I en tid n\u00e4r till och med v\u00e4nskap r\u00e4knas i antal kan det vara nyttigt att fundera lite p\u00e5 v\u00e4nskapens historia.<\/p>\n
Aristoteles betonade starkt vikten av v\u00e4nskap f\u00f6r den moraliska m\u00e4nniskan. F\u00f6r honom var f\u00f6ruts\u00e4ttningen f\u00f6r sann v\u00e4nskap att v\u00e4nnerna var socialt helt j\u00e4mst\u00e4llda, att v\u00e4nskap skulle kunna f\u00f6rekomma mellan personer av olika rang var om\u00f6jligt.<\/p>\n
Cicero, som skrev en ber\u00f6md bok om v\u00e4nskapen, betonade att v\u00e4nskap handlar om samsyn i alla viktiga fr\u00e5gor, och att v\u00e4nskap bara var m\u00f6jlig mellan goda m\u00e4nniskor.<\/p>\n
Som vanligt \u00e4r det Jesus som \u00e4r radikal. N\u00e4r Jesus kallar l\u00e4rjungarna f\u00f6r v\u00e4nner, inte tj\u00e4nare, handlar det inte om att han upph\u00f6jer dem till samma status som han sj\u00e4lv befinner sig p\u00e5. Han ger en ny definition p\u00e5 vad det inneb\u00e4r att \u00e4lska en v\u00e4n: Ingen har st\u00f6rre k\u00e4rlek \u00e4n den som ger sitt liv f\u00f6r sina v\u00e4nner. V\u00e4nskap \u00e4r allts\u00e5 inte l\u00e4ngre n\u00e5got som bygger p\u00e5 vem man \u00e4r eller vilka \u00e5sikter man har, utan vad man g\u00f6r.<\/p>\n
Sedan dess \u00e4r v\u00e4nskap en av de viktigaste kristna dygderna, men finns det n\u00e5got s\u00e5dant som en specifikt kristen v\u00e4nskap? Ja, m\u00f6jligen, om vi \u00e4r p\u00e5 det klara med att det inte handlar om en v\u00e4nskap som bara kristna \u00e4r kapabla till. Aristoteles och Cicero hade r\u00e4tt i en sak \u2013 v\u00e4nskap \u00e4r en f\u00f6ruts\u00e4ttning f\u00f6r att odla dygder. Det g\u00e4ller ocks\u00e5 f\u00f6r en kris ten v\u00e4nskap. Sanna v\u00e4nner \u00e4r m\u00e4nniskor inf\u00f6r vilka vi blir \u00e4rligare, \u00f6dmjukare, trofastare, helt enkelt f\u00f6r att det inte g\u00e5r att ljuga, skryta eller svika inf\u00f6r dem.<\/p>\n
I v\u00e5r tid t\u00e4nker man ofta p\u00e5 v\u00e4nner som m\u00e4nniskor som t\u00e4nker lika som oss sj\u00e4lva \u2013 ungef\u00e4r som Cicero, fast tv\u00e4rtom \u2013 man uppfattar att en v\u00e4n \u00e4r en m\u00e4nniska som l\u00e5ter mig vara som jag \u00e4r, som inte utmanar min falskhet och mina l\u00f6gner om mig sj\u00e4lv. Vi m\u00e5 trivas i s\u00e5dana m\u00e4nniskors s\u00e4llskap, ha kul tillsammans, men det \u00e4r inte v\u00e4nskap. V\u00e4nner g\u00f6r oss b\u00e4ttre.<\/p>\n
Och vari best\u00e5r det kristna, d\u00e5 jag h\u00e4nvisar till hedningar som Cicero och Aristoteles? I den v\u00e4ndning som Jesus g\u00f6r: V\u00e4nskapens utmaning \u00e4r att vara en s\u00e5dan v\u00e4n f\u00f6r andra.<\/p>\n
I en tid n\u00e4r till och med v\u00e4nskap r\u00e4knas i antal kan det vara nyttigt att fundera lite p\u00e5 v\u00e4nskapens historia. Aristoteles betonade starkt vikten av v\u00e4nskap f\u00f6r den moraliska m\u00e4nniskan. F\u00f6r honom var f\u00f6ruts\u00e4ttningen f\u00f6r sann v\u00e4nskap att v\u00e4nnerna … Forts\u00e4tt l\u00e4sa