En etisk teori eller högre samhällelig instans (Finska kyrkan) kan sägas förenkla mitt liv. Allra enklast vore en sanktionerad etisk algoritm som generar personbeteckning på den jag ska gifta mig med – alla mina kärleksproblem vore upplösta.
Kierkegaard går här in för att visa en tämligen vag filosofisk tes, nämligen att om vi vill ett, så vill vi det goda. Ifall det bara är en enda sak jag vill, så måste det vara det goda. När jag vill något annat än det goda – Kirkegaard nämner alternativen njutningar, ära och rikedom – så är detta alltid tvetydigt. De resonemang Kirkegaard underbygger detta med är inte så övertygande. Han säger att vilja till det som inte är det goda innebär “ i sig självt är något mångfaldigt, en kluvenhet, föreänderlighetens lekboll och skröplighetens rov” (32). Njutningens objekt är nämligen föränderliga, det är inte samma sak vi vill ha hela tiden. Men jag ser inte varför man inte på samma sätt kan säga att den som vill det Goda inte hela tiden vill samma sak, för det är ju olika saker från situation till situation? När Kierkegaard för in döden och evigheten i resonemanget så får man ett nytt perspektiv på njutningar, ära och rikedom, det är konstigt att vilja dessa saker i evighet.
Han argumenterar vidare, och säger att den som vill ära vill ha uppskattning från många, och därmed vill han inte ett. Man kan utvidga Kierkegaards billiga poäng och säga att den rika inte vill ett, han vill ju ha många slantar. Inte heller de här argumenten tilltalar mig, jag förstår inte varför Kirkegaard skriver så här? Han fortsätter och säger att man kan få för mycket av allt världsligt. Tja, det världsliga är inte absolut och evigt, det är ju ingen som skulle argumentera annorlunda.
“Den som vill ett som inte är det goda, han ville egentligen inte ett, det är en illusion, en synvilla, ett bedrägeri, ett självbedrägeri, att han bara vill ett, ty i sitt innersta är han, måste han vara tvehågsen.” (31)
Vi vill alltså alltid det goda, och ifall vi vill fler saker än det ska vi rena våra hjärtan. Man tvättar inte sitt hjärta med böcker, utan genom att “falla på knä”. Som icke kristen förstår jag det att man öppnar sig för den inre visheten, eller att man öppnar sig inför situationen och låter ens inneboende vishet visa vad man egentligen vill. Han understryker att “alla vägar leder till det goda förutsatt att personen i sanning bara vill ett” (40) Det låter som om man måste ge upp en massa saker för att vilja det goda, att man måste förneka sig att vilja äta, njuta, ha inkomst och allt annat “världsligt”. Det här säger han dock inte, det är jag som associerar till en asketism som inte är uttalad hos Kierkegaard. Lika gärna kunde man säga att man kan gräva ner sig i en enda sak man vill, och sedan kommer man fram till det goda oavsett med vilken vilja man startade. Han nämner explicit att man i en förälskelse kan ledas till att älska det goda, vilket är en bra poäng.
Att följa en förälskelse eller hänförelse är inte en riskfri väg till det Goda. “Visserligen är det goda det i sanning stora, men det stora är inte alltid det goda” (40) En förälskelse kan leda mig till att älska det goda, men den kan också förleda mig till att älska det stora och starka i sig. Jag själv frestas ibland av att beundra storhet och styrka, som om detta vore något gott i sig. På vissa områden är jag immun, som när entreprenörer hyllas (oavsett om de heter Trump eller Musk). På andra områden är jag lite delad, t.ex. gäller det inom idrotten och det akademiska. Jag kan beundra storartade prestationer, även om många dessa prestationer möjliggjorts just genom att personerna har varit väldigt fokuserade på att behärska ett litet område. De har varit tämligen fanatiska, och velat ett, men detta har inte varit det Goda. Av detta följer förstås inte att jag ska sluta uppskatta Rickson Gracie eller Friedrich Nietzsche, utan att jag ska se deras fantastiska prestationer för vad de är. Jag kan lära mig något av dem, men de är inte helgon, men jag ska inte bland samman storhet med godhet.
