stora mängder människor var som helst, när som helst. Det här är en av fördelarna med sociala medier. Om man har en bra produkt och vill nå ut med den är sociala medier en ypperlig marknadsföringskanal, som i de flesta fall dessutom är gratis. En annan fördel är att vem som helst kan använda sig av sociala medier och nå ut. Det är fritt fram att uttrycka sig och publicera sig på nätet och sociala medier kännetecknas av öppenhet och synergi på ett sätt som inte har haft sin like i historien. Laura poängterade ändå vikten av att filtrera information man får via internet, samt att man ska komma ihåg att vara personlig men inte privat.

– Tänk torg. Det du kan säga på ett torg utan att först titta dig omkring för att se vem som står bredvid, det kan du förmodligen också säga på internet, menade Laura Johansson.

Var gränsen går är svårt att definiera och kan variera från individ till individ. Det viktiga är att jag som privatperson själv bestämmer hur mycket jag delar med mig av på internet. Det är ingen som tvingar mig att berätta vad jag åt till frukost på Facebook, om jag inte själv väljer att berätta det. Jag, som förut var så skeptisk till Facebook, tycker nuförtiden att sociala medier är en tillgång på fler än ett sätt. Visst kan informationsflödet bli överväldigande ibland, men då får man helt enkelt sålla. Man kan nås av stora mängder information, och i slutändan väljer man själv vad och hur mycket man vill ta till sig. Det går alltid att stänga av datorn, koppla ner och leva sitt liv utanför internet, också.

Maria Johansson, utbildningsplanerare

Hur kan processen kring validering gå till?

Validering förutsätter fungerande tillvägagångssätt för identifiering och erkännande av kunskap. Den sökandes kompetens bör kunna värderas enligt samma kriterier som används vid bedömningen av studieprestationer på kurser. Kompetensen skall göras transparent, dokumenteras samt bedömas. De validerade studieinsatserna räknas till godo i form av officiella studieprestationer.

Validering är ingen genväg för att erhålla studieprestationer med minsta möjliga ansträngning, utan avser att synliggöra verkligt kunnande, som kan styrkas med faktiska bevis, på ett sätt som universitet tydligt definierat. Valideringsprocessen omfattar den formella kompetens som den sökande kan påvisa, men beaktar även kompetens som erhållits i arbetslivet. Det är frågan om en omfattande process som kräver tid och engagemang av den sökande.

Valideringen skall ingå i ett flexibelt system. Det är viktigt att alla parter i processen ges tid för reflektion. De som ansvarar för bedömning och handledning bör ha en gemensam syn på vad inlärning egentligen betyder och vad som betraktas som kompetens. Vilken kunskap har ett värde? Det är ofta svårt att se utanför de invanda ramarna när det gäller att erkänna tidigare kompetens och kunskap.

En rättvis bedömning är centralt i detta arbete. Det är därför viktigt att en bedömningsnämnd kan stå som garant för att valideringsprocessen är lika för alla och att bedömningen sker enligt samma bedömningsskalor.

För den sökande är det viktigt att lära sig att kartlägga sitt eget kunnande och få den egna kompetensen identifierad.  Validering kan hjälpa den sökande att utnyttja hela sin inlärningspotential – att fördjupa och bredda det egna kunnandet. Lärandet bör också utveckla studerandes förmåga till kritisk reflektion och självständigt tänkande.

Exempel på erfarenhet och kunskap som kan valideras och erkännas inom universitetsutbildning är:

  • En avgränsad arbetsuppgift eller ett projekt med relevant innehåll som utförts på arbetsplatsen, i form av frivillig verksamhet eller genom självständig inlärning
  • Erfarenhet av en given roll i ett specifikt uppdrag, t.ex. projektledare eller motsvarande
  • Erhållen kunskap via inlärning i arbetet
  • Fortbildning som tidigare inte har bedömts med studiepoäng
  • Erfarenhet av att ha tränat, lärt, utbildat andra eller av att ha fungerat som mentor