I Kari Raivios alldeles utmärkta artikel om det öppna universitetet som en outnuttjad potential lyfter han fram vilken fantastisk möjlighet öppna universitet erbjuder som studieform. Vem som helst kan studera nästan vad som helst oberoende av studiebakgrund. Med möjlighet att pröva på akademiska studier och den vägen komma fram till ifall de passar en eller inte. Och till en mycket modest kostnad dessutom.

I dagens läge är det ofta unga killar som i högstadieåldern får nog av allt vad skolarbete heter och som antingen just och just klarar gymnasiet med dåliga betyg eller så söker de in till en yrkesutbildning alternativt faller ur systemet helt. De här killarna har klart sämre utsikter ifall de i ett senare skede blir motiverade att söka in till ett universitet. Då erbjuder däremot öppna universitetet med den s.k. öpu-leden en perfekt lösning, i teorin. I praktiken kan dock kursutbud och studieformer sätta krokben. Ser vi till statistiken åtminstone för ÅA:s öppna unuversitet utgör deltagarna till övervägande majoritet av kvinnor.  Om det sedan beror på högre benägenhet hos kvinnor att utbilda sig överlag eller för att kursutbudet inte tilltalar män kan förstås diskuteras.  Här menar alltså Raivio att de möjigheter som det öppna universitetet ger skulle behöva utnyttjas bättre och också att själva innehållet och formerna kunde utvecklas vidare. Vid ÅA:s öpna universitet har vi våra nätkandstudier som ger den studerande möjlighet att på distans studera målmedvetet så gott som samtliga kurser inom en kandidatexamen. För att få examenspapper krävs dock att man söker in vilket Raivio också tar upp i sin artikel.

Raivio är kansler emeritus vid Helsingfors universitet och visar en glädjande förmåga att titta på universitetsvärlden utifrån ett lite bredare perspektiv. Han passar också på att ge en känga åt bl.a. studenorganisationerna som kritiserar och motarbetar en utvidgning av öpu-leden eftersom öppen universitetsundervisning inte är avgiftsfri i likhet med grundutbildningen vid universitetet.  Men de olika prepkurser som arrangeras för att stöda studerande som vill söka in till populära utbildningar är ju heller inte avgiftsfria…

Intressant är också att det tycks pågå ett försök till ett förenhetligande av urvalsprovsförfarandet. Tanken här är att den sökande listar sex önskemål som sedan matchas med de universitet till vilka den studerandes vitsord från studentexamen eller yrkeshögskolexamen räcker till för att kunna söka in. Därutöver ska det finnas skilda kvoter för dem som skrivit studenten samma år och för dem som haft mellanår. I teorin låter det snyggt och enhetlig men låt oss säga att det enda universitet som matchar är ditt sista val på önskelistan. På något sätt får jag inte ihop det helt. Själv skulle nog vara attans besviken och studiemotivationen därefter ifall jag skulle behöva nöja mig med sista platsen i listan. I Raivios artikel kommer det inte heller fram ifall öpu-leden fortsättningsvis skulle finnas som en skild kvot.

Kari Raivios artikel i sin helhet kan läsas på Helsingin Sanomats sidor.