Jag ska läsa ”Purity of Heart is to Will One Thing” av Sören Kierkegaard tillsammans med min vän b. Hon läser på engelska, jag försökte läsa på danska men fick byta till svenska efter att ha förvirrats av terminologifunderingar. Första problemet var att lokalisera texten, titeln är alltså helt annorlunda på engelska och kapiteluppdelningen är annorlunda i början. Efter några timmars sökande kunde jag i alla fall påbörja läsningen, darrande av iver!
Redan första stycket i boken skakar om, och många viktiga tankar introduceras. Gissningsvis kommer resten av boken att fördjupa de teman som introduceras här. Boken börjar med ”Fader i himmelen!” Den riktar sig till Gud på ett icke-dogmatiskt sätt, som en kallelse till ärlighet och uppriktighet. Kirkegaard fortsätter:
Så giv oss Du i förståndet visdom till att fatta det enda, i hjärtat uppriktighet till att anamma förståelsen, i viljan renhet till att bara vilja ett, i förströelser samling till att vilja ett, i lidanden tålamod till att vilja ett. (13)
Jag bör alltid vilja ett, enligt Kierkegaard, men det kan kräva och innebära olika saker i olika livssituationer. Renhet, samling och tålamod behövs vid olika tillfällen. Kierkegaard tar också upp att ”den gamle” mestadels är hänvisad till att minnas hur han handlat, men att det inte alltid har varit så. Synden kommer emellan som en skiljsmässa och han ger även dess former: ”dröjsmålet, stilleståndet, avbrottet, villfarelsen, förtappelsen” (13). Han understryker också ångern och bekännelsens betydelse, när man har syndat så måste man som enskild själv anklaga sig själv ”för att på nytt kunna förbinda det åtskilda, för att i sorg kunna inhämta det försummade, för att i sitt bekymmer kunna fullborda det som ligger framför” (13).
Det här låter som en gammalmansklokhet, men den 34-årige Kirkegaard romantiserar inte alls ålderdomen. Visst kan man vinna vishet på gamla dagar, men våra liv är inte något vi ska betrakta i efterhand. Det förgängliga i människan är inte det viktigaste, det finns något som är angeläget i varje livsålder:
Blott det eviga passar alltid och är alltid, är alltid sant, angår varje människa, oavsett hennes ålder; det föränderliga är, och är förändrat när det har varit och därför är talet om det underkastat föränderlighet. (14)
De här föränderliga frågorna är inte rent subjektiva. Ungdomen är ”dansens tid” oavsett om ”dansens fröjd” förvägras ynglingen, eller ifall han glatt dansar. Det är då frågan om dans är viktig, men även om det ändras så kan det för en äldre vara andra saker som ”sysselsätter honom på samma sätt som leksaken sysselsätter barnet.” (15)
Finns det något evigt i en människa, så måste detta kunna vara och kunna fordras under varje förändring. (15)
Kirkegaard talar om evigheten på ett sätt som får varningsklockor att ringa. Jag håller med om att det finns något tidslöst i varje människa (”moralen”, eller vad Kirkegaard kallar Gud), men bara för att något är evigt så betyder inte att det är viktigt. Det finns många sanningar som är eviga (t.ex. logiska och matematiska sanningar, och enligt vissa synsätt empiriska sanningar såsom att jag påbörjar denna text 16 februari 2017), som inte för den skull är viktiga. Kirkegaard använder evigheten för att tala om det ”med fruktan och bävan” (18). Det här känns också lite märkligt, vi skulle också kunna tala om det med kärlek och tacksamhet. Gudsfruktan är ett kristet begrepp jag inte funnit någon fruktbar använind för, så här skriver bloggaren Per-Olof Hermansson om begreppet:
Att frukta Gud är att respektfullt, vördnadsfullt, och ödmjukt förlita sig, stödja sig på, att hålla sig till, lyda, hoppas på och ära Honom. (Per-Olof Hermansson)
Ett sätt att läsa det är kanske som ett erkännande om att när det gäller dessa ytterst viktiga frågor så är vi maktlösa. Ifall vi försöker sätta oss upp mot moralen (och Gud) så kommer vi att bli syndiga (skyldiga, fallna). Ännu fem sidor in i texten är det oklart vad moralen innehåller (eller vad Gud kräver). En morallag som inte är specificerad är inte en lag alls, ifall man inte ens i princip kan formulera en lag eller regel så blir talet om lagen bara ett tomt resonemang som dessutom kan vara missledande. Ifall allt man vill säga att vi inte själva kan bestämma vad som är rätt eller orätt, så kan detta kanske uttryckas på bättre sätt än genom tal om en morallag. Alltför många som talar om en morallag anser ju sig själva veta bättre än mig vad den innehåller, och ganska ofta innehåller sådana åsikter anledningar till att starta krig eller fördöma människor som inte har heterosexuellt sex inom den form av äktenskap som råder för just den personen. Det ska bli mycket spännande att se vad Kirkegaard skriver om den här frågan längre fram, eftersom hans text inte är predikande utan riktar sig till den enskilde.
