Category: Okategoriserade

The 27^th conference of the Nordic Association for the Sociology of Religion (NCSR), will be organized in Arken, during the days of August 12-14. The conference theme focuses on: research approaches, design and methodology in the sociology of religion by centering the marginalized, vulnerable, and socially excluded.

The methodological repertoire of the sociology of religion is rich and expanding, encompassing both quantitative and qualitative approaches like large-scale surveys, ethnographic fieldwork, mixed-methods designs, participatory and arts-based approaches, and legal-ethical frameworks for working with sensitive data. Yet, when it comes to marginalized and socially excluded populations, such as indigenous groups, LGBTQI+ communities, migrants, or those experiencing homelessness, new questions arise: How can we ensure inclusive and sustainable research practices? How do we achieve higher quality, validity and reliability? What legal and ethical constraints must we navigate? How do our methods shape whose voices are heard and how those voices are interpreted?

By focusing on these critical issues, NCSR 2026 aims to foster a deeper, more inclusive sociology of religion that not only observes but actively engages with the complexity and diversity of contemporary lived realities.

The open sessions include topics from Nordic non-religion to gender, migration and politics. In addition, they tap on topics such as art-related methodologies, joy and safety in religious spaces, and challenges in studies of minorities. Please note that the deadline for the call for papers is February 1st, 2026.

To find out more about the conference, visit the website at this link. On the website, you can also read our call for papers and view the open sessions. If you are interested in volunteering at the conference, please send an email to this address.

We look forward to hosting you in Åbo later this year!

Jag stressar mina kompisar. De får alltför många boktips av mig. Deras måsteläslista växer. Jag har själv aldrig haft någon lista. Jag läser på måfå. November fram till mitten av januari har varit rena rama lyxlirandet.  Alla böcker jag läser går ändå att på något vis relatera till i diskussioner på jobbet. Det är bara läsarens egen föreställningsförmåga som sätter upp hinder. Böcker handlar ju för det mesta om någon slags mänsklig erfarenhet i situationer jag inte varit i, eller varit i, men inte helt kan dela, eller som jag tycker berör. All läsning är sålunda ”nyttig” för en humanist.

Några av de böcker jag slukat under midvinternatten känns som att återgå till ett bekant författarlandskap. Henrik Janssons och Peter Sandströms senaste romaner uppfyller mina förväntningar på hur karaktärer som eftersträvar ett gott liv, i vad som kan beskrivas som ett allt hårdare samhällsklimat, navigerar. Två äldre romaner skrivna av Philip Roth och Joseph Heller valde jag för att helt enkelt testa om de är lika tänkvärt roande som under min egen studietids slukande av moderna amerikanska judiska författare. Tja, en hel del av den promiskuitet och objektifierande kvinnosynen kanske inte riktigt tilltalar mig lika mycket numera. Men det var fräscht att läsa Hellers raljerande över hur universitet måste sälja in kursutbudet för att locka studenter till humaniora under 1970-talet. Och Roth brottas ju med sin judiskhet och hur han borde vara i den, vilket ju för min del var en ren fullträff när Roth lyfts fram i Naoimi Kleins Doppelgänger, som jag läste efter Roth. Doppelgänger anser jag för övrigt att borde vara obligatorisk kurslitteratur vid alla religionsvetenskapen närstående ämnen. Detsamma vill jag påstå om Humanisterna. Sjuhundra år av fritänkande, nyfikenhet och hopp av Sarah Bakewell. Litet av det där som jag borde kunna så mycket mera om. Inte så att jag nu blev bildad men nu vet jag i alla fall vilken bok jag ska gå till för att läsa om dem som står för ideal jag oftast omfattar.

Ytterligare en bok jag läst runt julen är Artens överlevnad av Lydia Sandgren. Jag hade ju väldigt höga förväntningar på denna för hennes debutroman Samlade verk tilltalade starkt. Jag blev inte besviken. Framför allt är det hennes passager om ett universitetsideal som kämpar för sin plats vid sidan av kraven på snabbare examinationstakt som hon briljerar i via några av huvudkaraktärerna. Att kunna ”ligga vid universitetet” är viktigt för att vi inte huvudstupa ska dras med i destruktiva ekonomiska strukturer som ju redan visat sig vara föråldrade trots att ny konstigt nog sätts framför den sortens marknadsliberalism.

Vad har jag lärt mig? Tja, jag vet nu alla fall att det finns författare som kan sätta ord på sådant som jag bara själv tror att är en ryggmärgsreflektion från min sida när det är vardag med krig, konspirationsteorier florerar, utsatta människor som lider, galenpannor med makt, hot om nedskärningar och nedläggningar osv. Allt detta har formulerats både fiktivt och med fakta på hand i litteraturen. Det går faktiskt bli både arg och tröstad samtidigt när en läser.

Och till mina vänner som tycker att jag prackar på dem för många litteraturtips. Lösningen som jag förespråkar: tipsa mig först nästa gång vi möts.

 

Jan Svanberg

Äldre universitetslektor

Bildningssträvandet är kanske inte den verksamhet som får flest spaltcentimetrar när diskussioner om universitetens roll i samhället når ut över nyhetströskeln. Jag vill dock hävda att universitetet trots allt fortfarande har en befäst bildningsposition, står för kritiskt tänkande och den eftertänksamhet som fostrar till en något så när stringent forskningsmetodologisk förståelse. Allt det övriga, tex tillämpbarhet på andra arbetsplatser, ekonomiska fördelar i produktivitetens saliggörande anda och andra direkt mätbara fördelar med universitetet behöver alltjämt byggas på ett brett nyfiket humanistiskt bildningsideal.

De flesta religionsvetare jag känner läser mycket. Serietidningar, romaner, poesi, populärhistoria, tidskrifter, dagstidningar osv., varvas med artiklar och monografier inom den egna forskningsnischen. De flesta religionsvetare jag känner ser på serier, går på bio, följer flera nyhetsprogram, spelar tv-spel, går på teater, opera och balett – inte enbart för att samla material till forskningsprojektet med stort F. De flesta religionsvetare jag känner är rörliga, de besöker för dem främmande länder, veckoslutssemestrar i nya städer, bekantar sig med nya platser i hemstaden och orter på landsbygden. Men de besöker dem inte enbart för att studera det de får betalt för att undersöka.

Bildning, kritiskt tänkande och metodvetenhet är inte mycket värda om de stannar enbart i den enskilda läsarens, flanörens, betraktarens huvud. Tankar, känslor och insikter behöver delas för att bli till kunnande. Därför har nu religionsvetenskapen återupprättat sin egen blogg.

Bidrag som skildrar resor både i när och fjärran, läsning vitt och brett, tankar om aktualiteter som berör eller som borde engagera tas emot. Som det något klichéartat lyder: religionsvetenskapen är en spretig disciplin som intresserar sig för hur människor tänker och hur deras tankar syns i konst, arkitektur, samhälle, vad de gör tillsammans, i både historia och samtid.

Väl mött på denna plats hälsar jag som aldrig bloggat men gärna läser vad andra religionsvetare förmedlar för att varje dag känna mig litet mera – om så inte alltid bildad, men åtminstone litet bildbar.

 

Jan Svanberg

Äldre universitetslektor