Kategoriarkiv: Nätstödd undervisning

Pedagogisk digital kompetens?

I det här blogginlägget har jag som avsikt att belysa frågeställningar inom området pedagogisk digital kompetens.

Ett år går mot sitt slut samtidigt som virtualiseringsledningsgruppen vid Åbo Akademi avslutar sin funktion i nuvarande form. Projektet Finlands virtuella universitet grundades 18.1.2001. Det var ett resultat av de visioner och strategier som presenterades i både nationella och internationella styrdokument om utvecklande av virtuell undervisning. Samtliga universitet i Finland följde strategin och kom att utveckla egna lösningar för att förverkliga visionerna. Åbo Akademi tillsatte en virtualiseringsledningsgrupp i Vasa och en i Åbo under ledning av en gemensam styrgrupp. Åbo Akademi valde även att grunda ett Lärcenter i Åbo och ett Lärocenter vid Tritonia i Vasa.

Ledningsgruppens uppdrag har utvecklats under åren. Det senaste året har uppdraget varit att utveckla verksamhetsplanen för nätbaserad undervisning, utreda enheternas behov, sprida information, uppdatera handlingsplanen, följa upp och utvärdera, ansöka och fördela virtualiseringsmedel samt informera ledningsgruppen för kvalitetshantering, Lärcenter och Tritonias EduLab om behov och åtgärder för att utveckla den nätstödda undervisningen vid Åbo Akademi. Då det gemensamma vetenskapsbiblioteket Tritonia inledde sin verksamhet 2001 grundades alltså även det gemensamma Lärocentret, idag kallat EduLab, för högskoleenheterna (Vasa universitet, Åbo Akademi, Hanken, Novia och Vamk) i Vasa.

Virtualiseringsledningsgruppen och dess medlemmar har hunnit uppleva både Finlands virtuella universitets uppkomst och fall. Vad var det som hände? Varför lyckades inte den gemensamma nationella satsningen så som man hade tänkt sig?

Kanske var det för tidigt. Kanske varken tekniken, studenterna eller organisationerna var mogna för det. Det gick på samma sätt för Sveriges nätuniversitet, men universitetens lokala satsningar har däremot haft framgång t.ex. Alexandria och Minerva vid Helsingfors universitet är exempel på detta. I Sverige har vi sett samma utveckling, t.ex. vid Umeå universitet, där enheten Universitetspedagogik och lärandestöd (UPL) är organiserad som en avdelning vid Umeå universitetsbibliotek.

Den 22.10.2013 inbjöd Helsingfors universitet, Tekes och CICERO Learning-nätverket till ett seminarium om MOOCs och Online-lärande i Finland. Professor Hannele Niemi från HU och CICERO- Learning-nätverket och direktör Suvi Sundqvist från Tekes inledde seminariet med att presentera nya impulser för utveckling av gemensamma nätbaserade kurser och läranderesurser. Digitaliseringen har redan förändrat olika verksamheter i vårt samhälle och nu är det undervisningens tur.  De lyfte fram vikten av gemensam produktion av universitetsresurser för att bygga framtidens Finland i en global miljö. Vad innebär då detta i praktiken för universiteten den här gången?

HU har fått en förfrågan från Stanford University om samarbete med MOOC-kurser. HU önskade därför först diskutera frågan med samtliga finländska universitetet. Frågan ställdes om Finland först borde bygga upp gemensamma MOOC-kurser mellan de finländska universiteten? Detta gick dock om intet redan i och med avvecklandet av Finlands virtuella universitet. Samtidigt konstaterades att vi redan har Öppna universitetet i Finland, som erbjuder universitetsundervisning för alla. Vårt behov är inte detsamma som ute i världen. Följdfrågan blir, kan vi tänka så?

Enligt UNESCO ska alla människor erbjudas lika möjligheter till studier. Det erbjuds redan öppna kurser vid t.ex. Coursera, Future Learn och EdX. Vem som helst, även från Finland, kan delta i dem. Behöver vi fler eller behöver vi dem på vårt eget språk?

HU utvecklar egna MOOC-kurser (som hittas på adressen www.mooc.fi ). De riktar sig främst till dem som är intresserade av teknik och programmering. De som avlägger en MOOC-kurs får förtur vid ansökan till HU:s utbildningar. Är det här ett konkurrensmedel för att locka de bästa studenterna? Hur ska de andra finländska universiteten ställa sig till detta? Vilken roll ska MOOC-kurser ha i Finland?

Enligt Europeiska kommissionens meddelande om öppen utbildning: Innovativ inlärning och undervisning med ny teknik och öppna utbildningsresurser för alla (Bryssel den 25.9.2013 COM(2013) 654 final) föreslås en rad konkreta åtgärder för att främja högkvalitativa och innovativa inlärnings- och undervisningsmetoder med hjälp av ny teknik och digitalt innehåll. Bl.a. att hjälpa utbildningsanstalter, lärare och inlärare att skaffa sig datafärdigheter och inlärningsmetoder, stödja utvecklingen av tillgången till öppna utbildningsresurser, koppla samman klassrum och tillhandahålla digital utrustning och digitalt innehåll samt mobilisera alla intressenter (lärare, inlärare, familjer, ekonomiska aktörer och arbetsmarknadens partner) till att genomföra en förändring av digitalteknikens roll vid utbildningsanstalter.