Ok, det här är alltså fem sidor in i texten, fortsätter jag i det här tempot kommer det att bli ytterligare 30 blogginlägg av den här korta texten…
Meditation är viktigt i mitt liv, jag tänkte på försök skissera en aspekt av varför det är viktigt för mig.
Det saknas en del i mitt liv. Ett jobb och en karriär, ett hem och en familj, bil, smartphone, skor (sommarsandalerna är olämpliga i det begynnande höstregnet), glasögon (så jag kan läsa gatuadresser), kontaktlinser (så jag kan se vart jag är på väg under orientering) – detta är saker jag saknat under den här veckan. Ifall jag fick något av dessa skulle mitt liv bli bättre och jag skulle bli lyckligare.
Mitt liv är långt ifrån tomt trots att jag saknar så mycket; jag har flera vänner, en familj, arbetslöshetsunderstöd som inte tynger ner plånboken, mat för dagen och husrum åtminstone tills i maj. Jag är glad över allt detta, och jag är tacksamhet för det även om jag inte känner tacksamheten dagligen.
Ibland anar jag att allt jag saknar, och allt jag har, bara är krusningar på ytan. Att varje andetag jag tar (eller får) är fulländat och den enda lilla bristen är att jag inte är öppen för det. Att det finns något absolut, i relation till vilket allt annat visar sig vara relativt och tillfälligt.
Det skulle inte betyda att det jag saknar, eller det jag har, blir betydelselöst. Ur ett sådant perspektiv skulle jag fortfarande sakna ett arbete, och jag skulle bli glad över ett par skor. Problemen hugger fortfarande smärtsamt, men bettet är inte giftigt. Jag kunde ha frid i sinnet oavsett om jag har arbete eller inte, och jag kan vara närvarande för andetaget samtidigt som jag löser mina problem.
Jag har läst Gitta Serenys Vid avgrunden – från barmhärtighetsmord till folkförintelse. Det är en biografi över Franz Stangl baserad på flera intervjuer i början av sjuttiotalet när Stangl blivit infångad i Brasilien och väntade på rättegång i Tyskland. Stangl var kommendant för dödslägren Sobibor och Treblinka, och dömdes för medhjälp till mord på några hundratusen judar. Att läsa om nazister väcker oroväckande frågor hos mig, speciellt den här (och Serenys mer kända bok om Albert Speer), där jag delvis kan leva med i hur huvudpersonerna handlade och våndades. Hon för kortfattat en intressant moralfilosofisk tankegång i boken (som jag läste ganska snabbt):
”Stangl hävade bestämt att han aldrig hade avlossat några skott in i en människomassa och han tycktes bli mer indignerad över just denna anklagelse än över någon annan. Han verkade inte heller fästa någon vikt vid det faktum att dessa människor, vare sig han sköt eller ej, i vilket fall som helst dog, mindre än två timmar senare, genom handlingar som ytterst stod under hans kontroll.
