balm

Murakami ser sig som lyckligt lottad, när han kan ägna sig åt att skriva. Att springa en timme om dagen är inte så jobbigt, tycker Murakami, om man jämför med att sitta i tråkiga sammanträden eller pendla långt till jobbet. Men hur jämför man att sitta på möte med att springa långt? I tid? I svett? I tårar? Det är ännu viktigare att fråga varför man jämför. Det finns oftast inget val. Tänk om min chef en dag kom in och sa: istället för att sitta på mötet får du ge dig ut och springa. I mitt fall vore detta väldigt olyckligt, jag doktorerar och har ett högt värderat möte med min handledare kanske var tredje månad.

Murakami tänker: ”Jag måste klara av att göra åtminstone så här mycket, annars kommer jag att drabbas av något straff” (Murakami 2011 [2007], 61). Det är en konstig men välbekant tanke. Är löpningen är ett självpålagt straff på sig själv, för att han inte ska njuta alltför mycket av tillvaron? Han har det alltför bra, och så måste han bestraffa sig själv, för att det ska finnas någon slags rättvisa i världen? Men han har fel – löpning är något positivt. Det är inget straff, även om det kan kännas så, det är en belöning. Upplevelsen under löpningen är ”plågsam”, men det betyder inte alls att aktiviteten är negativ. T.ex. så är det viktigt för Murakami att han känner att han blir starkare av att springa. Självskadebeteende är begripligt som straff, måttlig och uppbygglig löpning är det inte.

Om Haruki Murakamis ” Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”.
1: att vara en (tillfällig) långdistanslöpare.

I boken framstår länge löpning som något väldigt viktigt för Murakami, han gör allt han gör helhjärtat (s 53). Murakami springer (periodvis) en timme varje dag, och har sprungit ungefär ett maraton om året de senaste tjugo åren. Under perioden han skriver boken springer han mellan 26 mil i månaden, vilket han kallar att springa på allvar (s 23) till 31 mil i månaden vilket han kallar ”extremt målinriktat”. Det ligger nära till hands att säga att han är besatt. Jag vill inte säga att detta är fel, karln kan mycket väl vara besatt. Men det är inte av löpning. ”Den främsta orsaken till att jag ägnar mig åt fysisk aktivitet är för att kunna upprätthålla och förbättra min fysik så att jag ska kunna ägna mig åt mitt författande. ” (Murakami 2011 [2007], 216) Detta är något Murakami säger först i efterordet, men genom hela boken finns det en spänning mellan att löpning är något viktigt för honom och att det är oviktigt. Ifall man inte jobbar för att kunna skaffa bra utrustning, om man inte bosätter sig där man har bäst möjligheter att utöva sin idrott, om man inte gör uppoffringar i ens liv för idrotten så är man inget mer än en amatör. Det är bara en del av Murakamis liv och löpning råkar av några olika anledningar bra i hans liv.

Det är visserligen sant att löpning är en viktig del av Murakamis liv och själv springer jag ingenting alls. Förra våren cyklade jag till jobbet, det tog nästan en timme enkel resa, och eftersom det var halvtidsjobb så cyklade jag ungefär lika mycket som Murakami springer. Detta gjorde mig inte till besatt av cykling, och folk som pendlar med tåg är inte besatta av att åka pendeltåg. Murakami är bara en tillfällig löpare (trots tjugo års nästan daglig löpning). Löpning passar hans temperatment och hans livsstil, men det är inte en central pusselbit i Murakamis liv även om det fyller en viktig funktion för honom. Om han av någon anledning inte längre kan löpa, så kanske han skulle övergå till att träna på gym utan att ligga och drömmar om löpning skulle försvinna efter bara ett par år. Faktiskt nämner Murakami inte att han någonsin drömmer om löpning, det kanske är där det hänger. Han drömmer om att skriva bra böcker men också om att prestera och om att plåga sig. Men han drömmer inte om löpning, detta gör honom till en tillfällig löpare.