Projektet Pedagogisk digital kompetens (http://www.epedagogik.eu/), är det femte samarbetsprojekt som Tritonias EduLab och ÅA/PF utvecklat tillsammans med universitetsenheterna i Umeå. Syftet med projektet är att genom gränsöverskridande samarbete mellan universitet och högskolor i Umeå och Vasa undersöka och kartlägga vilken pedagogisk digital kompetens (PDK) som är nödvändig idag för att säkerställa hög kvalitet i undervisning via Internet, samt för högre utbildning och i näringslivet. I arbetet har ingått att definiera vad pedagogisk digital kompetens står för. Definitionen som utarbetats av pedagogiskt sakkunniga och lärare vid de deltagande universiteten lyder:

”Med pedagogisk digital kompetens menar vi lärares förmåga att regelmässigt tillämpa det förhållningssätt, de kunskaper och de färdigheter som krävs för att planera och genomföra samt kontinuerligt utvärdera och revidera IKT-stödda utbildningsinsatser, med grund i teori, aktuell forskning och beprövad erfarenhet och i syfte att på bästa sätt stödja deltagarnas lärande.”

Projektet har bl. a. utvecklat en egen KVOOC, dvs. en Kvarken Open Online Course. Alltså en typ av MOOC, en öppen kurs riktad till alla högskolelärare i Kvarkenområdet. Kursen är ett samarbete mellan lärosäten i Vasa och Umeå och ges på svenska. Mera information om projektet och om den gemensamma KVOOC-kursen finns på PDK-projektets hemsida.

Vid högskolorna och universiteten i Vasa men också i Norden, finns ett stort intresse och behov av universitetspedagogiska studier på svenska, finska och engelska. Universitetspedagogiken vid Åbo Akademi har utvecklats och år 2013 tog man ett beslut om möjligheten att läsa universitetspedagogiska studier omfattande 25 sp. Det bör även noteras att Åbo Akademis universitetspedagogik innehåller hela 10 sp nätpedagogiska studier. Flera universitet i Finland har redan i många år erbjudit möjligheten att läsa 60 sp universitetspedagogik. Hur kan Åbo Akademi strategiskt utveckla och synliggöra universitetspedagogiken, för att möta den efterfrågan som finns?

I blogginlägget har jag ställt många frågor och det ska bli intressant att följa med hur den digitala kompetensen kommer att förändra undervisningen de närmaste åren.  ”Tempora mutantur et nos mutamur in illis!” Tiden förändras och vi med den, som min 100-åriga mormor brukade säga.

Jag vill samtidigt rikta ett varmt tack till alla ÅA-medarbetare som under åren deltagit i virtualiseringsledningsgruppernas arbete eller på annat sätt deltagit i aktiviteter som utvecklar undervisningen vid Åbo Akademi.

Med önskan om en fridfull jul!

Framåt med nya undervisningsformer

Öppna universitetet vid Åbo Akademis mission – en av dem – är att föra ut kurser och utbildning i regionerna. Som utbildningsplanerare för kurser sedan ca 13 år har mycket hänt, såväl inom kursutbudet så som undervisningsmetoderna. Det gäller liksom att hänga med i svängarna.
En pedagogisk metod som härstammar från 1600 talet är att skriva på tavlan. Då kunde det handla om att rista ner på griffeltavla. Sedan kom vi till krittavla, efter det whiteboard och sedan/ nu ofta powerpoint presentationer. Allt mera sällan sitter studerande och kursdeltagare och antecknar. På gott och på ont. Deltagarna gör ju givetvis en inbesparing på att skaffa litteratur som hör till kursen samtidigt som jag kan känna att det inte gagnar den inre lärandeprocessen lika starkt. Men som med mycket annat är detta individuellt- hur man lär sig och hur man använder kunskapen efteråt.
Långt senare kom John Deweys begrepp ”Learning by doing”. Kanske en reformpedagogik för att betona betydelsen av kunskap och handling.Bland annat scoutrörelsens sätt att arbeta ses som ett gott exempel på Deweys tes.
Alla har vi väl fått pröva på ”kruxa i övningar”. Avsikten med dessa lär vara att uppmuntra studerande att se helheter med hjälp av delar och kunna ta till sig sammanhang. För vissa studerande är detta bra men i det stora hela så gagnade inte syftet framgång.
Vi har väl var till mans prövat på instuderingsfrågor, grupparbeten och PBL ( problembaserat lärande). Tanken var väl med dessa metoder att införa mera forskande, undersökande och elevaktivitet i klassrum och i undervisningen. Nu blev läraren mera något av en handledare och ”coach” i klassrummet.
Detta må stå för en del av resan när pedagoger tagit fram olika undervisningsmetoder för att för att få kunskap att förankras, ge verktyg för reflekterande för den som sitter i undervisning och kunna använda kunskapen ( motsatsen till korvstoppning -alltså).
Med stor säkerhet har vissa pedagogiska metoder från olika tidevarv trillat bort – men du som läsare, se detta mera som ett svep från dåtid till nutid (sedan kan man för sig själv reflektera om nu – sist och slutligen-så mycket har ändrat i sättet att lära ut och i sättet att lära). Människan är ju dock den samma som för tusentals år sedan, det är omvärlden som bjuder oss på nya möjligheter och verktyg.
Själv är jag nu helt tagen av att streama föreläsningar för att sedan lägga upp detta på moodle 2.4. Det är en mycket god kvalitet på filmningen och deltagarna kan sedan backa till baka föreläsningarna för att till sig på bästa sätt för att sedan utföra de prestationer som hör till studierna och kurserna inom en given deadline. Detta har vi prövat nu i ett par år inom idrodrottspsykologin där studiehelheten är i samarbete med Umeå universitet och två av huvudlärarna finns i Umeå och en huvudlärare, Jan- Erik Romar finns vid Pedagogiska Fakulteten i Vasa. Mycket intressant och denna metod har fått bra feedback så detta kommer vi att utveckla.
Sedan skall vi inte glömma att – läraren och mottagaren är de viktigaste personerna i alla skolor och i alla undervisningsformer. Man måste spela på samma spelplan för att lyckas nå det bästa resultatet. Utan goda pedagoger som är villiga att satsa på nytänkande så kommer vi ej framåt. Utan vilja att lära, av kursdeltagare och studerande, så lyckas vi inte heller. Då är risken att vi landar i ett 1600- tals tänk ännu idag trots alla verktyg som utvecklas hela tiden till vårt förfogande. Det har vi inte råd med, vi måste möta de nya generationerna på den spelplan de befinner sig i sättet att ta till sig ny kunskap och för att hålla dem kvar i det livslånga lärandets karusell. Här krävs satsningar av stat, kommuner och samtliga undervisande instanser! Jag vill vara med- så det så.

