Will hoppar av universitetsstudierna i Harvard, för att söka sanningen om sig själv i vildmarken. Bakgrunden är ögonblick av djup kontakt och enhet med naturen, som han förbinder med vilda västern:
Jag blev ett genomskinligt öga. Insamlad av fält och träd var han ingenting. Han såg allt: en namnlös kraft strömmade genom honom. Och på ett sätt han inte kunde känna i Kings kapell, i universitetssalarna eller på Cambridges gator, var han oupplösligt knuten till Gud, fri och obegränsad. Genom träden och över det böljande landskapet hade han kunnat se an antydan av den avlägsna horisonten till väster; och där, för ett ögonblick, hade han skådat något så vackert som sin egen oupptäckta natur. (Min översättning)
I slutet av artonhundratalet, och därmed i slutet av västerneran, rider den unge före detta Harvardstudenten Will västerut för att finna sig själv. Han ansluter med en expedition för att jaga de sista bufflarna, som på bara några år har blivit nästan utrotade. Nu ska de avsluta jobbet och tjäna en hacka på en avlägsen buffelhjord upp i bergen. De hemska brott de begår mot bufflarna skiljas detaljerat, men Will kommer till ett stoiskt lugn inför slaktandet som blir alltmer mekaniskt och opersonligt. Det opersonliga är på något sätt målet, men de hemska scenerna visar tydligt för läsaren de oöverstigliga problemen. Detta är inte något som Will, eller bokens författare John Williams, uppmärksammar.
Vildmarken är farlig, farligare än på många andra ställen. Resan håller på att få ett snabbt slut, de är väldigt nära att törsta ihjäl under den första veckan. Expeditionen är helt utelämnad åt naturens villkor. En plötslig snöstorm gör att de måste övervintra i en dal uppe i bergen. Övervintrandet, sex månader på ett begränsat utrymme i isolering, är långt ifrån händelselöst. Det händer saker i alla fyra expeditionsmedlemmarna: galenskap, isolering, möta sin fruktan och man bara anar monotonin i att bo i en liten koja i ett halvår. Will kommer tillbaks som en förändrad och mognare människa. Boken slutar med följande meningar:
Förutom den ungefärliga riktningen han tog, så visste han inte vart han var på väg. Men han visste att det skulle komma till honom senare under dagen. Han red fram utan brådska, och kände bakom honom solen sakta stiga och härda luften. (Min översättning.)
Det är kanske så det är att finna Gud?