Jag påbörjar en läsning av Middlemarch. Jag försökte hitta någon att diskutera den med, och min kära blogg är ju utmärkt för detta ändamål. Första inlägget handlar om självspäkning kontra njutningslystnad hos Dorothea, som är en kvinna jag hoppas lära känna väl de närmsta veckorna.
”Your sister is given to self-mortification, is she not?” he [Sir James, som avser Dorothea som han uppvaktar] continued, turning to Celia, who sat at his right hand.
”I think she is,” said Celia, feeling afraid lest she should say something that would not please her sister, and blushing as prettily as possible above her necklace. ”She likes giving up.”
”If that were true, Celia, my giving-up would be self-indulgence, not self-mortification. But there may be good reasons for choosing not to do what is very agreeable,” said Dorothea.
Mr. Brooke was speaking at the same time, but it was evident that Mr. Casaubon was observing Dorothea, and she was aware of it.
”Exactly,” said Sir James. ”You give up from some high, generous motive.”
”No, indeed, not exactly. I did not say that of myself,” answered Dorothea … (George Eliot, “Middlemarch”)
Det finns två intressanta poänger. Den första är att det är skillnad att ge upp någonting för att man tycker om att ge upp saker, för att man tycker om att plåga sig själv gentemot att ge upp någonting trots att man gillar det man ger upp. Dorothea avstår från smycken, och i stycket ovan verkar hon bestämma sig för att avstå från ridning. Smycken är ju förstås ytliga, och hon tolkar ridning som ett kroppsligt nöje. För att kunna vara självuppoffrande så bör man vilja behålla självet. I mörka perioder kan man fantisera om att offra sitt liv för någon annan, men offret vid sådana tillfällen behöver inte vara stort. I riktigt falska fall så är det bli av med sitt liv man vill, och sedan kommer anledningen vare sig det är döden man söker, eller kanske att vårda en sjuk släkting eller make.
Den andra intressanta poängen här är att Dorothea i sista meningen inte vill säga att hon ger utifrån något högre och generöst motiv. Hon har inte så mycket emot att andra tillskriver henne sådana motiv, men ifall det vore skälen för hennes handlande så skulle det ligga alltför nära till att hon ser ner på andra. Skäl anses ju ofta vara opersonliga, och då borde hon döma sin egen syster (som är förtjust i de ärvda smycken de just delat upp sinsemellan) enligt samma måttstockar. Men Dorothea försöker leva ett gott liv, utan att döma andra som inte lever upp till samma måttstockar. Dorothea är inte dömande mot sig själv eller mot andra, hon försöker inta en förlåtande och tolerant attityd. Vill man försöka hitta något universellt i Dorotheas handlande så kanske det är detta, att hon vill se på alla (inklusive sig själv) med en kärleksfull och förlåtande blick?