balm

Det är många (bl.a. jag) som tycker att det är en viktigt att vandra är något man gör själv, att man är självständig. Här tänkte jag nyansera den tankegången lite. Vi vandrar aldrig ensam, på något sätt är alltid någon annan med på vägen. Om det inte rör sig om vandringskamrater så rör det sig i alla fall om andra vandrare som också ska bestiga Kebnekaise. På den stigen är man aldrig ensam. En stig är i sig något som är gjort av andra människor, så man går ju nästan bokstavligen i andras fotspår. Men en stor del av tjusningen med vandring är att vara ensam, eller komma undan människomassorna, ifall man har det målet så bör man itne välja att övernatta vid Kebnekaise fjällstation. Det kan också vara så att man faktiskt är fysiskt ensam, att det inte finns en enda människa på tio mil och kanske är naturen helt obefläckad av människors påverkan. Även i sådana fall kan man säga att man inte gör det ensamt, man kanske ständigt går och tänker på sin familj eller sina vänner. De mest uppenbara fallen av ”ensamhet som inte är” har ständig kontakt med familj eller vänner genom telefon eller sms. Många av de stora äventyrarna var förstås inte ensamvargar i den här bemärkelsen, det kan vara så att själva publiciteten när man kommer hem är väldigt viktigt. Idag skulle väl dessutom ytterst få äventyrare klara av sina projekt rent ekonomiskt om de inte hade stora sponsorer och där uppmärksamhet är en väsentlig del av projektet. (Då de är sponsrade så betalas de ju för just den uppmärksamhet de väcker, vilket speglar av sig på produkten.)

På ett annat sätt är man inte heller ensam– man bär med sig utrustning som andra har tillverkat. Värst är det kanske att vi är beroende av de skuldslavar som tillverkat materialet till sitt tält och av de barnarbetare som har satt ihop våra skor. Detta måste vi bära med oss, även om vi i de flesta fallen blundar intensivt för det. (Ifall det hade funnits en rörelse för att ”vandra fjäderlätt” i den här bemärkelsen hade jag blivit glad.) Förstås behöver det inte röra sig om så här flagranta fall av kapitalistisk orättvisa, det kan också vara något så ”oskyldigt” som att ens mamma har gjort en matsäck man har med sig, så bär man på ett viktigt sätt sin mamma med sig.

Själv äger jag ingen kamera, men att använda en kamera är ett sätt att inte vara ensam. Att ta en bild innebär ofta att öppna upp för att dela med sig av något man upplevt. Det kan också vara ett sätt att försöka visa aspekter av sig själv inför andra – jag tycker att man får en mycket god bild av vem en person är genom att se vilka bilder denne publicerar på facebook. Allra mest säger det kanske en hel del om vem en person vill vara, men också vad som fångar personens uppmärksamhet. Några publicerar bilder på storslagna landskap, alltid utan människor, andra fotograferar gruppmedlemmar och några andra vill gärna publicera bilder på sig själva. (Jag avstår här från de spännande spekulationerna om exakt vad det säger – något som är svårt utan att diskutera enskilda fall.)

Det finns en annan bemärkelse i att man kan vara en ensam vandrare, som t.ex. inte utesluter att man går med en stor grupp. Det är lite av en paradox att man ofta känner sig som allra mest ensam i grupper, när man t.ex. känner att man inte är eller kan bli en av gruppen. Vandrar man fysiskt ensam så väcks andra frågor, t.ex. kan frågan varför de andra i gruppen inte verkar acceptera en uppkomma. Under våran fjällvandring såg jag inga direkta sådana problem, men i någon grad borde det ha förekommit eftersom gruppen var så stor. Dessutom kan sådana problem vara svåra att upptäcka, för de innebär ju att man inte har så nära kontakt med den personen.

Ensam är stark – prestationen att bestiga Sveriges högsta berg

Jag tycker att det är ett märkligt faktum att så många är fokuserade på att vandra uppför Sveriges högsta berg. Det är ju inte Sveriges mest svårbestigda berg, så det är inte svårighetsnivån som ensam är avgörande. Det är inte heller det vackraste berget (hur man nu skulle kunna göra en sådan jämförelse), och det är framför allt inte något man gör ensam för naturupplevelsens skull. Visst, det är storslagen natur, men nationsgränser är ju inte naturliga och det kanske finns ännu mer storslagen natur precis i närheten, inne i Norge?

