De minskande ungdomsårsklasserna innebär att universiteten måste hitta nya möjligheter att bredda utbudet av utbildningstjänster såväl för nya studerandegrupper som för återvändande studerande. Universiteten bör därtill garantera fortsatta och återkommande studiemöjligheter för dessa grupper. De här utmaningarna är gemensamma för universitet och högskolor i Europa.

Många studerande som söker till universiteten har från tidigare såväl formella högskolestudier som arbetserfarenhet. Detta innebär att universiteten får en bredare studerandeprofil. Det finns därför orsak att utveckla system för en rättvis validering av kunskap och kompetens. För att möta behov av utbildning hos en alltmer heterogen studerandegrupp krävs fortsatt utveckling av flexibla studiesätt.

Kompetenskraven i arbetslivet ökar ständigt, och därför bör all kunskap, färdighet och kunnande tas tillvara och utvecklas. Via validering kan universiteten få motiverade studerande och rekrytera nya målgrupper. Kunskap som införskaffats i arbetslivet berikar i sin tur inlärningsmiljön. Samtidigt som studerandes kompetens värderas får utbildningsenheten värdefull information om hurudan kompetens arbetslivet genererar och behöver. Valideringen sker efter antagning till universitetet och via valideringen kan även utbildningen vid behov planeras så att den tillgodoser såväl arbetstagarens/studerandes som arbetsgivarens behov.

En av utgångspunkterna för att universitet och högskolor skall gå in för validering av studerandes kompetens är European Universities’ Charter on Lifelong Learning från 2008. Så här sägs det i inledningen: ”Till universitetens främsta strategiska frågor att lösa blir därmed hanteringen av en bredare studerandeprofil, samtidigt som det blir allt viktigare att utveckla system för en rättvis värdering och validering av tidigare kunskaper och att erbjuda relevanta, kreativa och innovativa utbildningsprogram” (ur inledningen till European Universities’ Charter on Lifelong Learning, 2008).

Identifiering och validering av tidigare inhämtad kunskap och kompetens förkortas i Finland med den finska akronymen AHOT (AHOT= aikaisemmin hankitun osaamisen tunnistaminen ja tunnustaminen) (på engelska APEL/APL = Accreditation of Prior (Experiental) Learning). Identifiering (evaluering) och erkännande (validering) av kompetens innebär att räkna tillgodo befintlig kunskap och kompetens, som kan ha erhållits på olika sätt. Ofta har kunskapen erhållits via formell utbildning vid en annan utbildningsinstitution. Ett erkänt problem är att kompetens som erhålls på annat sätt än genom regelrätt utbildning ofta förblir osynlig och inte kan ingå i studierna. Lärande utanför utbildningssystemet indelas i inofficiellt (nonformellt) och vardagslärande (informellt). Inofficiellt lärande är systematiskt och styrt, t ex kurser inom den fria bildningen, medan vardagslärande sker i arbetet, i föreningar eller inom ramen för hobbyn.

Lärandemål för kurser och studiehelheter utgör grunden för validering. Lärandemål utgör förväntade studieresultat och definierar kunskap i kompetenser. De definierar vad den studerande förväntas kunna veta, förstå, kunna göra och kunna förhålla sig till efter avlagd kurs.

Mätbarhet och kvalitet är förutsättningar för validering som bör vara rättvis, pålitlig, förutsägbar och öppen. De studerande som vill bli validerade skall lätt hitta information om valideringsprocessen, handledningsservice samt vilka krav som ställs på den studerande. Hela konceptet måste vara studerandecentrerat och lättillgängligt.

För att befintlig kompetens ska kunna erkännas, bör den identifieras på ett pålitligt sätt. Det är lärare och handledare med ämneskunskap som ansvarar för identifieringen. Kunskap som erkänts via validering och ingår i en examen bör vara likvärdig med kunskap som erhållits på formellt sätt. Vid validering på högskolenivå är det viktigt att notera att en tillräcklig mängd teori bör ingå i den validerade kompetensen för att man skall kunna intyga att det är frågan om kompetens på högskolenivå.