Detta kan tyckas vara en marginell fråga, men jag menar att den har stor betydelse i så måtto att den representerar en gravt malplacerad betoning som – kanske av nödvändighet – har accepterats av domstolarna, allmänheten och de människor som var involverade, och som innebär att ansvaret har begränsats till momentana och ofta isolerade handlingar och till några få individer. Detta allmänna accepterande av en malplacerad ansvarsfördelning förklarar varför Stangl själv […] och oräkneliga andra människor […] i många år har ansett att det som är avgörande i lagens ögon, och därmed i alla mänskliga mellanhavanden, är vad en människa gör snarare än vad hon är.” (134-5)
Bara tanken på att döma någon för vad denne är, och inte för vad denne gör, är chockartad för mig och ger två reaktioner. En reaktion är att insistera på att Stangl genom att vara kommendant verkligen var delaktig i morden, han gjorde verkligen det hemska men han var väldigt beroende av hantlangare. En annan reaktion är att den han är i den betydelsen som Sereny lyfter fram i citatet, inte kan specificeras utan att ta hänsyn till vad han har gjort. De båda frågorna hänger ihop. (Men oj, vad komplicerat det blir. Jag känner att jag borde läsa Anscombes Intention för att bena ut allt som händer här – och underligt att mina tankar leder till just den boken.)
Jag har läst och återerinrat mig om Platons Faidon, där Sokrates diskuterar sin förestående död. Framför allt försöker jag komma fram till vad människan egentligen är, och mer specifikt vad människans själ är. Det är väldigt svårt att närma sig texten utan alla de filosofiska begrepp som härstammar från bland annat den här texten, speciellt begreppen analytisk och syntetiskt samt a priori och a posteriori tränger sig på. Jag har ändå gjort ett försök att läsa fördomsfritt, för att öppna upp texten. Att Sokrates under dialogen faktiskt dör visar att det inte är ett avlägset och abstrakt problem som diskuteras, utan något som är oerhört angeläget för honom och hans lärjungar. Jag sorterar upp frågan under fyra rubriker, ”kropp och själ”, ”själens förhållande till det oföränderliga och eviga”, ”vad är det som återföds?” och ”själen är nödvändigt livgivande”.
En del av oss är kropp, en annan del själ (79a, alla referenser nedan är till Faidon (eller Phaedo på engelska)). Själen är viktigare än kroppen och Sokrates sammanfattar skillnaden så här:
”det är själen som är mest lik det gudomliga, det odödliga, det med tanken fattbara, det som har en enda form och är oupplösligt och alltid är fullständigt oföränderligt, och att det däremot är kroppen som är mest lik det mänskliga, det dödliga, det med tanken icke fattbara, det mångformiga och upplösbara och aldrig oföränderliga.” (80b)
Själen är något som är högre än kroppen och kroppen är något som drar ner kroppen. Genom njutningar och plågor kan våra själar naglas fast i ett kroppsligt sätt att vara. Kroppen kan släpa iväg själen mot det föränderliga, ”då börjar själen själv irra omkring, förvirras och känna svindel som om den vore berusad” (79c)
Sokrates talar om att själen är lik det osynliga (80b), längre fram i Faidon påstår han att själen är nödvändigt förbunden med livet. På ett tredje ställe att själen kommer i kontakt med det osynliga, och då blir klok och bli mer (delvis) oföränderlig. Likhet, kontakt och nödvändighet är tre olika slags relationer mellan själen och det osynliga och oföränderliga.
Förbindelsen mellan själen och det osynliga, och mellan kroppen och det synliga, leder Sokrates till tanken att ”om det är på det sättet måste väl kroppen snabbt upplösas men själen däremot vara fullständigt oupplöslig eller nästintill” (80b)
Men själen kan också dras med av kroppen mot det föränderliga. Vi består av en del själ, en del kropp (79a). Själen kan dras mot det oföränderliga av förnuftet, eller mot det föränderliga av kroppen. I det här fallet verkar det vara en dragkamp om själen mellan förnuftet och kroppen, som då är varandras motsatser. Ifall man skulle tala om en ren själ, så vore den alltså nära liggande förnuftet.
Platon argumenterar som bekant för återfödelse, och man kan fråga sig vad själen kan ta med sig när den lämnar kroppen?
”[N]är själen når till Hades för den inte med sig något annat än sin fostran och sitt levnadssätt” (107d)
Man har inte med sig något bagage, det verkar vara ens karaktär som spelar roll och inte ens handlingar. (”Fostran och levnadssätt” är per definition a posteriori.)
