En rättvis andel – en andra fråga från fjällvandring

Jag väger ca 50% mer än mina kamrater, ändå verkade de på något sätt tycka att det låg något orättvist i att min ryggsäck vägde ett par kilo mer än deras. Själv tänker jag att det skulle vara mer rättvist om även min ryggsäck vägde 50 % mer, kanske skulle vi då bli mer jämlikt trötta. När vi delade upp maten, så delade vi lika. Borde inte jag ha fått 50 % mer? Jag lade fram samma tanke för min lillasyster, jag minns att vi delade lika på en 33 cl läsk när vi var små, trots att jag var två år äldre. Visst borde jag ha en större andel? (Det var länge sedan jag var nöjd med 16,5 cl läsk.) På vår fjällvandring var det inget problem, jag var oftast mätt efter middagen. När vi slog läger tänkte jag alltför lätt att även den tröttaste skulle hjälpa till med förberedelserna. Här vore det ju helt klart rimligt att en trött vandrare åtminstone ska få några minuter på att ta igen sig eller kanske helt slippa att hjälpa till mer än något symboliskt. Men i de fall då jag verkligen bar mest, eller gjorde mer en större andel av mina uppgifter vid lägerbyggandet, så känner jag en frestelse att försöka få de andra att se det här och få ett erkännande av det. Men ifall jag t.ex. är mindre trött för att jag bär en packning som relativt min vikt är lätt, så är det ju ingen bedrift att göra några extra moment vid matlagningen och det är något konstigt med att önska sig ett erkännande för något som inte är en bedrift. Var och en räknas kanske alltför ofta som en och en och inte någon som en och en halv (när det gäller packning och portionsstorlek). Kanske skulle man viktjustera maratonlöpare, så att alla på startlinjen måste väga 90 kg, med eller utan ryggsäck? Idrotten bygger upp kroppen så att man orkar längre, men man blir också bättre på att bita ihop. Det är svårt att jämföra vem som är hungrigast och vem som behöver näringen bäst, vem som är tröttast och vem som biter ihop mest. Det räcker inte med att fråga, det räcker inte med att känna sig själv, man måste dessutom känna den andre och veta hur de reagerar, när och varför de säger nej (eller ja) tack till det sista potatismoset.