Meditation är viktigt i mitt liv, jag tänkte på försök skissera en aspekt av varför det är viktigt för mig.
Det saknas en del i mitt liv. Ett jobb och en karriär, ett hem och en familj, bil, smartphone, skor (sommarsandalerna är olämpliga i det begynnande höstregnet), glasögon (så jag kan läsa gatuadresser), kontaktlinser (så jag kan se vart jag är på väg under orientering) – detta är saker jag saknat under den här veckan. Ifall jag fick något av dessa skulle mitt liv bli bättre och jag skulle bli lyckligare.
Mitt liv är långt ifrån tomt trots att jag saknar så mycket; jag har flera vänner, en familj, arbetslöshetsunderstöd som inte tynger ner plånboken, mat för dagen och husrum åtminstone tills i maj. Jag är glad över allt detta, och jag är tacksamhet för det även om jag inte känner tacksamheten dagligen.
Ibland anar jag att allt jag saknar, och allt jag har, bara är krusningar på ytan. Att varje andetag jag tar (eller får) är fulländat och den enda lilla bristen är att jag inte är öppen för det. Att det finns något absolut, i relation till vilket allt annat visar sig vara relativt och tillfälligt.
Det skulle inte betyda att det jag saknar, eller det jag har, blir betydelselöst. Ur ett sådant perspektiv skulle jag fortfarande sakna ett arbete, och jag skulle bli glad över ett par skor. Problemen hugger fortfarande smärtsamt, men bettet är inte giftigt. Jag kunde ha frid i sinnet oavsett om jag har arbete eller inte, och jag kan vara närvarande för andetaget samtidigt som jag löser mina problem.