I den mer mytologiska delen av dialogen säger Sokrates att olika själar är olika klarsynta även efter döden. En del som har levt mycket i kroppens begär försöker klamra sig kvar i den synliga världen (108b). Huvudpersonen verkar vara en person, fast utan fysisk kropp. Hen har en personlighet i form av en karaktär, men eftersom ingenting nämns om det så borde saker som modersmål och språk följa med, och minnen från livet.
Det finns en tanke om att man bestraffas efter döden. En intressant variant är att man kan fastna i en (säkert otrevlig) flod, och där måste man bönfalla dem man skadat om att få komma vidare. Det är alltså offren som avgör om de ska få gå vidare på sin färd, ifall offren inte blir övertalade får de göra någon slags loop i en vattenrutschbana och ta om proceduren. Själv tycker jag det låter häftigt att flyta i floder som dras ner i underjorden, och sedan flyga upp igen. Efter några varv skulle det dock säkert bli långtråkigt. Men det
Vattenrutschkana
här, att det för vissa typer av brott, är avgörande att få offrens förlåtelse efter döden och sedan komma vidare tycker jag är intressant eftersom jag fått för mig att förlåtelse är ett icke-grekiskt begrepp. Ordet förlåtelse används inte i texten, utan det är upp till förövrarna att genom böner övertala offren att låta dem komma vidare. Inte heller sägs det någonstans att offren bör förlåta sina plågoandar, men det öppnar definitivt upp för att förlåtelse har en viktig roll att spela (en tråd som Jesus spinner vidare på några hundra år senare).
Själen kommer in i en kropp och gör den levande, och för resonemanget i Faidon är det viktigt att själen alltid ger liv. Död är motsatsen till liv. ”Livet-i-sig” kan inte dö, när en kropp dör så dör inte livet med den. Inte ens ifall den är den sista levande organismen. Där liv finns, finns inte död (som epikuréen Lucretius säger några hundra år senare). Ett annat exempel han ger på en sådan här relation är att där värme finns, finns inte kyla. Den utgångspunkten för resonemanget köper jag. Platon likställer dock inte liv och själen, utan säger att det finns en nödvändig förbindelse. Där det finns själ, finns det alltid liv. Han jämför det med att där det finns eld, finns det alltid värme. Själ och liv, samt eld och värme, är nödvändigt förbundna. Eftersom förbindelserna är nödvändiga, så är kan själ respektive eld inte ”acceptera” död respektive kyla, även om dessa (själ – död och eld – kyla) inte är direkta motsatser. Eftersom själen inte kan acceptera döden, så är den odödlig.
Hela Platons resonemang om själen förutsätter att man är på det klara med vad själen är för något. Det första, och helt avgörande steget, är att läran om återerinran visar att själen finns före födelsen. Alltså, genom att ställa ledande frågor kan en person komma fram till något nytt om världen, som han inte lärt sig tidigare under det här livet. Den här kunskapen, om t.ex. vissa geometriska sanningar, måste på något sätt finnas i personen.
Moderna filosofer skulle möjligen säga att sådan här kunskap ligger i språket, och att vi lär oss den med språket. Men sådan kunskap är inte personlig på det sätt som förutsätts av Platon. Även om idéer om det lika, det goda, det sköna osv är eviga (och de är verkligen eviga i en bemärkelse) så innebär det här inte att min själ är evig. Det är ett långt steg till att visa att jag med min speciella karaktär och mina minnen är odödlig.
Sokrates resonemang om återerinring leder också till en oändlig regress. Antag att vi accepterar att vi alltid har haft kunskap om alla idéer, och att vi egentligen bara kan återerinra oss saker. Detta förklarar inte hur vi om att få tillgång till sakerna till att börja med, att förlägga den ursprungliga inlärningen till ett tidigare liv skjuter bara bort problemet till skummare trakter.