Nätstödd undervisning kan bli en ödesfråga. Är lärarna flaskhalsen?

Skribent: Helena Hurme

För en timme sedan (innan jag blev påmind om att jag under hösten lovat skriva i Lärarbloggen) avslutade jag en av de trevligaste undervisningsstunder jag haft under mina nästan fyrtiosju år som lärare. Det var fråga om en liten grupp studerande på kursen Fördjupad utvecklingspsykologi, sju studerande.

På kursen har vi gått igenom boken ”Advanced developmental science”, som innehållsmässigt är väldigt bra men som ser ganska trist ut: mycket text och några få svartvita bilder. Studerandena har presenterat var sitt kapitel som PowerPoint, där de klippt in länkar, bland annat YouTube-snuttar. Dessutom har de varje vecka på moodle diskuterat föregående veckas kapitel  och  jag har sedan kommenterat inläggen. Jag har också läst kapitlen och ofta sträckläst dem, för innehållet är så intressant (också en studerande använde ordet sträckläsa när hon berättade om hur hon förberett sin presentation). Studerandena tycks också ha trivts. En studerande sa en gång att ”det harmade mig så att jag inte kunde vara närvarande” och det är inte ofta man får höra det!

Det som gjorde den här gången så unik var, att en studerande under diskussionen frågade om hon får visa en filmsnutt med Sir Ken Robinson http://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U eller www.vimeo.com/29485820 . Detta var helt oplanerat och ledde till att många av oss, mig inkluderad,  för första gången såg denna absolut fantastiska och tankeväckande presentation som faktiskt har att göra med inlärning. Situationen påminner om det som den kända antropologen  Margaret Mead kallar för ett postfigurativt samhälle i motsats till co-figurativa och  prefigurativa samhällen (Margaret Mead, Culture and Commitment: A Study of the Generation Gap (Garden City, N.J.: Natural History Press, 1970) . Enligt henne lever vi idag i ett postfigurativt samhälle där inlärningen inte sker enbart från den äldre generationen till den yngre eller mellan jämnåriga, utan också från de yngre generationerna till de äldre. Detta har inneburit en verkligen behövlig uppluckring av hierarkierna inom undervisningsstrukturerna. Nätstödd undervisning kommer in i denna process på åtminstone två sätt: För det första anammas den teknologiska utvecklingen lättare av de yngre generationerna, som inte är fast i cementerade tankemönster och sätt att utföra saker och ting på.  För det andra innebär närvaron av teknisk utrustning (Smartboards, datorer i klasserna, tabletter, smartphones) en större flexibilitet i att presentera material som man kommit i kontakt med under andra lektioner eller utanför universitetet. Båda dessa faktorer ökar de co-figurativa och postfigurativa inslagen i undervisningen. Det enda som behövs är att lärarna är beredda att låta detta ske.

ÅA har redan, trots nedskärningarna, det mesta i utrustningsväg när det gäller nätstödd undervisning och dessutom har många studerande en egen dator, pekplatta eller smartphone. Med dessa kan man koppla upp sig mot ÅA:s homeserver och mot världen och följa med undervisningen från nästan vilket ställe som helst. Jag är rädd för att flaskhalsen inte är studerandena, utan just lärarnas cementerade sätt att se på undervisningen.

Bilden visar, att man kan koppla upp sig mot moodle fast hemma på motionscykeln.

Det ska bli intressant att se, hur länge det tar innan trycket blir så stort, att alla lärare är tvungna att gå över till nätstödd undervisning. Trycket kan för det första komma från studenterna, som både i skolan och privatlivet vuxit upp med elektronisk utrustning och anser det vara en självklarhet också vid universitetet. För det andra kan universitetens försämrade ekonomiska situation leda till krav på att i allt större grad använda sig av nätstödd undervisning. Det är dyrt att hyra utrymmen, som står tomma en del av tiden. Kanske en viss del av undervisningen i framtiden förläggs till utrymmen som hyrs ut av firmor vid behov i stället för att universiteten själva hyr dem flera år i sänder eller äger dem? Man kan till och med föreställa sig nästan utrymmeslösa universitet i framtiden, för redan nu är det möjligt att tillgodogöra sig föreläsningar på nätet  när man vill eller till och med ha onlinediskussioner med upp till åttio samtidiga deltagare (som Adobe Connect). Vid sådana utrymmeslösa universitet är nätstödd undervisning ett måste.

En annan trend som skapar tryck på lärarna att börja använda nätstödd undervisning är också  bunden till universitetens sparkrav. Pengar måste fås in från olika källor och en sådan är produktion och försäljning av kurser. Jag har redan länge förutspått att också finländska universitet kommer att vara tvungna att gå med i denna konkurrens och inte enbart skaffa  kurser från de stora universiteten utan producera egna kurser. ( De stora universiteten har samlat sina gratiskurser på en webbsajt, http://www.openculture.com/freeonlinecourses. Dessutom finns det direktlänkar till universitetens egna gratiskurser, till  exempel Harvard och MIT  (se https://www.edx.org/school/harvardx/allcourses).) Också Coursera (se https://www.coursera.org/ ) har många onlinekurser gratis.

