Att visa sitt sanna jag under en fjällvandring

Det är något skumt med tanken att man visar sitt sanna jag bäst när man är hungrig och trött. Under sådana förhållanden visar man upp en sida av sig själv (kanske den värsta), men det kan vara en sida som aldrig kommer fram under civiliserade förhållanden. En diabetiker som missköter sin mat kan bli som en berusad, men det är något som hindrar personen att komma fram. Kanske vårt sanna jag syns bäst under normala förhållanden, där man kan sova och äta så mycket man behöver? Å andra sidan – i nöden prövas vännen. Det är ganska lätt att vara generös när man är mätt, och svårare att ta mindre av potatismoset när alla är hungriga. Det värmde att se att en vandringskamrat var lika generös som hon brukar vara i en ombonad vardagsmiljö, generositeten kändes genomgående och äkta.