Jag stressar mina kompisar. De får alltför många boktips av mig. Deras måsteläslista växer. Jag har själv aldrig haft någon lista. Jag läser på måfå. November fram till mitten av januari har varit rena rama lyxlirandet. Alla böcker jag läser går ändå att på något vis relatera till i diskussioner på jobbet. Det är bara läsarens egen föreställningsförmåga som sätter upp hinder. Böcker handlar ju för det mesta om någon slags mänsklig erfarenhet i situationer jag inte varit i, eller varit i, men inte helt kan dela, eller som jag tycker berör. All läsning är sålunda ”nyttig” för en humanist.
Några av de böcker jag slukat under midvinternatten känns som att återgå till ett bekant författarlandskap. Henrik Janssons och Peter Sandströms senaste romaner uppfyller mina förväntningar på hur karaktärer som eftersträvar ett gott liv, i vad som kan beskrivas som ett allt hårdare samhällsklimat, navigerar. Två äldre romaner skrivna av Philip Roth och Joseph Heller valde jag för att helt enkelt testa om de är lika tänkvärt roande som under min egen studietids slukande av moderna amerikanska judiska författare. Tja, en hel del av den promiskuitet och objektifierande kvinnosynen kanske inte riktigt tilltalar mig lika mycket numera. Men det var fräscht att läsa Hellers raljerande över hur universitet måste sälja in kursutbudet för att locka studenter till humaniora under 1970-talet. Och Roth brottas ju med sin judiskhet och hur han borde vara i den, vilket ju för min del var en ren fullträff när Roth lyfts fram i Naoimi Kleins Doppelgänger, som jag läste efter Roth. Doppelgänger anser jag för övrigt att borde vara obligatorisk kurslitteratur vid alla religionsvetenskapen närstående ämnen. Detsamma vill jag påstå om Humanisterna. Sjuhundra år av fritänkande, nyfikenhet och hopp av Sarah Bakewell. Litet av det där som jag borde kunna så mycket mera om. Inte så att jag nu blev bildad men nu vet jag i alla fall vilken bok jag ska gå till för att läsa om dem som står för ideal jag oftast omfattar.
Ytterligare en bok jag läst runt julen är Artens överlevnad av Lydia Sandgren. Jag hade ju väldigt höga förväntningar på denna för hennes debutroman Samlade verk tilltalade starkt. Jag blev inte besviken. Framför allt är det hennes passager om ett universitetsideal som kämpar för sin plats vid sidan av kraven på snabbare examinationstakt som hon briljerar i via några av huvudkaraktärerna. Att kunna ”ligga vid universitetet” är viktigt för att vi inte huvudstupa ska dras med i destruktiva ekonomiska strukturer som ju redan visat sig vara föråldrade trots att ny konstigt nog sätts framför den sortens marknadsliberalism.
Vad har jag lärt mig? Tja, jag vet nu alla fall att det finns författare som kan sätta ord på sådant som jag bara själv tror att är en ryggmärgsreflektion från min sida när det är vardag med krig, konspirationsteorier florerar, utsatta människor som lider, galenpannor med makt, hot om nedskärningar och nedläggningar osv. Allt detta har formulerats både fiktivt och med fakta på hand i litteraturen. Det går faktiskt bli både arg och tröstad samtidigt när en läser.
Och till mina vänner som tycker att jag prackar på dem för många litteraturtips. Lösningen som jag förespråkar: tipsa mig först nästa gång vi möts.
Jan Svanberg
Äldre universitetslektor