Det är också möjligt att framtidens studenter är mera rörliga än studenterna är nu. Studenterna kan också skriva in sig för nätstödd undervisning vid universitet runt om i världen i stället för just vid vårt lilla universitet.  I detta fall kan vi förlora studenter och därmed finansiering, som åtminstone i dagens läge är beroende på antalet studerande. För ÅAs del innebär det att ett möjligt bortfall av svenskspråkiga studerande måste kompenseras med antingen finska studenter eller svenskspråkiga studerande från de andra nordiska länderna eller alternativt av produktion av engelskspråkiga moduler som kan säljas på en global utbildningsmarknad. Då krävs bra färdigheter i produktion av nätstödda kurser.

Summa summarum tycker jag att man inte nog kan poängtera vikten av att alla lärare förstår, att det redan har skett en brytning i sättet att se på undervisning och att en förändring i sättet att undervisa är en nödvändighet av ovan nämnda orsaker. Det kanske börjar vara på tiden att belöna dem som infört nätstödd undervisning eller rent av att göra en del av lönen beroende av detta.

Helena Hurme, professor i utvecklingspsykologi

Deadlines med Moodle

Min närmaste – och bästa, icke självgående – samarbetspartner i mitt värv som lärare är Moodle. Jag gillar Moodle. Fanns en tid då jag saknade den tidigare partnern, Blackboard, men som tur är är minnet flyktigt så idag utgör Moodle fundamentet och stabiliteten i mitt lärarvärv. I Moodle har jag allt och lite till jag behöver för min undervisning. Plockar in material i kurser och skyfflar om det, meddelar studenter än det ena än det andra och allt detta via Moodle. Experimenterar och prövar på alla rackerier men framförallt med Moodles förträffliga hjälp kan jag kräva av mina studenter att lämna in sina alster i tid, för Moodle stänger elegant inlämningsboxen då tiden för inlämning gått ut. Att en och annan liten student ödmjukt kommer in med sina försenade inlämningsuppgifter via dörren, som oftast står uppe på vid gavel, är sen en annan historia. Det här med att hålla deadlines är en av de återkommande ”stora” frågorna bland oss lärare. Hur få studerande att förstå att deadlines är ju till för deras eget bästa och givetvis för att underlätta arbetet för oss lärare? Det är ju ändå bara att hålla reda på sin kalender och allokera sin tid förnuftigt – enkelt och behändigt och dessutom med alla tidtabeller väldefinierade i Moodle.

Som sagt gillar jag Moodle. Då grannuniversitetet här i stan erbjöd en intressant nätkurs via Moodle anmälde jag mig med tanken att kursen fyller ju två syften; kursinnehållet fungerar som fortbildning och att kursen dessutom går på Moodle gav ju möjlighet att spionera lite på hur andra jobbar med Moodle.

Kursen började med en lång introduktionsföreläsning som fanns på Moodle att ta del av när man ville. Nu vet jag att det är synnerligen långrandigt att se på ett guppande huvud i 136 minuter på en skärm, ingenting att ta efter där inte. Efter huvudguppandet var det dags för kursens Modul 1, tidpunkten var given i den första beskrivningen som öppnades i Moodle. Modulen sku avverkas under tre givna veckor och som alla vanliga studerande lämnade jag öppnandet av själva innehållet i modulen till den sista veckan. Vid det laget hade redan en deadline passerat och den följande deadlinen var samma dag. En synnerligen prekär situation – läraren, som till vardags missionerar om det fundamentala i att hålla deadlines, strular till det redan i första modulen av en nätkurs – skämdes nog lite grann.

Det är mycket hälsosamt att var studerande ”på riktigt” i en nätkurs. Fastän jag som lärare kan byta roll till studerande med ett klick i Moodle och se hur studeranden ser på kursen ur sin vy, är det ljusår från den verklighet man som riktig studerande och deltagare möter i en Moodlekurs. Det är inte alltid så rätlinjigt och klart att orientera sig igenom en nätkurs som är uppbyggd med en annan lärares logik. Jag börjar känna en ödmjuk respekt för våra studerande, som lyckas med att orientera sig igenom instruktioner, material, inlämningsuppgifter, videosnuttar, meddelanden, diskussioner och rubbet på Moodle, i ett upplägg som  läraren finner helt åskådligt och logiskt, men som kan uppfattas som något helt annat för en deltagare. Inte undra på att deadlines då kan bli något som passerar obemärkt förbi.

Appar att prova på?

Via Facebook följer jag med de artiklar/inlägg som TeachThought gör. Organisationen  TeachThought hittas också på http://www.teachthought.com/ där man kan läsa att TeachThoughts mantra är “learn better”. Vidare beskriver man sig så här:  “TeachThought, LLC is a fluid platform dedicated to supporting educators in evolving learning for a 21st century audience.” Artiklarna vänder sig ganska ofta till grundskollärare och andra stadiets lärare, men idéer kan man alltid snappa upp ändå.

En av deras artiklar som igen en gång fick mig att fundera på hur nätundervisningen kunde utvecklas för oss alla men kanske främst med tanke på den generation som kallas för google-generationen (födda 1994 eller senare) var:  ”The 55 Best Free Education Apps For iPad”. Alltså  fritt tillgängliga appar som bara borde vara att ta i bruk. Det är klart det kräver ju att studenten har en iPad eller en annan tablett, eftersom många av de nämnda apparna också fungerar på andra tabletter än enbart iPads. Men en tablett har säkert redan många av våra studenter idag.

