Jag har läst och återerinrat mig om Platons Faidon, där Sokrates diskuterar sin förestående död. Framför allt försöker jag komma fram till vad människan egentligen är, och mer specifikt vad människans själ är. Det är väldigt svårt att närma sig texten utan alla de filosofiska begrepp som härstammar från bland annat den här texten, speciellt begreppen analytisk och syntetiskt samt a priori och a posteriori tränger sig på. Jag har ändå gjort ett försök att läsa fördomsfritt, för att öppna upp texten. Att Sokrates under dialogen faktiskt dör visar att det inte är ett avlägset och abstrakt problem som diskuteras, utan något som är oerhört angeläget för honom och hans lärjungar. Jag sorterar upp frågan under fyra rubriker, ”kropp och själ”, ”själens förhållande till det oföränderliga och eviga”, ”vad är det som återföds?” och ”själen är nödvändigt livgivande”.
Kropp och själ
En del av oss är kropp, en annan del själ (79a, alla referenser nedan är till Faidon (eller Phaedo på engelska)). Själen är viktigare än kroppen och Sokrates sammanfattar skillnaden så här:
”det är själen som är mest lik det gudomliga, det odödliga, det med tanken fattbara, det som har en enda form och är oupplösligt och alltid är fullständigt oföränderligt, och att det däremot är kroppen som är mest lik det mänskliga, det dödliga, det med tanken icke fattbara, det mångformiga och upplösbara och aldrig oföränderliga.” (80b)
Själen är något som är högre än kroppen och kroppen är något som drar ner kroppen. Genom njutningar och plågor kan våra själar naglas fast i ett kroppsligt sätt att vara. Kroppen kan släpa iväg själen mot det föränderliga, ”då börjar själen själv irra omkring, förvirras och känna svindel som om den vore berusad” (79c)
Själens förhållande till det oföränderliga och eviga
Sokrates talar om att själen är lik det osynliga (80b), längre fram i Faidon påstår han att själen är nödvändigt förbunden med livet. På ett tredje ställe att själen kommer i kontakt med det osynliga, och då blir klok och bli mer (delvis) oföränderlig. Likhet, kontakt och nödvändighet är tre olika slags relationer mellan själen och det osynliga och oföränderliga.
Förbindelsen mellan själen och det osynliga, och mellan kroppen och det synliga, leder Sokrates till tanken att ”om det är på det sättet måste väl kroppen snabbt upplösas men själen däremot vara fullständigt oupplöslig eller nästintill” (80b)
Men själen kan också dras med av kroppen mot det föränderliga. Vi består av en del själ, en del kropp (79a). Själen kan dras mot det oföränderliga av förnuftet, eller mot det föränderliga av kroppen. I det här fallet verkar det vara en dragkamp om själen mellan förnuftet och kroppen, som då är varandras motsatser. Ifall man skulle tala om en ren själ, så vore den alltså nära liggande förnuftet.
Vad är det som återföds?
Platon argumenterar som bekant för återfödelse, och man kan fråga sig vad själen kan ta med sig när den lämnar kroppen?
”[N]är själen når till Hades för den inte med sig något annat än sin fostran och sitt levnadssätt” (107d)
Man har inte med sig något bagage, det verkar vara ens karaktär som spelar roll och inte ens handlingar. (”Fostran och levnadssätt” är per definition a posteriori.)
I den mer mytologiska delen av dialogen säger Sokrates att olika själar är olika klarsynta även efter döden. En del som har levt mycket i kroppens begär försöker klamra sig kvar i den synliga världen (108b). Huvudpersonen verkar vara en person, fast utan fysisk kropp. Hen har en personlighet i form av en karaktär, men eftersom ingenting nämns om det så borde saker som modersmål och språk följa med, och minnen från livet.
Det finns en tanke om att man bestraffas efter döden. En intressant variant är att man kan fastna i en (säkert otrevlig) flod, och där måste man bönfalla dem man skadat om att få komma vidare. Det är alltså offren som avgör om de ska få gå vidare på sin färd, ifall offren inte blir övertalade får de göra någon slags loop i en vattenrutschbana och ta om proceduren. Själv tycker jag det låter häftigt att flyta i floder som dras ner i underjorden, och sedan flyga upp igen. Efter några varv skulle det dock säkert bli långtråkigt. Men det
Vattenrutschkana
här, att det för vissa typer av brott, är avgörande att få offrens förlåtelse efter döden och sedan komma vidare tycker jag är intressant eftersom jag fått för mig att förlåtelse är ett icke-grekiskt begrepp. Ordet förlåtelse används inte i texten, utan det är upp till förövrarna att genom böner övertala offren att låta dem komma vidare. Inte heller sägs det någonstans att offren bör förlåta sina plågoandar, men det öppnar definitivt upp för att förlåtelse har en viktig roll att spela (en tråd som Jesus spinner vidare på några hundra år senare).
Själen är nödvändigt livgivande
Själen kommer in i en kropp och gör den levande, och för resonemanget i Faidon är det viktigt att själen alltid ger liv. Död är motsatsen till liv. ”Livet-i-sig” kan inte dö, när en kropp dör så dör inte livet med den. Inte ens ifall den är den sista levande organismen. Där liv finns, finns inte död (som epikuréen Lucretius säger några hundra år senare). Ett annat exempel han ger på en sådan här relation är att där värme finns, finns inte kyla. Den utgångspunkten för resonemanget köper jag. Platon likställer dock inte liv och själen, utan säger att det finns en nödvändig förbindelse. Där det finns själ, finns det alltid liv. Han jämför det med att där det finns eld, finns det alltid värme. Själ och liv, samt eld och värme, är nödvändigt förbundna. Eftersom förbindelserna är nödvändiga, så är kan själ respektive eld inte ”acceptera” död respektive kyla, även om dessa (själ – död och eld – kyla) inte är direkta motsatser. Eftersom själen inte kan acceptera döden, så är den odödlig.
Avslutning
Hela Platons resonemang om själen förutsätter att man är på det klara med vad själen är för något. Det första, och helt avgörande steget, är att läran om återerinran visar att själen finns före födelsen. Alltså, genom att ställa ledande frågor kan en person komma fram till något nytt om världen, som han inte lärt sig tidigare under det här livet. Den här kunskapen, om t.ex. vissa geometriska sanningar, måste på något sätt finnas i personen.
Moderna filosofer skulle möjligen säga att sådan här kunskap ligger i språket, och att vi lär oss den med språket. Men sådan kunskap är inte personlig på det sätt som förutsätts av Platon. Även om idéer om det lika, det goda, det sköna osv är eviga (och de är verkligen eviga i en bemärkelse) så innebär det här inte att min själ är evig. Det är ett långt steg till att visa att jag med min speciella karaktär och mina minnen är odödlig.
Sokrates resonemang om återerinring leder också till en oändlig regress. Antag att vi accepterar att vi alltid har haft kunskap om alla idéer, och att vi egentligen bara kan återerinra oss saker. Detta förklarar inte hur vi om att få tillgång till sakerna till att börja med, att förlägga den ursprungliga inlärningen till ett tidigare liv skjuter bara bort problemet till skummare trakter.