I skrivande stund har de flesta höstkurserna vid Öppna universitetet startat. Kurserna rullar på och utbildningsplanerarna börjar småningom snegla på vårterminens kursprogram. När jag reflekterar över de gångna månaderna,  kan jag se vissa teman som ständigt återkommer varje år, lika säkert som dagen gryr efter långa natten. Jag tänker på kursdeltagarnas anmälningar och annulleringar, förhandlingar och förklaringar, frånvaro från föreläsningar och frågor om komplettering eller ersättande uppgifter. Denhär biten av administrationer upptar alltmer tid för varje år som går. Och visst uppstår det fortfarande situationer – trots planerarnas ansträngningar att undvika det-  där två kurser krockar tidsmässigt helt eller delvis. Men alltmer kan vi se en tendens där en studerande anmäler sig till ett flertal kurser och sedan bara hänger med lite grann alternativt gör inget alls, varken annullerar eller studerar. Vi har också dessa som vill delta i flera kurser, men aldrig på arrangörens villkor, allting ska omförhandlas och skräddarsys åt den behövande. Planeraren frågar sig: Vad är vitsen med detta hängande? Förhandlande? Varför kan man inte respektera kursens upplägg och kurskrav? Så galet. Så ansvarslöst.

Perspektivbyte. Undertecknad deltar inom tjänsten på en fortbildning som handlar om sociala medier i vuxenutbildningen. Fem studiepoäng på tre månader. Lätt som en plätt, tänker jag.  Ivrigt deltar jag i kursens första närstudiepass och kommer hem full av entusiasm inför kursen. Fyra närstudiepass, eget arbete däremellan, skriva blogg, testa olika webbverktyg. Hur kul som helst.

Nu skriver vi november. Här sitter jag två månader efter kursstart och undrar varför läraren inte sparkade ut mig från kursen pga ringa aktivitet. Inga bloggar, inga livstecken på 5-6 veckor. Så galet. Så ansvarslöst. Hur kunde detta ske? Tog jag fram kalendern och skrev in alla närstudiepass? Javisst. Noterade jag kravet på minst ett blogginlägg per vecka? Javisst. Skrev jag blogg varje vecka? Nej, inte ens nära till. Avdelade jag tid för att utföra de uppgifter som tilldelades oss? Jav..nja. Nej. Jag tänkte väl att jag gör dem sedan vid sidan av, på kvällen därhemma. Typ. Läste jag alla anvisningar som gavs av läraren? Nja, lite sådär. Jag läste, men kanske inte lusläste… Litade jag på att läraren är flexibel och ger mig extra tid? Ja. Jag kunde fortsätta hur länge som helst. Faktum är att det är endast på grund av lärarens välvilja att jag fortfarande är med på kursen. Lidande av samvetskval, plågad av alla ogjorda uppgifter och ett slutarbete som hägrar i en alltför nära framtid. Men, fortfarande med på kursen! Jag inser att jag inte kommer att prestera så bra som jag hade önskat. Låter dethär bekant?

Jag kunde tråka ut dig med allt som har upptagit min arbetstid under de senaste månaderna, men det myckna arbetet är inte poängen. Det relevanta är den bristande tidsplaneringen eller rättare sagt tidsoptimismen. Att jag inte förmådde prioritera rätt. Jag ville så gärna göra allt som krävdes, men alltid kom något annat i vägen, något mera akut. Men det är bara att acceptera att så kommer det alltid att vara. Därför gäller det att verkligen prioritera och planera noggrant. Så enkelt men samtidigt så förbannat svårt.  Jag kan bara hoppas att insikten av detta gör mig till en bättre tidsanvändare såväl i arbetet som hemma. Att bli tidsrealist istället för tidsoptimist.

Dags att småningom snegla på vårterminens kursprogram. Det återstår att se hur jag kan tillämpa denna nyförvärvade lärdom. Vad annat jag lärt mig på kursen får jag återkomma till senare.