Existentiell filmfestival: Michael Moores ”Capitalism – a love story” (2009)

Michael Moores ironiska kärlekshistoria ”Capitalism”, tar upp några viktiga problem med vårt kapitalistiska samhälle. Det är viktigt att det i det amerikanska samhället inte finns så mycket mer val för enskilda arbetslösa än att konsumera mer, och att de blir mer eller mindre lurade in i att belåna sina hus som de inte kommer att betala tillbaks. Moores lösningsförslag är att vi ska låta bankerna vara med och betala istället för att låta enskilda bli hemlösa, speciellt eftersom de i den senaste finanskrisen fick enorma bidrag (siffran 700 miljarder dollar nämndes). Det andra alternativet Moore lägger fram är demokratiska företag, vilket jag tycker låter mycket intressant men som jag inte vet hur de fungerar i praktiken. Vad händer ifall en ”anställd” slutar, eller ifall företaget går i konkurs? Jag såg filmen på en filmfestivalen vars namn antydde att existentiella frågor skulle vara i fokus, vilket leder min tanke bort från det viktiga politiska till bl.a. den rörelse som i USA kallas (kallades?) ”voluntary simplicty”. Privatkonsumtionen ses där som något dåligt, t.ex. för att det ökar risken för personlig konkurs och att man blir fast i ekorrhjulet. Även Moores film antyder att det kan vara så att amerikaners levnadsstandard inte kan fortsätta att öka. Men inom ”voluntary simplicity” finns det också en attityd av att vi inte bör bygga upp våra jag på falska gudar, speciellt då inte på konsumtion (och förstås inte av ändliga och miljöförstörande varor). Det är inte bra att bygga sin identitet på konsumtion och ägodelar (någon som blir förvånad?). Då blir det en existentiell uppmaning att inte konsumera mindre, att inte försöka förbättra sin självkänsla genom att köpa ett par nya byxor eller en ny bil. Den beundran man får som ägare till dessa saker är ytlig och ofta falsk med en ton av avund. Filmfestivalen var inte bara ”existentiell” utan också arrangerad av en kristen församling, vilket för mig väcker tanken på ”frosseri” som var en synd redan innan den högsta dygden blev att ha en smal midja.