Det är många (bl.a. jag) som tycker att det är en viktigt att vandra är något man gör själv, att man är självständig. Här tänkte jag nyansera den tankegången lite. Vi vandrar aldrig ensam, på något sätt är alltid någon annan med på vägen. Om det inte rör sig om vandringskamrater så rör det sig i alla fall om andra vandrare som också ska bestiga Kebnekaise. På den stigen är man aldrig ensam. En stig är i sig något som är gjort av andra människor, så man går ju nästan bokstavligen i andras fotspår. Men en stor del av tjusningen med vandring är att vara ensam, eller komma undan människomassorna, ifall man har det målet så bör man itne välja att övernatta vid Kebnekaise fjällstation. Det kan också vara så att man faktiskt är fysiskt ensam, att det inte finns en enda människa på tio mil och kanske är naturen helt obefläckad av människors påverkan. Även i sådana fall kan man säga att man inte gör det ensamt, man kanske ständigt går och tänker på sin familj eller sina vänner. De mest uppenbara fallen av ”ensamhet som inte är” har ständig kontakt med familj eller vänner genom telefon eller sms. Många av de stora äventyrarna var förstås inte ensamvargar i den här bemärkelsen, det kan vara så att själva publiciteten när man kommer hem är väldigt viktigt. Idag skulle väl dessutom ytterst få äventyrare klara av sina projekt rent ekonomiskt om de inte hade stora sponsorer och där uppmärksamhet är en väsentlig del av projektet. (Då de är sponsrade så betalas de ju för just den uppmärksamhet de väcker, vilket speglar av sig på produkten.)
På ett annat sätt är man inte heller ensam– man bär med sig utrustning som andra har tillverkat. Värst är det kanske att vi är beroende av de skuldslavar som tillverkat materialet till sitt tält och av de barnarbetare som har satt ihop våra skor. Detta måste vi bära med oss, även om vi i de flesta fallen blundar intensivt för det. (Ifall det hade funnits en rörelse för att ”vandra fjäderlätt” i den här bemärkelsen hade jag blivit glad.) Förstås behöver det inte röra sig om så här flagranta fall av kapitalistisk orättvisa, det kan också vara något så ”oskyldigt” som att ens mamma har gjort en matsäck man har med sig, så bär man på ett viktigt sätt sin mamma med sig.
Själv äger jag ingen kamera, men att använda en kamera är ett sätt att inte vara ensam. Att ta en bild innebär ofta att öppna upp för att dela med sig av något man upplevt. Det kan också vara ett sätt att försöka visa aspekter av sig själv inför andra – jag tycker att man får en mycket god bild av vem en person är genom att se vilka bilder denne publicerar på facebook. Allra mest säger det kanske en hel del om vem en person vill vara, men också vad som fångar personens uppmärksamhet. Några publicerar bilder på storslagna landskap, alltid utan människor, andra fotograferar gruppmedlemmar och några andra vill gärna publicera bilder på sig själva. (Jag avstår här från de spännande spekulationerna om exakt vad det säger – något som är svårt utan att diskutera enskilda fall.)
Det finns en annan bemärkelse i att man kan vara en ensam vandrare, som t.ex. inte utesluter att man går med en stor grupp. Det är lite av en paradox att man ofta känner sig som allra mest ensam i grupper, när man t.ex. känner att man inte är eller kan bli en av gruppen. Vandrar man fysiskt ensam så väcks andra frågor, t.ex. kan frågan varför de andra i gruppen inte verkar acceptera en uppkomma. Under våran fjällvandring såg jag inga direkta sådana problem, men i någon grad borde det ha förekommit eftersom gruppen var så stor. Dessutom kan sådana problem vara svåra att upptäcka, för de innebär ju att man inte har så nära kontakt med den personen.
Ensam är stark – prestationen att bestiga Sveriges högsta berg
Jag tycker att det är ett märkligt faktum att så många är fokuserade på att vandra uppför Sveriges högsta berg. Det är ju inte Sveriges mest svårbestigda berg, så det är inte svårighetsnivån som ensam är avgörande. Det är inte heller det vackraste berget (hur man nu skulle kunna göra en sådan jämförelse), och det är framför allt inte något man gör ensam för naturupplevelsens skull. Visst, det är storslagen natur, men nationsgränser är ju inte naturliga och det kanske finns ännu mer storslagen natur precis i närheten, inne i Norge?
Det är många som anser att det är problematiskt med prestationshetsen i vårt samhälle, men vad skulle det innebära att ta en sådan kritik på allvar när man funderar över friluftsliv? Tidningarna rapporterar ofta om tuffa äventyrarer som har genomfört någon ny bedrift, klättrat upp för ett högt berg, eller cyklat till ett högt berg och bestigit det utan syrgas. (Rörande utrustning, se min första fundering.) Själv upplever jag en paradox; jag vill att det ska vara en utmaning, men jag vill inte känna att jag är värd mer (eller mindre) än andra på grundval av vad jag klarat av. Det viktigaste borde vara att vara en god kamrat, och det är en roll som man kan fullfölja på flera olika sätt. En sak kanske är att ställa frågor rörande vår prestationsfixering.
De här problemen ställs ännu mer på sin spets av professionella äventyrare, en yrksgrupp jag vid ett en första fundering finner underlig. (Jag har inte funderat igenom det här ordentligt, och det jag säger tror jag skulle kunna förändras avsevärt om jag lade ner lite mer tid på reflektion kring äventyrare.) Många verkar anse att äventyrare har något viktigt att säga (detta kan också gälla f.d. idrottstjärnor). Men att gå till ett underbetalt jobb utan uppskattning från någon är en betydligt större utmaning, och de skulle på så sätt kunna ha mer att säga om de problem vi stöter på i våra vardagsliv. Men att säga något handlar inte bara om att ha jobbiga erfarenheter, det är också att kunna vara snabb och säga saker som många anser verka djupa. För äventyrare är antagligen riskmomentet viktigt, om de bara ville visa upp sin överlägsna fysisk skulle de kunna nöja sig med att åka vasaloppet eller att tävla i multisport. Det finns en fara i att stora äventyr blir ett egoprojekt, att de är något man gör för sin egen skull. Ifall man åter gör jämförelsen med idrottsmän eller affärsmän så är det få av dem som riskerar livet, och även om de kanske faktiskt försakar sin familj med motiveringen att de gör det för sin familj, så fungerar inte den motiveringen för äventyrare. Att riskera livet för sin familj låter alltför uppenbart fånigt om man säger att man gör det genom att klättra utan tillräcklig säkerhetsutrustning. Ska man riskera livet för sin familj så gör man det bäst genom att göra något direkt för dem, som att ställa sig i vägen vid ett rån. Det fungerar inte att riskera sitt eget liv för sin familj genom att springa över gatan utan att se sig, även om det faktiskt är sin familj man är på väg till. Det vore bara en dum död man skulle springa in i, det är svårt att se något heroiskt i det. Men det är inte dumt ifall äventyrare får oss att ställa oss frågan vad vi är beredda att dö för – inkomster, berömmelse, familj eller kanske ingenting?