Artikeln ger tips om appar som kan användas i undervisningen. En så enkel sak som ”Google Maps Street View” nämns och den kunde vi kanske utnyttja då vi pratar om arkitektur eller det kunde ju vara intressant att t.ex. på latinlektionerna söka upp texter på latin på olika historiska byggnader. En annan app ”Phrasal Verbs Machine”, där man på ett roligt sätt utgående från korta animationer väljer rätt partikelverb. Jag måste ju erkänna att jag kanske är lite för gammal för den, men rolig är den ändå 🙂 För att nämna ett tredje exempel ”Scoopit” där man kan samla sina webbtips och andra kan ta del av dem på ett enkelt och tillgängligt sätt.

Jag nämnde google-generationen som man ju kunde anta är informationskompetenta, men forskning visar att det inte alla gånger är så, de är inte så duktiga och effektiva på att söka information och utvärdera den som man kunde tro. En artikel som belyser detta och som kan vara värd att läsa är Google-generationen en myt?

Hur nätstöda studierna?

Jag skriver i egenskap av studeranderepresentant i ledningsgruppen för nätstödd undervisning. Som datateknikstuderande väcker begreppet ”nätstödd undervisning” väldigt mycket tankar.

Nätstödd undervisning är inte bara Moodle. I stort är Moodle ett bra verktyg som föreläsaren kan använda för att distribuera kursmaterial och ta emot övningar med, på samma sätt ser studerande Moodle som en möjlighet till distansarbete, mindre papper och färdigt kursmaterial. Det saknas trots det ännu många funktioner som från studerandenas synvinkel skulle göra platformen mer användbar, speciellt vad gäller grupparbeten. Eftersom Moodle ännu saknar de här funktionerna, tycker jag att föreläsarna borde bekanta sig med olika former av nätstödd undervisning och tipsa sina studerande om hjälpmedel som finns för att göra studierna smidigare.

I kurser som bygger på grupparbeten är kommunikation inom gruppen det viktigaste för att få arbetet gjort. För att jobba i grupp krävs såklart diskussioner, vilka kan vara svåra att sätta igång då de flesta personer har en hög tröskel för att skriva mail och långa mail-diskussioner med flera deltagare också blir svåra att hänga med i. De flesta studerande använder sociala media som Facebook eller Google+ i privatlivet, och många använder dem också flitigt för grupparbeten. Att föreläsaren skulle rekommendera olika chat kanaler som verktyg skulle säkert öka på användningen av dem och på det sättet underlätta kommunikationen i gruppen bli enklare. Ibland ligger problemet i att alla i gruppen inte använder sociala media, då är t.ex. Skype ett användbart program för chat-diskussioner. Överlag gäller att tröskeln att delta i diskussioner är lägre i chat program, och ju mer man deltar desto mer får man ut av kursen. Nu kan man ju fråga sig varför studerande inte träffas personligen under grupparbetet, men för att göra arbetet smidigt är face-to-face-kontakt inte alltid det ideala.

Förutom att kommunicera är det viktigt att kunna arbeta ihop och kunna följa med vad som blivit gjort inom gruppen. För att smidigt kunna arbeta på distans tillsammans finns det flera olika verktyg man kan använda. En metod är att dela filer, eller de texter man skrivit, bakgrundsmaterial etc. För det finns det flera olika företag som erbjuder gratiskonton för att enkelt kunna dela filerna mellan gruppmedlemmarna och samtidigt ha en internetbaserad backup av det man producerat. De kanske vanligaste är Dropbox och Copy, men det finns som sagt många flera av dessa molntjänster. Vad händer då om två gruppmedlemmar arbetar samtidigt med samma fil och sparar på skilda håll? Vems version är det som sparas? Ofta är dessa problem redan färdigt lösta, t.ex. Dropbox-programmet upptäcker dubbelsparandet och sparar filerna enskilt och märker dem ”conflicted copy”. Ifall gruppen vill vara ännu effektivare och flera i gruppen vill arbeta samtidigt på samma fil finns det internetbaserade skrivprogram också för det. T.ex. i Google docs kan flera användare editera en text samtidigt och följa med vad de andra skriver i realtid.

Gällande nätstödda studier vill jag ännu påpeka en sista, mycket viktig, sak jag kommit i kontakt med under åren. Backup av filer. De verktyg jag nämnt tidigare går alltså också att använda privat, som ett eget lagringsutrymme. Föreläsare och handledare bör uppmana sina studeranden att hålla en bra backup på sina filer, åtminstone när de går in i gradu-skrivandet och de tillfälligt livsviktiga filerna ska hållas bra i förvar. Det sista man skall göra är att jobba från ett USB minne. Jo, man kan använda USB minnen för att ha en backup eller transportera filer men det skall absolut inte vara den enda kopian man har. Jag har länge försökt lära ut åt mina icke-IT-studerandebekanta att ifall man endast har en kopia av sin fil är den inte sparad utan bara temporärt lagrad. För att kunna garantera att man inte tappar bort filer skall man ha åtminstone två, gärna flera kopior.

De hjälpmedel/program jag har nämnt är som sagt inte de enda som finns, jag vill bara väcka tankar om vad det finns för hjälpmedel som studerande, och varför inte också lärare, kan använda sig av för att utnyttja teknologin bättre.

Andreas Johansson
Datateknikstuderande

Att göra kursmaterial tillgängligt på Moodle

Åbo Akademis studentkår önskade i publikationen 59 förslag till smidigare studievägar vid Åbo Akademi att ÅA skulle se till att det finns flexibla studiemöjligheter i olika livssituationer. Ett förslag som studentkåren framförde var att göra kursmaterial tillgängligt också elektroniskt via Moodle.