Det är många som anser att det är problematiskt med prestationshetsen i vårt samhälle, men vad skulle det innebära att ta en sådan kritik på allvar när man funderar över friluftsliv? Tidningarna rapporterar ofta om tuffa äventyrarer som har genomfört någon ny bedrift, klättrat upp för ett högt berg, eller cyklat till ett högt berg och bestigit det utan syrgas. (Rörande utrustning, se min första fundering.) Själv upplever jag en paradox; jag vill att det ska vara en utmaning, men jag vill inte känna att jag är värd mer (eller mindre) än andra på grundval av vad jag klarat av. Det viktigaste borde vara att vara en god kamrat, och det är en roll som man kan fullfölja på flera olika sätt. En sak kanske är att ställa frågor rörande vår prestationsfixering.

De här problemen ställs ännu mer på sin spets av professionella äventyrare, en yrksgrupp jag vid ett en första fundering finner underlig. (Jag har inte funderat igenom det här ordentligt, och det jag säger tror jag skulle kunna förändras avsevärt om jag lade ner lite mer tid på reflektion kring äventyrare.) Många verkar anse att äventyrare har något viktigt att säga (detta kan också gälla f.d. idrottstjärnor). Men att gå till ett underbetalt jobb utan uppskattning från någon är en betydligt större utmaning, och de skulle på så sätt kunna ha mer att säga om de problem vi stöter på i våra vardagsliv. Men att säga något handlar inte bara om att ha jobbiga erfarenheter, det är också att kunna vara snabb och säga saker som många anser verka djupa. För äventyrare är antagligen riskmomentet viktigt, om de bara ville visa upp sin överlägsna fysisk skulle de kunna nöja sig med att åka vasaloppet eller att tävla i multisport. Det finns en fara i att stora äventyr blir ett egoprojekt, att de är något man gör för sin egen skull. Ifall man åter gör jämförelsen med idrottsmän eller affärsmän så är det få av dem som riskerar livet, och även om de kanske faktiskt försakar sin familj med motiveringen att de gör det för sin familj, så fungerar inte den motiveringen för äventyrare. Att riskera livet för sin familj låter alltför uppenbart fånigt om man säger att man gör det genom att klättra utan tillräcklig säkerhetsutrustning. Ska man riskera livet för sin familj så gör man det bäst genom att göra något direkt för dem, som att ställa sig i vägen vid ett rån. Det fungerar inte att riskera sitt eget liv för sin familj genom att springa över gatan utan att se sig, även om det faktiskt är sin familj man är på väg till. Det vore bara en dum död man skulle springa in i, det är svårt att se något heroiskt i det. Men det är inte dumt ifall äventyrare får oss att ställa oss frågan vad vi är beredda att dö för – inkomster, berömmelse, familj eller kanske ingenting?

Bra vandringsutrustning och en bekväm vandring?

Ovan finns en bild på centret i Nikkaloukta. Härifrån startade vi vår vandring – eller startade kanske vandringen långt tidigare? Det låter på sätt och vis förnuftigt att räkna in förberedelserna , t.ex. packningen av ryggsäcken som en del av vandringen. (Övernattningarna, när man sover, är ju på ett sätt inte en del av vandring men på ett annat sätt en viktig del av vandringen. När man avgör sådana här frågor måste man vara medveten om varför, i vilket syfte, man behöver avgöra vad som är en del av vandringen eller inte.) Ifall man packar fel så kan det förändra vad som händer ute i naturen mycket, t.ex. om man skulle glömma en tältstång eller kanske sovsäcken. Förberedelserna kan visa vem som är en erfaren vandrare och vem som inte är det, en nybörjare tar t.ex. gärna med sig saker som inte är så nödvändiga (t.ex. alltför många ombyten kläder) eller utrustning som inte är riktigt funktionsduglig. Det sistnämda misstaget gjorde jag, den sovsäcken jag tog med mig var inte tillräckligt varm. Detta ledde till att jag blev tvungen att improvisera med den utrustningen jag hade på två sätt. För det första sov jag i nästan alla kläder jag hade (vilket gjorde att jag kände mig som en Michelingubbe) , så jag tog på mig långkalsonger först när det blev läggdags. För det andra så fick jag ett tips från en annan av deltagarna på kursen att fylla en vattenflaska med kokhett vatten och lindra in den i något isolerande. När man stoppade in den i sovsäcken så värmde det någorlunda i flera timmar. En fjällvandring är bara sällan något man gör på egen hand (mer om detta i anslutning till mitt andra foto). Här tänkte jag ta upp hur stor skillnade det är på att ha bra utrustning och att ha dålig utrustning. En radikal skillnad är förstås i förhållande till forna tiders fjällvandrare, och man behöver inte vara särskilt gammal för att minnas att tält som vägde väldigt mycket eller när det inte fanns några. Att ha bra utrustning kan underlätta mycket – jag hade tyckt det hade varit skönt att kunna sova varm och skön. Faktiskt beställde jag en vecka efter hemkomsten en riktigt varm sovsäck. Men jakten på bra utrustning kan gå över styr på ett par olika sätt. För det första tänkte jag näma att det kan bli en jakt på alltför bra utrustning som man inte behöver. Stadsjeepar i städer är ett exempel, man kan också tänka på snygga men dyra kläder som kostar mer än en månads studiebidrag. Trots att studenter bara sällan behöver funktionaliten hos ett par slitstarka vandringsbyxor för en förmögenhet så kan de vara viktiga på andra sätt, liksom andra klädmoden. T.ex. kan de vara ett sätt att uttrycka sin personlighet, eller den man vill vara. Genom att gå i ett par fjällrävenbyxor kan man signalera, eller tro sig signalera, att man är en aktiv person som värdesätter frihet och miljö högt, samtidigt som man inte är är rädd för att röra sig i skog och mark.

