Jag ska läsa ”Purity of Heart is to Will One Thing” av Sören Kierkegaard tillsammans med min vän b. Hon läser på engelska, jag försökte läsa på danska men fick byta till svenska efter att ha förvirrats av terminologifunderingar. Första problemet var att lokalisera texten, titeln är alltså helt annorlunda på engelska och kapiteluppdelningen är annorlunda i början. Efter några timmars sökande kunde jag i alla fall påbörja läsningen, darrande av iver!
”Med anledning av ett skriftermål”
Redan första stycket i boken skakar om, och många viktiga tankar introduceras. Gissningsvis kommer resten av boken att fördjupa de teman som introduceras här. Boken börjar med ”Fader i himmelen!” Den riktar sig till Gud på ett icke-dogmatiskt sätt, som en kallelse till ärlighet och uppriktighet. Kirkegaard fortsätter:
Så giv oss Du i förståndet visdom till att fatta det enda, i hjärtat uppriktighet till att anamma förståelsen, i viljan renhet till att bara vilja ett, i förströelser samling till att vilja ett, i lidanden tålamod till att vilja ett. (13)
Jag bör alltid vilja ett, enligt Kierkegaard, men det kan kräva och innebära olika saker i olika livssituationer. Renhet, samling och tålamod behövs vid olika tillfällen. Kierkegaard tar också upp att ”den gamle” mestadels är hänvisad till att minnas hur han handlat, men att det inte alltid har varit så. Synden kommer emellan som en skiljsmässa och han ger även dess former: ”dröjsmålet, stilleståndet, avbrottet, villfarelsen, förtappelsen” (13). Han understryker också ångern och bekännelsens betydelse, när man har syndat så måste man som enskild själv anklaga sig själv ”för att på nytt kunna förbinda det åtskilda, för att i sorg kunna inhämta det försummade, för att i sitt bekymmer kunna fullborda det som ligger framför” (13).
Det här låter som en gammalmansklokhet, men den 34-årige Kirkegaard romantiserar inte alls ålderdomen. Visst kan man vinna vishet på gamla dagar, men våra liv är inte något vi ska betrakta i efterhand. Det förgängliga i människan är inte det viktigaste, det finns något som är angeläget i varje livsålder:
Blott det eviga passar alltid och är alltid, är alltid sant, angår varje människa, oavsett hennes ålder; det föränderliga är, och är förändrat när det har varit och därför är talet om det underkastat föränderlighet. (14)
De här föränderliga frågorna är inte rent subjektiva. Ungdomen är ”dansens tid” oavsett om ”dansens fröjd” förvägras ynglingen, eller ifall han glatt dansar. Det är då frågan om dans är viktig, men även om det ändras så kan det för en äldre vara andra saker som ”sysselsätter honom på samma sätt som leksaken sysselsätter barnet.” (15)
Finns det något evigt i en människa, så måste detta kunna vara och kunna fordras under varje förändring. (15)
Kirkegaard talar om evigheten på ett sätt som får varningsklockor att ringa. Jag håller med om att det finns något tidslöst i varje människa (”moralen”, eller vad Kirkegaard kallar Gud), men bara för att något är evigt så betyder inte att det är viktigt. Det finns många sanningar som är eviga (t.ex. logiska och matematiska sanningar, och enligt vissa synsätt empiriska sanningar såsom att jag påbörjar denna text 16 februari 2017), som inte för den skull är viktiga. Kirkegaard använder evigheten för att tala om det ”med fruktan och bävan” (18). Det här känns också lite märkligt, vi skulle också kunna tala om det med kärlek och tacksamhet. Gudsfruktan är ett kristet begrepp jag inte funnit någon fruktbar använind för, så här skriver bloggaren Per-Olof Hermansson om begreppet:
Att frukta Gud är att respektfullt, vördnadsfullt, och ödmjukt förlita sig, stödja sig på, att hålla sig till, lyda, hoppas på och ära Honom. (Per-Olof Hermansson)
Ett sätt att läsa det är kanske som ett erkännande om att när det gäller dessa ytterst viktiga frågor så är vi maktlösa. Ifall vi försöker sätta oss upp mot moralen (och Gud) så kommer vi att bli syndiga (skyldiga, fallna). Ännu fem sidor in i texten är det oklart vad moralen innehåller (eller vad Gud kräver). En morallag som inte är specificerad är inte en lag alls, ifall man inte ens i princip kan formulera en lag eller regel så blir talet om lagen bara ett tomt resonemang som dessutom kan vara missledande. Ifall allt man vill säga att vi inte själva kan bestämma vad som är rätt eller orätt, så kan detta kanske uttryckas på bättre sätt än genom tal om en morallag. Alltför många som talar om en morallag anser ju sig själva veta bättre än mig vad den innehåller, och ganska ofta innehåller sådana åsikter anledningar till att starta krig eller fördöma människor som inte har heterosexuellt sex inom den form av äktenskap som råder för just den personen. Det ska bli mycket spännande att se vad Kirkegaard skriver om den här frågan längre fram, eftersom hans text inte är predikande utan riktar sig till den enskilde.
Ok, det här är alltså fem sidor in i texten, fortsätter jag i det här tempot kommer det att bli ytterligare 30 blogginlägg av den här korta texten…