Jag har läst Gitta Serenys Vid avgrunden – från barmhärtighetsmord till folkförintelse. Det är en biografi över Franz Stangl baserad på flera intervjuer i början av sjuttiotalet när Stangl blivit infångad i Brasilien och väntade på rättegång i Tyskland. Stangl var kommendant för dödslägren Sobibor och Treblinka, och dömdes för medhjälp till mord på några hundratusen judar. Att läsa om nazister väcker oroväckande frågor hos mig, speciellt den här (och Serenys mer kända bok om Albert Speer), där jag delvis kan leva med i hur huvudpersonerna handlade och våndades. Hon för kortfattat en intressant moralfilosofisk tankegång i boken (som jag läste ganska snabbt):
”Stangl hävade bestämt att han aldrig hade avlossat några skott in i en människomassa och han tycktes bli mer indignerad över just denna anklagelse än över någon annan. Han verkade inte heller fästa någon vikt vid det faktum att dessa människor, vare sig han sköt eller ej, i vilket fall som helst dog, mindre än två timmar senare, genom handlingar som ytterst stod under hans kontroll.
Detta kan tyckas vara en marginell fråga, men jag menar att den har stor betydelse i så måtto att den representerar en gravt malplacerad betoning som – kanske av nödvändighet – har accepterats av domstolarna, allmänheten och de människor som var involverade, och som innebär att ansvaret har begränsats till momentana och ofta isolerade handlingar och till några få individer. Detta allmänna accepterande av en malplacerad ansvarsfördelning förklarar varför Stangl själv […] och oräkneliga andra människor […] i många år har ansett att det som är avgörande i lagens ögon, och därmed i alla mänskliga mellanhavanden, är vad en människa gör snarare än vad hon är.” (134-5)
Bara tanken på att döma någon för vad denne är, och inte för vad denne gör, är chockartad för mig och ger två reaktioner. En reaktion är att insistera på att Stangl genom att vara kommendant verkligen var delaktig i morden, han gjorde verkligen det hemska men han var väldigt beroende av hantlangare. En annan reaktion är att den han är i den betydelsen som Sereny lyfter fram i citatet, inte kan specificeras utan att ta hänsyn till vad han har gjort. De båda frågorna hänger ihop. (Men oj, vad komplicerat det blir. Jag känner att jag borde läsa Anscombes Intention för att bena ut allt som händer här – och underligt att mina tankar leder till just den boken.)