Månadsarkiv: februari 2016

”En man som heter Fredrik”

Jag heter Fredrik Bengts och är 48 år. Gift och tvåbarnsfar. Ursprungligen av Närpesisk (Övermark) härkomst – bosatt i Rejpelt- Vörås pärla, sedan drygt två decennier tillbaka. Yrkesmässigt har jag provat lite av varje och sett tjusningen i att utvecklas. Jag brinner för samhällsfrågor. Böcker, teater och film uppskattas. Njuter av motorcyklar, deathpunk och pojkband.

Under en längre tid har jag rådbråkat mig med tanken ”vad jag vill göra när jag blir stor”. En lång tid trodde jag mig vara kapabel att måla hela världen som Anita Hegerland så klädsamt sjöng. Det konstaterades vara en övermäktig uppgift så när inspirationen (och färgen) tröt blev det dags för en tvärvändning karriärmässigt. Jag fick chansen att börja jobba som församlingsanställd, en bransch som inte var helt obekant, men så väldigt annorlunda.

Om någon skulle ha sagt åt mitt tjugoåriga jag att jag skulle delta i kyrkliga förrättningar som vaktmästare eller ha hand om de som förs till den sista vilan – då skulle jag nog ha sagt ”glöm det”. Ganska omgående förstod jag att det inte vore så dumt att ta en utbildning i just det yrket. Tack vare en förstående arbetsgivare fick jag studera via läroavtal.

Att säga tanden blev blodad är en gångbar metafor. Under samma period blev jag invald i bildningsnämnden på min hemort. Intresset för bildning och samhälle gjorde att tanken på pedagogikstudier blev mer frekvent återkommande. Jag hade också hört att det råder brist på yrkeslärare – som både har yrkeserfarenhet och pedagogisk behörighet.

Jag fick veta att man kan erhålla erforderliga studiepoäng via kurser på Öppna universitet för att kunna söka till yrkeslärarutbildningen. Jag är intresserad av att söka in till denna. En grupp jag gärna skulle arbeta med i framtiden är ungdomar med speciella behov.

Under hösten -15 inleddes så grundstudierna i vuxenpedagogik på Öppna universitetet vid Åbo Akademi. Mina förväntningar? Jag hade nog inte så stora förväntningar. Jag visste inte alls om det skulle tilltala mig eller om jag skulle känna mig som en sparv i tranedansen… Kanske det var just det att förväntningarna inte direkt var uppskruvade som det kändes så rätt. Jag insåg snabbt att jag gillade studieformen med gruppdiskussioner och det att klientelet var blandat. Vi brukade skämtsamt tala om för och – efterkrigsgenerationen, med hänvisning till deltagarnas ålder.

Det att kursdeltagarna är i olika åldrar och olika livssituationer har gett mera färg åt diskussionerna. Det kan kännas skönt och befriande att höra hur en ung person beskriver världen utan åldermannens cynism. Detta inspirerar t.o.m. gamla surgubbar. Ibland har debatten varit ljum som en försommarkväll, understundom har hela havet stormat.

Utformningen på studierna har passat undertecknad utmärkt, inte en kväll eller lördag har känts bortkastad. Föreläsarna/ lärarna har hållit hög nivå. Vissa har verkligen visat sig brinna för sitt ämne. Och det går inte att fejka – man ser glöden. Det är det som gör en lärare till något extra. Annars skulle jag inte bry mitt arma huvud med olika frågeställningar om och kring bildning som filosofer under århundraden käbblat om – på fritiden dessutom. Kanske jag i framtiden vaknar någon natt med ett ryck och kortfattat och lättbegripligt kan redogöra svaret på frågan – vad är bildning?

Summa summarum kan jag varmt rekommendera studier på öppna universitetet åt alla som inte anser sig vara fullärda.

-Fredrik Bengts-