Will hoppar av universitetsstudierna i Harvard, för att söka sanningen om sig själv i vildmarken. Bakgrunden är ögonblick av djup kontakt och enhet med naturen, som han förbinder med vilda västern:
Jag blev ett genomskinligt öga. Insamlad av fält och träd var han ingenting. Han såg allt: en namnlös kraft strömmade genom honom. Och på ett sätt han inte kunde känna i Kings kapell, i universitetssalarna eller på Cambridges gator, var han oupplösligt knuten till Gud, fri och obegränsad. Genom träden och över det böljande landskapet hade han kunnat se an antydan av den avlägsna horisonten till väster; och där, för ett ögonblick, hade han skådat något så vackert som sin egen oupptäckta natur. (Min översättning)
I slutet av artonhundratalet, och därmed i slutet av västerneran, rider den unge före detta Harvardstudenten Will västerut för att finna sig själv. Han ansluter med en expedition för att jaga de sista bufflarna, som på bara några år har blivit nästan utrotade. Nu ska de avsluta jobbet och tjäna en hacka på en avlägsen buffelhjord upp i bergen. De hemska brott de begår mot bufflarna skiljas detaljerat, men Will kommer till ett stoiskt lugn inför slaktandet som blir alltmer mekaniskt och opersonligt. Det opersonliga är på något sätt målet, men de hemska scenerna visar tydligt för läsaren de oöverstigliga problemen. Detta är inte något som Will, eller bokens författare John Williams, uppmärksammar.
Vildmarken är farlig, farligare än på många andra ställen. Resan håller på att få ett snabbt slut, de är väldigt nära att törsta ihjäl under den första veckan. Expeditionen är helt utelämnad åt naturens villkor. En plötslig snöstorm gör att de måste övervintra i en dal uppe i bergen. Övervintrandet, sex månader på ett begränsat utrymme i isolering, är långt ifrån händelselöst. Det händer saker i alla fyra expeditionsmedlemmarna: galenskap, isolering, möta sin fruktan och man bara anar monotonin i att bo i en liten koja i ett halvår. Will kommer tillbaks som en förändrad och mognare människa. Boken slutar med följande meningar:
Förutom den ungefärliga riktningen han tog, så visste han inte vart han var på väg. Men han visste att det skulle komma till honom senare under dagen. Han red fram utan brådska, och kände bakom honom solen sakta stiga och härda luften. (Min översättning.)
Det är kanske så det är att finna Gud?
17 oktober – 6 november 2015 var min första meditationsperiod på min halvårslånga meditationsresa till asien. Utanför Chiang Mai i norra Thailand finns ett kloster och ”internationellt meditationscenter”, Wat Phra Doi Suthep, som praktiserar samma metod som det kloster i Burma där jag ska tillbringa månaderna kring nyåret på retreat. Det är första gången jag provar att meditera enligt Mahasi Sayadaw-metoden, och första gången jag tillbringar mer än tio dagar under tystnad. När jag går igenom mina anteckningar ser jag att de flesta lärdomar jag kommer att dra under min meditationsresa finns redan under dessa tre inlärningsveckor.
En ung Mahasi Sayadew – tidlös lycksalighet
Det som särskiljer Mahasi Sayadew-metoden från andra vipassana-varianter är ”noteringar” eller ”mentala etiketteringar” på meditationsobjekten. Gående meditation betonas lika mycket som sittande, vilket jag hoppades skulle underlätta mina tidigare ryggproblem. Redan efter en veckas mediterande om denna förhoppning på skam, och jag fick känningar i ryggen som återkom flera gånger under de följande månaderna.Den gående meditationen var inte bra för ryggen, men ofta hjälpte längre och raskare promenader. Gående meditationen är långsam; ett exempel är att man ska notera ”hällyft”, ”lyftning”, ”framåt” och ”nedsättning” samtidigt som man uppmärksamt flyttar foten.
Instruktionerna för den sittande meditationen skiljer sig lite åt även inom Mahasi-traditionen. På Doi Suthep följde man en ”pedagogisk” modell där de har byggt upp en för theravada-traditionen komplicerad struktur, med en ny byggsten varannan dag. De börjar med andningsmeditation på buken, och noterar ”rising” – ”falling”. Sedan lägger de till ”sitting” mellan andetagen, då man ska uppleva hela kroppen. Därefter lägger de till punkter i kroppen som man ska ta kontakt med mentalt, mellan andetagen. De gav ett par nya punkter varje dag och till slut var det närmare trettio punkter. Det var mycket att hålla reda på!