Det är en god idé, som förhoppningsvis redan också förekommer mera allmänt än förr. Det är ofta fråga om något slags ”materialbanker”. För egen del har jag i flera år använt mig av Moodle för materialdistribution och inlämningsuppgifter i de kurser jag håller. Först var det lite trögt och kanske också ovanligt med tanken att kolla material och lämna in på Moodle, men de senaste två åren har de studerande funnit det vara ganska självklart att föreläsningar och annat stoff går att titta på i Moodle efteråt. Det har visat sig vara till nytta vid repetitionen. De anteckningar den studerande eventuellt för under föreläsningen eller övningen kan då vara andra anteckningar än de som syns i de dokument som visas på skärmen. Dem får man ändå tillgång till senare.

Följande steg är att göra själva föreläsningen och diskussionen i samband med den tillgänglig på Moodle. Det lyckas i ÅA via programvaran AdobeConnect. Det här har experimenterats med i mina sammanhang. Det var lite opraktiskt att vi hade två datorer på föreläsningen; föreläsardatorn som delade skärmen och visade vad videokanonen visade, och den bandande datorn som styrde kameran och mikrofonen. Föreläsaren kan inte heller vara alltför rörlig i rummet, därför att rörlighet förutsätter att det finns en som sköter kameran och riktar den mot den som för tillfället talar. Det kan ju också vara en student. Den bandande datorn behöver också en fast internetuppkoppling för att bilden ska bli tillräckligt bra. Bandning över wifi ger hackigare bild.

Hur väl vi än sköter oss med det tekniska i föreläsningssalen blir dock resultatet omintetgjort om det inte finns tillräckligt med serverutrymme när filen ska lagras. Det hände en gång vid senaste kurs, och den gången var det speciellt förargligt eftersom kursen var en kurs i samarbete med Öppna universitetet. En kursdeltagare befann sig i östra Finland och hade glatt sig åt att kunna titta på föreläsningen i efterhand. Därav blev intet. Det enda spår som var kvar att sätta ut på Moodle var några webblänkar som hade visats som åskådningsmaterial. Utan föreläsningen gav webblänkarna ganska litet.

Det är ganska jobbigt att titta på en dubbelföreläsning via nätet, där kursdeltagarna också kommer in med frågor och kommentarer. Men det finns stoppknapp, det går att titta i etapper. Det är också en hel del arbete att gå igenom och redigera filmen innan den läggs ut bland det övriga kursmaterialet.

Exempel:

Introduktionsföreläsning, ”Rum för det heliga”

En tanke om datorer och undervisning

Som studentrepresentant i ledningsgruppen för nätstödd undervisning har jag fått äran att skriva ett inlägg här i lärarbloggen. Jag har blivit ombedd att skriva under temat nätstödd undervisning, detta kanske jag inte helt uppfyller, men det är i alla fall väldigt nära. 🙂 Nätstödd undervisning anser jag nog vara verkligt intressant och det är utan tvekan något som ligger i tiden och där det finns många utvecklingsmöjligheter för oss på ÅA. Det finns dock ett problem bakom detta som jag skulle vilja belysa.

Före jag egentligen kommer till poängen tänkte jag ge lite bakgrund till ämnet. Det finns ganska många stunder under min studietid då jag hört kommentarer gällande datorer och teknik av medstuderande (och ibland även lärare) som fått mina nackhår att resa sig. Ett exempel som jag hörde var en kommentar i en av datasalarna, detta var länge sedan och jag nämner inte heller vilken stad jag befann mig i eller i vilken datasal. Kommentaren var i stil med detta: ”ÅÅÅH, kan man inte lämna tomt där på sidan och rita in diagrammet för hand”. Jag ryser lite ännu av kommentaren, och skäms lite över min generation.

Det jag alltså tänkte ta upp, som jag ser som ett stort problem, är hur dåliga majoriteten av dagens ungdom är på att använda datorer. Många av er kanske har en helt annan åsikt, men låt mig förklara vad jag menar. Under de senaste två åren har jag vikarierat en hel del, både på grundskolenivå och gymnasienivå, och därigenom fått se och uppleva på vilken nivå elever i dagens skola befinner sig. Det jag finner skrämmande är att det inte skiljer särdeles mycket på elever som går på åk 2 och åk 6, det ledsamma är att jag med åk 2 syftar på gymnasiets andraårsstuderande. Så som jag ser på saken, så är dagens ungdom väldigt skickliga på att hitta och använda information på internet. Dessutom behärskar de mer än väl alla typer av smartphones och pekplattor med tillhörande appar. Men viktiga baskunskaper som användandet av exempelvis word och excel är inte alls lika självklara. Jag tror det är ganska många studerande, inklusive undertecknad, som upptäcker att ens kunskaper om dessa två program är lite bristfälliga. Senast då det kommer till kandidat- eller pro gradu-avhandlingen. Inte heller datorns uppbyggnad är något som dagens ungdom behärskar. De flesta av de som läser detta har säkert ett körkort, jag tror och hoppas således att de flesta någon gång har öppnat motorhuven på en bil. Kanske kan man till och med identifiera de mest vitala delarna under huven, såsom batteriet, motorn, generatorn. Vissa riktigt inbitna kan kanske även kolla oljan och fylla på spolarvätskan. Men när har ni senast öppnat huven på en dator och sett vad som finns där? Kan du i din dator identifiera hårdskivan, moderkortet eller grafikkortet? Sedan nästa fråga, vad använder du mera, bilen eller datorn?

Vissa kanske här skulle påpeka att kunskap om datorer handlar om intresse. Jag är dock starkt av annan åsikt! I dagens samhälle är användandet av en dator minst lika viktigt som användandet av en bil, jag anser att det till och med är viktigare. Vad är då min poäng med allt detta? Jo, det som stör mig väldigt mycket är att det i dagens läroplan (varken grundskolans eller gymnasiets) inte någonstans står specificerat vad man skall kunna vid en viss årskurs. Grunden till detta ligger givetvis i att kunskapen om datorer och dess användning inte finns som läroämne, ännu. Därför kan vi inte heller förvänta oss att dagens ungdomar skall vara på någorlunda samma nivå, eller på någon nivå överhuvudtaget. Här kan jag tillägga att jag med detta inlägg inte är ute för att kritisera den dataundervisning som universitetet tillhandahåller. Det är allt för sent att lära ut de här sakerna på universitet.

