Murakami ser sig som lyckligt lottad, när han kan ägna sig åt att skriva. Att springa en timme om dagen är inte så jobbigt, tycker Murakami, om man jämför med att sitta i tråkiga sammanträden eller pendla långt till jobbet. Men hur jämför man att sitta på möte med att springa långt? I tid? I svett? I tårar? Det är ännu viktigare att fråga varför man jämför. Det finns oftast inget val. Tänk om min chef en dag kom in och sa: istället för att sitta på mötet får du ge dig ut och springa. I mitt fall vore detta väldigt olyckligt, jag doktorerar och har ett högt värderat möte med min handledare kanske var tredje månad.
Murakami tänker: ”Jag måste klara av att göra åtminstone så här mycket, annars kommer jag att drabbas av något straff” (Murakami 2011 [2007], 61). Det är en konstig men välbekant tanke. Är löpningen är ett självpålagt straff på sig själv, för att han inte ska njuta alltför mycket av tillvaron? Han har det alltför bra, och så måste han bestraffa sig själv, för att det ska finnas någon slags rättvisa i världen? Men han har fel – löpning är något positivt. Det är inget straff, även om det kan kännas så, det är en belöning. Upplevelsen under löpningen är ”plågsam”, men det betyder inte alls att aktiviteten är negativ. T.ex. så är det viktigt för Murakami att han känner att han blir starkare av att springa. Självskadebeteende är begripligt som straff, måttlig och uppbygglig löpning är det inte.