”I. Om det skall vara möjligt att en människa kan vilja ett, då måste hon vilja det goda.”

Kierkegaard går här in för att visa en tämligen vag filosofisk tes, nämligen att om vi vill ett, så vill vi det goda. Ifall det bara är en enda sak jag vill, så måste det vara det goda. När jag vill något annat än det goda – Kirkegaard nämner alternativen njutningar, ära och rikedom – så är detta alltid tvetydigt. De resonemang Kirkegaard underbygger detta med är inte så övertygande. Han säger att vilja till det som inte är det goda innebär “ i sig självt är något mångfaldigt, en kluvenhet, föreänderlighetens lekboll och skröplighetens rov” (32). Njutningens objekt är nämligen föränderliga, det är inte samma sak vi vill ha hela tiden. Men jag ser inte varför man inte på samma sätt kan säga att den som vill det Goda inte hela tiden vill samma sak, för det är ju olika saker från situation till situation? När Kierkegaard för in döden och evigheten i resonemanget så får man ett nytt perspektiv på njutningar, ära och rikedom, det är konstigt att vilja dessa saker i evighet.

Han argumenterar vidare, och säger att den som vill ära vill ha uppskattning från många, och därmed vill han inte ett. Man kan utvidga Kierkegaards billiga poäng och säga att den rika inte vill ett, han vill ju ha många slantar. Inte heller de här argumenten tilltalar mig, jag förstår inte varför Kirkegaard skriver så här? Han fortsätter och säger att man kan få för mycket av allt världsligt. Tja, det världsliga är inte absolut och evigt, det är ju ingen som skulle argumentera annorlunda.

“Den som vill ett som inte är det goda, han ville egentligen inte ett, det är en illusion, en synvilla, ett bedrägeri, ett självbedrägeri, att han bara vill ett, ty i sitt innersta är han, måste han vara tvehågsen.” (31)

Vi vill alltså alltid det goda, och ifall vi vill fler saker än det ska vi rena våra hjärtan. Man tvättar inte sitt hjärta med böcker, utan genom att “falla på knä”. Som icke kristen förstår jag det att man öppnar sig för den inre visheten, eller att man öppnar sig inför situationen och låter ens inneboende vishet visa vad man egentligen vill. Han understryker att “alla vägar leder till det goda förutsatt att personen i sanning bara vill ett” (40) Det låter som om man måste ge upp en massa saker för att vilja det goda, att man måste förneka sig att vilja äta, njuta, ha inkomst och allt annat “världsligt”. Det här säger han dock inte, det är jag som associerar till en asketism som inte är uttalad hos Kierkegaard. Lika gärna kunde man säga att man kan gräva ner sig i en enda sak man vill, och sedan kommer man fram till det goda oavsett med vilken vilja man startade. Han nämner explicit att man i en förälskelse kan ledas till att älska det goda, vilket är en bra poäng.

Att följa en förälskelse eller hänförelse är inte en riskfri väg till det Goda. “Visserligen är det goda det i sanning stora, men det stora är inte alltid det goda” (40) En förälskelse kan leda mig till att älska det goda, men den kan också förleda mig till att älska det stora och starka i sig. Jag själv frestas ibland av att beundra storhet och styrka, som om detta vore något gott i sig. På vissa områden är jag immun, som när entreprenörer hyllas (oavsett om de heter Trump eller Musk). På andra områden är jag lite delad, t.ex. gäller det inom idrotten och det akademiska. Jag kan beundra storartade prestationer, även om många dessa prestationer möjliggjorts just genom att personerna har varit väldigt fokuserade på att behärska ett litet område. De har varit tämligen fanatiska, och velat ett, men detta har inte varit det Goda. Av detta följer förstås inte att jag ska sluta uppskatta Rickson Gracie eller Friedrich Nietzsche, utan att jag ska se deras fantastiska prestationer för vad de är. Jag kan lära mig något av dem, men de är inte helgon, men jag ska inte bland samman storhet med godhet.