Det kan också bli ett problem om man fokuserar på den rätta utrustningen alltför mycket. Det kan bli en sport i sig att vandra så lätt som möjligt, eller att alla ens kläder ska vara fjällräven. Måttlighet är en dygd, och valet av utrustning bör ha en utgångspunkt i de faktiska krav man står inför.

Det är viktigt att göra vandringen så behaglig som möjligt, men detta gäller också inom vissa gränser. Att flyga helikopter är inte att vandra, ännu värre är det att chansa och gå upp till toppen med insikten om att man alltid kan ringa fjällräddningen. Men detta innebär inte att helikopterflygning inte skulle kunna vara en semesterform som kan vara väldigt givande (åtminstone ger den CO₂-tillskott), men en sådan semester skulle kanske ha mycket gemensamt med en flygresa till ett kurhotell. Bekvämlighet är viktigt, men det får inte bli alltför bekvämt, det skulle ge en annan karaktär åt fjällvandringen.

Jag väger ca 50% mer än mina kamrater, ändå verkade de på något sätt tycka att det låg något orättvist i att min ryggsäck vägde ett par kilo mer än deras. Själv tänker jag att det skulle vara mer rättvist om även min ryggsäck vägde 50 % mer, kanske skulle vi då bli mer jämlikt trötta. När vi delade upp maten, så delade vi lika. Borde inte jag ha fått 50 % mer? Jag lade fram samma tanke för min lillasyster, jag minns att vi delade lika på en 33 cl läsk när vi var små, trots att jag var två år äldre. Visst borde jag ha en större andel? (Det var länge sedan jag var nöjd med 16,5 cl läsk.) På vår fjällvandring var det inget problem, jag var oftast mätt efter middagen. När vi slog läger tänkte jag alltför lätt att även den tröttaste skulle hjälpa till med förberedelserna. Här vore det ju helt klart rimligt att en trött vandrare åtminstone ska få några minuter på att ta igen sig eller kanske helt slippa att hjälpa till mer än något symboliskt. Men i de fall då jag verkligen bar mest, eller gjorde mer en större andel av mina uppgifter vid lägerbyggandet, så känner jag en frestelse att försöka få de andra att se det här och få ett erkännande av det. Men ifall jag t.ex. är mindre trött för att jag bär en packning som relativt min vikt är lätt, så är det ju ingen bedrift att göra några extra moment vid matlagningen och det är något konstigt med att önska sig ett erkännande för något som inte är en bedrift. Var och en räknas kanske alltför ofta som en och en och inte någon som en och en halv (när det gäller packning och portionsstorlek). Kanske skulle man viktjustera maratonlöpare, så att alla på startlinjen måste väga 90 kg, med eller utan ryggsäck? Idrotten bygger upp kroppen så att man orkar längre, men man blir också bättre på att bita ihop. Det är svårt att jämföra vem som är hungrigast och vem som behöver näringen bäst, vem som är tröttast och vem som biter ihop mest. Det räcker inte med att fråga, det räcker inte med att känna sig själv, man måste dessutom känna den andre och veta hur de reagerar, när och varför de säger nej (eller ja) tack till det sista potatismoset.

Det är något skumt med tanken att man visar sitt sanna jag bäst när man är hungrig och trött. Under sådana förhållanden visar man upp en sida av sig själv (kanske den värsta), men det kan vara en sida som aldrig kommer fram under civiliserade förhållanden. En diabetiker som missköter sin mat kan bli som en berusad, men det är något som hindrar personen att komma fram. Kanske vårt sanna jag syns bäst under normala förhållanden, där man kan sova och äta så mycket man behöver? Å andra sidan – i nöden prövas vännen. Det är ganska lätt att vara generös när man är mätt, och svårare att ta mindre av potatismoset när alla är hungriga. Det värmde att se att en vandringskamrat var lika generös som hon brukar vara i en ombonad vardagsmiljö, generositeten kändes genomgående och äkta.