Redan dag 11 skrev jag (olydigt) ner i dagboken
”Det har lossnat lite i meditationen, jag följer inte ”noteringarna” lika strikt. Eller jag låter min upplevelse komma först, noteringarna sedan.”
Dag 16 har jag dock inte kommit undan problemet:
”Jag har problem med noteringarna, det känns som om de ligger i vägen för upplevelsen.”
Den här metoden fungerade inte alls bra för mig, och här i början hade jag stora problem. Det enda jag märkte fungerade var uppmärksamheten på hela kroppen, ”sitting”. Tyvärr instruerades jag att bara göra det mellan ett par andetag, eller i anslutning till att jag tog kontakt med en punkt på kroppen.
Varje dag höll meditationsläraren ett ”dhammatal”. Tyvärr ville han vara vetenskaplig, vilket för mig snarast är ett skällsord när det kommer till moral. För honom innebar det att han ofta pratade om hormoner på ett sätt som kanske kunde övertyga någon högstadie-elev. När han talade ur egen erfarenhet, eller om problem han stött på hos studenter var han bra, och några av hans allmänt hållna tal var insiktsfulla. Speciellt gensvar i mig fick hans uppmaning om att man inte ska grubbla så mycket före man gör något; bara gör det (beslutsamt) och ta konsekvenserna när de kommer.
”Beslutsamhet” är ett viktigt begrepp i theravada-buddhismen. Men när läraren sade att jag som övning i beslutsamhet skulle vara vaken under tre nätter, instängd på mitt rum, började jag nästan skratta. Är det inte så man framkallar psykoser, eller i alla fall hallucinationer? Till min förvåning fungerade det, även om jag blev så trött att det nästan gjorde ont. Jag fick ett tryck över tinningarna, jag blev ljudkänslig och min balans rubbades. Och jag kände mig ungefär lika pigg som vanligt på dagarna
Jag lämnade Doi Suthep med ny kunskap om Mahasi-metoden, men utan att direkt kunna dra nytta av den. Eftersom jag periodvis haft ganska ont i ryggen så tänkte jag att min brist på framgång hade att göra med den distraktionen, och jag var inte så besviken över att jag inte hade samma positiva och fördjupande uppevelser som andra verkade ha.
Mina texter innehåller “spoilers”. Att vi vet hur något kommer att sluta gör det förhoppningsvis inte meningslöst. Våra liv kommer alla att (i en mening) sluta med döden, även personerna i den här boken. De kommer att dö genom att deras organ “doneras” till vanliga människor som kan leva ett långt liv på deras bekostnad. Faktiskt skulle de inte över huvud taget leva, om inte det här syftet med deras liv fanns.
Även om de på något sätt känner till att de är donatorer, så är de inte klart medvetna om vad det innebär. Det har inte fått en sådan plats i deras liv som man kunde förvänta sig. Frågan är hur deras liv skulle se ut i så fall? Det finns hemligheter man inte talar om för några barn, 
t.ex. att de och deras föräldrar ska dö. Eller så “säger man det och säger det inte”, som en av barnens “guardians” utbrister när situationen blir för mycket för henne. Hon orkar inte med att höra dem drömma om framtiden, om att bli försäljare eller vad som helst för löjligt eftersom de aldrig kommer att få en chans att uppnå det. Å andra sidan förändrar hennes utbrott inte mycket, deras liv går vidare precis som förut, de är en del av ett större system. Hur skulle mitt liv se ut ifall jag vore klart medvetna om min egen dödlighet?
