När man som väljare står vid valurnan finns det olika strategier att ta till. Vi statsvetare brukar skilja mellan att ge mandat eller att utkräva ansvar. Om man som väljare ger mandat ser man framåt och lägger sin röst på det parti och den kandidat som man tror på inför framtiden. Utkräver man ansvar blickar man istället bakåt och röstar utgående från vad politikerna har åstadkommit under de senaste fyra åren, antingen genom att belöna eller bestraffa.
Den finländska politiken har traditionellt sett varit besvärlig ur båda perspektiven. För hur skall man som väljare kunna ge mandat åt någon som inte riktigt vill ge några konkreta löften i rädsla att lova för mycket och därmed bränna en framtida regeringsposition? Och hur skall man kunna utkräva ansvar när det är höljt i dunkel vem som egentligen ligger bakom obekväma i en regering där många delar på makten?
När kopplingen mellan valresultatet och den politik som förs efter valet är svag upplever många det som meningslöst att ta sig upp från soffan. Det är en viktig förklaring till att valdeltagandet har sjunkit kraftigare i Finland än i de övriga Norden. Alla nordiska länder har i och för sig lägre deltagandenivåer idag än under politikens glansdagar på 1970-talet. Men för Finlands del har nedgången varit betydligt mer drastisk än för de övriga.
Därför är det glädjande att vi nu går in i en valrörelse där alternativen som väljarna har att ta ställning till är tydligare än på länge. Hopp om ett ur väljarperspektiv meningsfullare val finns alltså. Ett hopp som tar sig uttryck på två plan.
Det första står de traditionella maktpartierna för. Det är överdrivet att tala om politiska block, men faktum är att den sittande regeringen har haft en för finländska mått tydlig borgerlig profil. Något som har synts i den förda politiken. Oppositionen å sin sida domineras av partier med en traditionell vänsterprofil. Deras budskap är att vi måste stoppa de ökande inkomstklyftorna och utvecklingen mot plattskatt.
Det andra och kanske mest uppenbara alternativet för väljare som känner sig förfördelade tycks ändå Sannfinländarna erbjuda. Genom att vara obefläckade av tidigare regeringsansvar, ha en sällan skådad retoriker som partiledare och genom att vädja till en gången tid har de lyckats slå alla med häpnad.
Man kan ändå fråga sig om det är innehållet i Sannfinländarnas politik som lockar. Det är tveksamt om de 17 procent av den finländska väljarkåren som i dagens läge säger sig stödja partiet faktiskt avser att ge dem mandat att genomföra sin politik. För de flesta är bilden av vad den politiken i praktiken skulle innebära diffus.
Stödet för Sannfinländarna skall antagligen i första hand tolkas som en signal till de etablerade maktpartierna – ett sätt att utkräva dem på ansvar. Hittills har många valt sofflocket i brist på verkliga alternativ. Nu kanaliserar Sannfinländarna i stället en stor del av frustrationen.
Förutsatt att partiet lyckas hålla ångan uppe fram till valdagen den 17 april kan vi utgå från att valdeltagandet vänder uppåt. Men för att det skall bli ett trendbrott som håller i sig i flera val behövs mer än kortsiktig populism. Det krävs att väljarna får ta ställning till alternativ som upplevs som meningsfulla. Men även att resultatet av deras ansträngning syns i den förda politiken.
