17 oktober – 6 november 2015 var min första meditationsperiod på min halvårslånga meditationsresa till asien. Utanför Chiang Mai i norra Thailand finns ett kloster och ”internationellt meditationscenter”, Wat Phra Doi Suthep, som praktiserar samma metod som det kloster i Burma där jag ska tillbringa månaderna kring nyåret på retreat. Det är första gången jag provar att meditera enligt Mahasi Sayadaw-metoden, och första gången jag tillbringar mer än tio dagar under tystnad. När jag går igenom mina anteckningar ser jag att de flesta lärdomar jag kommer att dra under min meditationsresa finns redan under dessa tre inlärningsveckor.
En ung Mahasi Sayadew – tidlös lycksalighet
Det som särskiljer Mahasi Sayadew-metoden från andra vipassana-varianter är ”noteringar” eller ”mentala etiketteringar” på meditationsobjekten. Gående meditation betonas lika mycket som sittande, vilket jag hoppades skulle underlätta mina tidigare ryggproblem. Redan efter en veckas mediterande om denna förhoppning på skam, och jag fick känningar i ryggen som återkom flera gånger under de följande månaderna.Den gående meditationen var inte bra för ryggen, men ofta hjälpte längre och raskare promenader. Gående meditationen är långsam; ett exempel är att man ska notera ”hällyft”, ”lyftning”, ”framåt” och ”nedsättning” samtidigt som man uppmärksamt flyttar foten.
Instruktionerna för den sittande meditationen skiljer sig lite åt även inom Mahasi-traditionen. På Doi Suthep följde man en ”pedagogisk” modell där de har byggt upp en för theravada-traditionen komplicerad struktur, med en ny byggsten varannan dag. De börjar med andningsmeditation på buken, och noterar ”rising” – ”falling”. Sedan lägger de till ”sitting” mellan andetagen, då man ska uppleva hela kroppen. Därefter lägger de till punkter i kroppen som man ska ta kontakt med mentalt, mellan andetagen. De gav ett par nya punkter varje dag och till slut var det närmare trettio punkter. Det var mycket att hålla reda på!
Redan dag 11 skrev jag (olydigt) ner i dagboken
”Det har lossnat lite i meditationen, jag följer inte ”noteringarna” lika strikt. Eller jag låter min upplevelse komma först, noteringarna sedan.”
Dag 16 har jag dock inte kommit undan problemet:
”Jag har problem med noteringarna, det känns som om de ligger i vägen för upplevelsen.”
Den här metoden fungerade inte alls bra för mig, och här i början hade jag stora problem. Det enda jag märkte fungerade var uppmärksamheten på hela kroppen, ”sitting”. Tyvärr instruerades jag att bara göra det mellan ett par andetag, eller i anslutning till att jag tog kontakt med en punkt på kroppen.
Varje dag höll meditationsläraren ett ”dhammatal”. Tyvärr ville han vara vetenskaplig, vilket för mig snarast är ett skällsord när det kommer till moral. För honom innebar det att han ofta pratade om hormoner på ett sätt som kanske kunde övertyga någon högstadie-elev. När han talade ur egen erfarenhet, eller om problem han stött på hos studenter var han bra, och några av hans allmänt hållna tal var insiktsfulla. Speciellt gensvar i mig fick hans uppmaning om att man inte ska grubbla så mycket före man gör något; bara gör det (beslutsamt) och ta konsekvenserna när de kommer.
”Beslutsamhet” är ett viktigt begrepp i theravada-buddhismen. Men när läraren sade att jag som övning i beslutsamhet skulle vara vaken under tre nätter, instängd på mitt rum, började jag nästan skratta. Är det inte så man framkallar psykoser, eller i alla fall hallucinationer? Till min förvåning fungerade det, även om jag blev så trött att det nästan gjorde ont. Jag fick ett tryck över tinningarna, jag blev ljudkänslig och min balans rubbades. Och jag kände mig ungefär lika pigg som vanligt på dagarna
Jag lämnade Doi Suthep med ny kunskap om Mahasi-metoden, men utan att direkt kunna dra nytta av den. Eftersom jag periodvis haft ganska ont i ryggen så tänkte jag att min brist på framgång hade att göra med den distraktionen, och jag var inte så besviken över att jag inte hade samma positiva och fördjupande uppevelser som andra verkade ha.