Tittar man på läroplanen från gymnasiet (finns att ladda ner om man vill från oph.fi) så ser man följande. ”De studerande skall handledas i informations- och kommunikationsteknik”. Detta har jag verkligen inget emot, jag håller helt med. Men jag kan tycka att det är lite väl brett. Det mest specifika jag hittar är i avsnittet om informations- och mediekunskap, där ett av målen är att kunna producera medietexter. Det har jag sett sjuåringar göra. Läser man läroplanen så ser man nog att datorerna skall finnas med som verktyg i nästan varje ämne. Men det som stör mig är fortfarande att det inte står utskrivet vad man skall kunna göra på en dator för att få studera på exempelvis universitet. Som jämförelse kan man ta matematik. I den fjärde kursen av kort matematik är ett av målen att man skall ”lära sig fastställa det största och minsta värdet för en polynomfunktion i tillämpningsuppgifter”. Om vi har detta som ett av målen inom matematiken, kunde man då inte också kunna ha som mål att en gymnasieelev exempelvis behärskar de vanligaste formlerna i excel eller kan göra en innehållsförteckning i word utan att manuellt skriva in punkterna mellan sista bokstaven och sidnumret.

Skulle vi ha en läroplan för dataundervisning för såväl grundskolan som gymnasiet, kanske skulle det till och med kunna vara ett eget läroämne. Då skulle, för det första, alla ha en lättare vardag. För det andra skulle alla elever på alla årskurser på alla stadier var på ungefär samma nivå, då skulle man på universitetsnivå kunna ha en mycket mer specialiserad undervisning om program och datorer som behövs specifikt för det man utbildar sig till. Jag tror även att studerande då skulle ha ett större kunnande generellt om datorer vilket skulle medföra att studerande lättare skulle lära sig nya saker, exempelvis användandet av plattformar som är nya då man börjar studera på universitet. Det skulle vidare medföra att studerande lättare och enklare skulle kunna ta till sig nätstödd undervisning och de arbetsmetoder och program som det medför.

Detta är bara en tanke som jag har, kommentera gärna vad ni tycker.

Christoffer Wiik
Klasslärarstuderande

Nätkurs som metod

Det är nu 16 år sedan jag bekantade mig med nätkurser första gången. Här använder jag begreppet nätkurs medvetet i stället för nätstödd kurs för att antyda att vi talar om kurser som inte enbart har en Moodle-sida för informationsspridning utan sådana där också en betydande del av undervisningen, eller lärandet, sker via en kursplattform. På den tiden var den här formen av undervisning ny och vid ÅA var verksamheten endast i planeringsstadiet. Den nya utvecklingen ledde också till kritiska röster, ”kan man använda sådant här vid universitet?” ”Kan man lära sig teori och kritisk analys tillsammans med en dator i stället för att gå på föreläsningar och sitta på seminarium?” ”Läser någon om man kan googla?” Känns argumenten bekanta? Dagens nya metoder för undervisning och lärande får nog ofta samma mottagande.

Tillbaka till nätkurserna. Har de kanske blivit gammalmodiga nu när olika former av aktiverande metoder och workshoppar upplevs som det som fungerar bäst? Betyder det att nätkurser varit en misslyckad satsning? Nej i bägge fallen, lärarens verktygslåda utökas med allt flera olika redskap som alla har sina egna användningsändamål. Det är också sällan som en kurs kan kategoriseras som endast det ena eller det andra. De flesta kurserna vid ÅA har väl i dag en Moodle-sida eller någon annan form av nätstöd. Detta gör dem inte till nätkurser. Det är knappast heller många kurser vid ÅA som någonsin varit fullständiga nätkurser, dvs. det som någon gång kallats elektroniska brevkurser, utan några fysiska studieträffar alls. Nya teknologier kommer också hela tiden i bruk, nätarbetet kan ta sig många olika former och studieträffarna, ja, de är sällan rena föreläsningar de heller.

Vi har lärt oss att olika människor lär sig på olika sätt och kanske också på olika sätt vid olika tillfällen eller gällande olika former av innehåll. Element som att läsa, tänka och skriva ensam och att kunna vara med i en diskussionsgemenskap utan krav på on-line snabba svar genast låter inte speciellt främmande i en akademisk miljö. Det gör forskare, när de får forska i fred och det gör studerande, på nätkurser. Ok, det ställer krav på läraren också, det tar tid att läsa och kommentera skrivna texter, i synnerhet om man ska göra det skriftligen. Det gäller också att få studerande att förstå idén, att faktiskt läsa tillräckligt, och att satsa på hur man skriver även om texten kanske ibland inte får bli mer än 200 ord lång. Alltid lyckas det inte, men rätt ofta faktiskt.

Man kan också göra en mängd mycket mera aktiva och interaktiva saker på en nätkurs, det är upp till var och en att pröva sig fram. Men, alltid måste man inte. Ur lärarens synvinkel, hur kul är det egentligen att tala till en webbkamera som inte reagerar, vare sig med nickar eller gäspningar? Riktiga, gamla hederliga föreläsningar har också sina fördelar, men man måste inte det heller. På samma sätt som studerande har olika inlärningsstilar har också lärare anlag för olika former av undervisning. Alla är inte fascinerande, medryckande föreläsare som får åhörarna att sitta i trans i 90 minuter oberoende av tema. Alla är inte heller av naturen sporrande och engagerande lagledare som kan få ett team av studerande att på eget bevåg upptäcka, utforska och kläcka idéer med substans. Man kan lära sig mycket, även som lärare, men i någon mån tror jag att också lärarens personlighet spelar in när det gäller att hitta en optimal kombination av tema, inlärningsstil och metod.

