Åsa Bengtsson

Vad kunde passa bättre så här i valtider än att publicera ny kunskap om väljarbeteende?! För den som är intresserad av att fördjupa sig i finlandssvenskarnas politiska beteende och attityder kan jag varmt rekommendera Språk och politisk mobilisering.

Boken är redigerad av Kimmo Grönlund. Andra forskare som medverkar är Jan Sundberg, Peter Söderlund och Niklas Wilhelmsson. Själv har jag bidragit med två kapitel. I kapitlet Historiska minoriteters politiska mobilisering blickar jag ut i Europa och kartlägger hur minoriteter i andra länder klarar sig på den politiska arenan. I mitt andra kapitel studerar jag hur finlandssvenskarna förhåller sig gentemot alternativ till dagens representativa demokrati. Vem är det egentligen som vill ha fler folkomröstningar och vem föredrar att överlåta beslutsfattandet till oberoende experter? är några av de frågor som besvaras.

Språk och politisk mobilisering är utgiven vid SLS förlag och kan beställas via deras hemsida:             http://www.sls.fi/doc.php?docid=55&bookid=52393

Centern kör den här valkampanjen hårt på sakkunskap och regeringsduglighet. Med sin slogan ”Asiaa” vill partiet tona ner värderingar och istället tala fakta. Men också förmedla att de har erfarenheten att förvalta landets gemensamma intressen på bästa sätt.

Bilden partiet vill ge av politiken är att det handlar om förvaltning och ingenjörskonst. Man får lätt intrycket att det finns en korrekt lösning på alla problem och att det gäller att ha ett parti i ledning som är kompetent nog att välja denna enda rätta lösning.

Att politik skulle handla om vägval, om att välja i vilken riktning landet skall utvecklas känns i Centerns imagebygge mycket fjärran.

I en normal finländsk valkampanj skulle Centerns budskap sitta perfekt. För faktum är att många finländska väljare – under många år hårt skolade i konsensuspolitikens mecka – har en betydligt mer expertorienterad syn på politiken än väljarna i många andra länder. För vem skulle vara mer kompetent att identifiera och välja rätt lösning än de som är experter på respektive område?

Kring millennieskiftet ansåg närmare 60 procent av finländarna att man borde överlåta åt experter att fatta politiska beslut. Motsvarande siffra var i de övriga nordiska länder som ingick i denna våg av World Values Survey betydligt lägre.

Men frågan är om Centers torra kompetens och saklinje går hem den här gången. För inget tycks vara sig riktigt likt i den valkampanj som är på gång att ta ordentlig fart.  Sannfinländarna har satt ideologisk färg på den politiska debatten. De etablerade partierna pressas att lyfta fram skillnader snarare än att prata om gemensamma linjer och ansvar.

Det återstår att se vad de finländska väljarna föredrar.

När man som väljare står vid valurnan finns det olika strategier att ta till. Vi statsvetare brukar skilja mellan att ge mandat eller att utkräva ansvar. Om man som väljare ger mandat ser man framåt och lägger sin röst på det parti och den kandidat som man tror på inför framtiden. Utkräver man ansvar blickar man istället bakåt och röstar utgående från vad politikerna har åstadkommit under de senaste fyra åren, antingen genom att belöna eller bestraffa.

Den finländska politiken har traditionellt sett varit besvärlig ur båda perspektiven. För hur skall man som väljare kunna ge mandat åt någon som inte riktigt vill ge några konkreta löften i rädsla att lova för mycket och därmed bränna en framtida regeringsposition? Och hur skall man kunna utkräva ansvar när det är höljt i dunkel vem som egentligen ligger bakom obekväma i en regering där många delar på makten?

När kopplingen mellan valresultatet och den politik som förs efter valet är svag upplever många det som meningslöst att ta sig upp från soffan. Det är en viktig förklaring till att valdeltagandet har sjunkit kraftigare i Finland än i de övriga Norden. Alla nordiska länder har i och för sig lägre deltagandenivåer idag än under politikens glansdagar på 1970-talet. Men för Finlands del har nedgången varit betydligt mer drastisk än för de övriga.

Därför är det glädjande att vi nu går in i en valrörelse där alternativen som väljarna har att ta ställning till är tydligare än på länge. Hopp om ett ur väljarperspektiv meningsfullare val finns alltså. Ett hopp som tar sig uttryck på två plan.

Det första står de traditionella maktpartierna för. Det är överdrivet att tala om politiska block, men faktum är att den sittande regeringen har haft en för finländska mått tydlig borgerlig profil. Något som har synts i den förda politiken. Oppositionen å sin sida domineras av partier med en traditionell vänsterprofil. Deras budskap är att vi måste stoppa de ökande inkomstklyftorna och utvecklingen mot plattskatt.

Det andra och kanske mest uppenbara alternativet för väljare som känner sig förfördelade tycks ändå Sannfinländarna erbjuda. Genom att vara obefläckade av tidigare regeringsansvar, ha en sällan skådad retoriker som partiledare och genom att vädja till en gången tid har de lyckats slå alla med häpnad.

Man kan ändå fråga sig om det är innehållet i Sannfinländarnas politik som lockar. Det är tveksamt om de 17 procent av den finländska väljarkåren som i dagens läge säger sig stödja partiet faktiskt avser att ge dem mandat att genomföra sin politik. För de flesta är bilden av vad den politiken i praktiken skulle innebära diffus.

Stödet för Sannfinländarna skall antagligen i första hand tolkas som en signal till de etablerade maktpartierna – ett sätt att utkräva dem på ansvar. Hittills har många valt sofflocket i brist på verkliga alternativ. Nu kanaliserar Sannfinländarna i stället en stor del av frustrationen.

Förutsatt att partiet lyckas hålla ångan uppe fram till valdagen den 17 april kan vi utgå från att valdeltagandet vänder uppåt. Men för att det skall bli ett trendbrott som håller i sig i flera val behövs mer än kortsiktig populism. Det krävs att väljarna får ta ställning till alternativ som upplevs som meningsfulla. Men även att resultatet av deras ansträngning syns i den förda politiken.