Deras situation är hemsk, men grymheterna som skildras i bokens första del (om barndomen) är grymheter som de begår mot varandra. Tommy, en av de tre huvudpersonerna, mobbas under en tid. Mobbning är ju en märklig företeelse, något vardagligt som kan leda till stor förödelse i en människas liv. Ruth, den andra huvudpersonen, är manipulativ och begår hemskheter mot Tommy och bokens berättare, Kathy H. Kathy är 31 år gammal och i stort sett färdig med livet. Jag får känslan av att hon är en “duktig flicka”, som följer alla regler och är snäll, men som inte kommer att belönas för det. Hon ser sina vänner dö, i några fall när hon varit deras vårdare. Att bli vårdare åt andra donatorer är deras enda möjliga arbete i livet. Ruth dör i hennes vårdnad, och hon försöker på slutet ställa saker till rätta. Hon ångrar att hon ställt sig mellan Kathy och Tommy, och uppmanar dem att söka upp Madame för att bevisa att deras kärlek är äkta. Enligt en myt från barndomen ska de då få några extra år tillsammans. Även om de vet att myten är falsk så kan de inte låta bli att klamra sig fast vid den. De måste ha något att hoppas på. Det visar sig senare att myten har uppstått flera flera gånger bland olika generationer av Hailsham, utan att den har vidarebefodrats direkt. det är ett slags uttryck för att kärlek och evighet hör samman. Hur sådana här myter och världsförklaringar uppstår är kanske det intressantaste med boken, och det är också intressant varför vissa myter inte uppstår. Varför gör ingen revolt, varför försöker ingen rymma?
I avsaknad av framtid blir det förflutna, och speciellt barndomen, viktigare. Huvudpersonerna växte upp på Hailsham, som blir ett slags mytologiskt barndomsparadis i form av en brittisk, färglös, internatskola. Andra donatorer de möter senare i livet har inte haft lika lyckliga uppväxtförhållanden. Att barndomen får en så framträdande plats i boken är inte märkligt. Ingen lämnar någonsin barndomen bakom sig, den är alltid närvarande i livet. I boken syns det genom barndomsvännernas relationer och i de myter de använder sig av för att förklara sina liv. Myter om “den lyckliga barndomen” är ju så vanligt förekommande att det är en kliché, något som många verkar ha behov av att klamra sig fast vid. Ett ifrågasättande av myterna skulle innebära en slags befrielse, men frågan är vart det skulle leda. Under sin barndom blir de uppmanade att aldrig röka cigaretter, för att det är speciellt viktigt för dem att hålla sig friska. De frågar inte varför, varför ska de leva hälsosamt? Varför får absolut inte de röka en cigarett, när de inser att andra, vuxna, gör det? I boken är det förstås för att deras organ, som ska doneras, inte skall skadas. Sådana livsregler bör vi förstås undersöka ur flera olika vinklar för att få syn på vad de egentligen innebär. Att få se en annan typ av liv i en bok eller en film ger upphov till sådana frågor om vår egen livstil.
Jag läser sällan bloggar, och de flesta bloggar jag hittar fram till är inte aktiva. Ofta är då det näst senaste inlägget ett par år gammalt, därefter kommer lite nyare inlägg som handlar om att bloggaren ska ta tag i bloggen och skriva mer regelbundet. Sedan ingenting. Hur kan de undgå att se vad som kommer att hända, om jag som ovan bloggläsare kan se det? Jag gissar att bloggare läser bloggar, och att de reflekterar över vad som står där. Men kanske man ska läsa det som en förhoppning, att de tycker att det är något viktigt med bloggandet och att de gärna vill vara/bli personer som lägger ner tid på att skriva tankvärda och uppskattade blogginlägg?
Att ständigt börja på nytt kan visa på att det finns något i mitt liv jag är otillfredsställd med. Att jag måste vara, eller bli, en viss personlighet för att duga. Detta kan vara förknippat med en fördömande attityd, men det finns också ett annat sätt att ta det på. I Zen talar man om att behålla ”nybörjarens sinne”, att göra det man gör som om det är första gången. Att ständigt börja om, fri. Detta innebär bland annat att inte fastna i förutfattade meningar om det rätta sättet att göra något på, eller att förutsäga vad som kommer att hända. Att vara i det här andra, istället
Ursprunget till det här inlägget är att jag vill skriva, och att blogga kan vara ett livsnära sätt att skriva och få kommentarer. Jag har alltså en anledning att skriva mer, speciellt eftersom mitt dagboksskrivande sedan ett par månader har legat nere. Det är därför inte omöjligt att det någon gång i framtiden kommer något sporadiskt blogginlägg, om det faller sig naturligt.