Nätkurser har en styrka i att kunna förena studerande, och lärare, som befinner sig på olika ort eller inte har möjlighet att träffas vid en gemensam tidpunkt. Men, nätkurser fungerar faktiskt ännu bättre om deltagarna träffas ibland, eller åtminstone har träffats då kursen inletts. Vid den träffen är också aktiverande metoder nödvändiga.

Det går alltså inte att spela ut olika metoder mot varandra, alla behövs och kompletterar varandra. Olika metoder kan användas för olika element i en kurs men samtidigt behöver vi, om vi ser på saken ur den studerandes synvinkel, tänka tidsmässigt. I rätt långt schemalagda kursprogram är det bra om de kurser en studerande deltar i samtidigt är olika till sin natur. En nätkurs, en projektkurs och en kurs som pågår på en viss plats med en fast tidtabell kompletterar varandra bättre än tre kurser som alla är likadana.

Till slut ska vi ägna en tanke åt ordet nätkurs. En liten sökning på internet ger nästan 50 000 träffar på det här ordet i jämförelse med nätbaserad kurs som ger 15 000. Och det är fortfarande inte, lika lite som i början, fråga om tillverkning av fiskeredskap.

Studenterna önskar nätstöd i undervisningen, visar studieklimatundersökningen 2012

I studieklimatundersökningen 2012 ställde vi i alla fyra enkäter (till åk 1, åk 3, åk 5 och Masters-studerande) följande frågor:
”I vilken typ av kurser/för vilka situationer skulle du vilja ha nätstöd (t.ex. Moodle, videoföreläsningar, möjlighet delta i seminarier/föreläsningar på distans, e-tent)?”
”Hurudan form av nätstöd skulle i så fall stöda ditt lärande och dina studier?”
Frågorna var inte obligatoriska och besvarades av 190 av totalt 466 svarande (dvs. ca 41 %).

16 % av de som svarade önskade nätstöd på alla kurser eller åtminstone på fler kurser än det finns nu. Respondenterna nämnde särskilt följande typer av kurser där de önskar nätstöd: obligatoriska kurser (bl.a. obligatoriska språkkurser), läskurser, sommarkurser och kurser som går sent period 4, kurser som går på annan ÅA-ort, kurser som ges vartannat åt, biämnen och kurser för kand-/pro graduarbetet.
”Ett exempel på en superbra kurs är Databaser på ÖPU, den går över två perioder så att man verkligen hinner förstå vad man sysslar med”.
Ett fåtal påpekade uttryckligen att de inte önskar nätstöd eller åtminstone inte endast nätstöd.

I alla fyra enkäter var det framför allt Moodle som nämndes (39 % av de som besvarade frågorna om nätstöd i undervisningen). Studenterna ville framför allt att material (inkl. föreläsningsmaterial) skulle distribueras via Moodle.
”Moodle är ett väldigt bra sätt att samla allt genomgånget kursmaterial på (stående ovationer för kursen Organisk kemi I) och bör i mitt tycke användas på samtliga kurser som går igenom information utöver det som står i någon av kursböckerna.”
Studenterna tyckte också att Moodle var bra för att se till att kursinformation var tillgänglig, och för diskussioner och inlämning av övningsuppgifter. Överraskande få såg dock Moodle som en kanal för att få feedback.
Moodle fick också väldigt lite kritik, fastän man kunde tänka sig att programvaran redan kunde anses en aning föråldrad. Det påpekades dock att det är viktigt att kursernas Moodle-sidor är tydliga.
Det kom också kommentarer om att kurssidor borde centraliseras till Moodle, så att man hittar alla kurser material på samma ställe och inte behöver ”irra runt på en massa webbsidor”.

E-tent nämndes av överraskande många studerande (17 % av dem som besvarade dessa frågor), trots att rätt få studenter fram till våren 2012 hade haft möjlighet att ta del av det. Vissa uttryckte bara ett allmänt önskemål, medan några studenter skrev att det borde erbjudas e-tentmöjlighet i alla kurser. E-tent önskades också för följande typer av kurser: fördjupade studier, läskurser, sommarstudier, då tenter kolliderar, i valbara kurser.

Videoföreläsningar önskades av totalt ca 18 % av dem som besvarade dessa frågor (i vissa fall avsågs online-föreläsningar, medan de flesta torde ha avsett inspelade föreläsningar). Här nämner flera den möjlighet till repetition det ger eller att det är bra om man missar en föreläsning.
”Jag önskar verkligen att ÅA skulle komma igång med videoföreläsningar. Vore ypperligt som alternativ/komplement om man varit frånvarande!”

Vi ser alltså att studenterna frågar efter sådant nätstöd i undervisningen och lärandet som stöder genomströmningen (e-tent för att flexibelt kunna avlägga tenter, videoföreläsningar så att man kan ta igen det man förlorat om man varit frånvarande, Moodle för att få tag på allt material).

Under 2013 kommer medlemmar i ledningsgruppen för nätstödd undervisning att göra inlägg i lärarbloggen, för att visa på olika dimensioner av detta med nätstödd undervisning.

Tove Forslund, Lärcentret
Sekreterare i ledningsgruppen för nätstödd undervisning

______________________________________________
Totalt antal svar i enkäterna:
Första året 198 av 756 (26 %)
Tredje året 137av 503 (27 %)
Femte året 113 av 432 (26 %)
Master 18 av 42 (43 %)
Totalt 466 av 1733 (27 %)

Lyssna också på Ole Karlssons presentation av resultaten från studieklimatundersökningen 2012 (video 29 min).