Om Haruki Murakamis ” Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”. 2: lidande och straff.

Murakami ser sig som lyckligt lottad, när han kan ägna sig åt att skriva. Att springa en timme om dagen är inte så jobbigt, tycker Murakami, om man jämför med att sitta i tråkiga sammanträden eller pendla långt till jobbet. Men hur jämför man att sitta på möte med att springa långt? I tid? I svett? I tårar? Det är ännu viktigare att fråga varför man jämför. Det finns oftast inget val. Tänk om min chef en dag kom in och sa: istället för att sitta på mötet får du ge dig ut och springa. I mitt fall vore detta väldigt olyckligt, jag doktorerar och har ett högt värderat möte med min handledare kanske var tredje månad.

Murakami tänker: ”Jag måste klara av att göra åtminstone så här mycket, annars kommer jag att drabbas av något straff” (Murakami 2011 [2007], 61). Det är en konstig men välbekant tanke. Är löpningen är ett självpålagt straff på sig själv, för att han inte ska njuta alltför mycket av tillvaron? Han har det alltför bra, och så måste han bestraffa sig själv, för att det ska finnas någon slags rättvisa i världen? Men han har fel – löpning är något positivt. Det är inget straff, även om det kan kännas så, det är en belöning. Upplevelsen under löpningen är ”plågsam”, men det betyder inte alls att aktiviteten är negativ. T.ex. så är det viktigt för Murakami att han känner att han blir starkare av att springa. Självskadebeteende är begripligt som straff, måttlig och uppbygglig löpning är det inte.

Publicerat i Livet, Okategoriserade | Lämna en kommentar

Om Haruki Murakamis ” Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”. 1: att vara en (tillfällig) långdistanslöpare.

Om Haruki Murakamis ” Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”.
1: att vara en (tillfällig) långdistanslöpare.

I boken framstår länge löpning som något väldigt viktigt för Murakami, han gör allt han gör helhjärtat (s 53). Murakami springer (periodvis) en timme varje dag, och har sprungit ungefär ett maraton om året de senaste tjugo åren. Under perioden han skriver boken springer han mellan 26 mil i månaden, vilket han kallar att springa på allvar (s 23) till 31 mil i månaden vilket han kallar ”extremt målinriktat”. Det ligger nära till hands att säga att han är besatt. Jag vill inte säga att detta är fel, karln kan mycket väl vara besatt. Men det är inte av löpning. ”Den främsta orsaken till att jag ägnar mig åt fysisk aktivitet är för att kunna upprätthålla och förbättra min fysik så att jag ska kunna ägna mig åt mitt författande. ” (Murakami 2011 [2007], 216) Detta är något Murakami säger först i efterordet, men genom hela boken finns det en spänning mellan att löpning är något viktigt för honom och att det är oviktigt. Ifall man inte jobbar för att kunna skaffa bra utrustning, om man inte bosätter sig där man har bäst möjligheter att utöva sin idrott, om man inte gör uppoffringar i ens liv för idrotten så är man inget mer än en amatör. Det är bara en del av Murakamis liv och löpning råkar av några olika anledningar bra i hans liv.

Det är visserligen sant att löpning är en viktig del av Murakamis liv och själv springer jag ingenting alls. Förra våren cyklade jag till jobbet, det tog nästan en timme enkel resa, och eftersom det var halvtidsjobb så cyklade jag ungefär lika mycket som Murakami springer. Detta gjorde mig inte till besatt av cykling, och folk som pendlar med tåg är inte besatta av att åka pendeltåg. Murakami är bara en tillfällig löpare (trots tjugo års nästan daglig löpning). Löpning passar hans temperatment och hans livsstil, men det är inte en central pusselbit i Murakamis liv även om det fyller en viktig funktion för honom. Om han av någon anledning inte längre kan löpa, så kanske han skulle övergå till att träna på gym utan att ligga och drömmar om löpning skulle försvinna efter bara ett par år. Faktiskt nämner Murakami inte att han någonsin drömmer om löpning, det kanske är där det hänger. Han drömmer om att skriva bra böcker men också om att prestera och om att plåga sig. Men han drömmer inte om löpning, detta gör honom till en tillfällig löpare.

Publicerat i Livet, Okategoriserade | Lämna en kommentar

Existentiell filmfestival: Michael Moores ”Capitalism – a love story” (2009)

Michael Moores ironiska kärlekshistoria ”Capitalism”, tar upp några viktiga problem med vårt kapitalistiska samhälle. Det är viktigt att det i det amerikanska samhället inte finns så mycket mer val för enskilda arbetslösa än att konsumera mer, och att de blir mer eller mindre lurade in i att belåna sina hus som de inte kommer att betala tillbaks. Moores lösningsförslag är att vi ska låta bankerna vara med och betala istället för att låta enskilda bli hemlösa, speciellt eftersom de i den senaste finanskrisen fick enorma bidrag (siffran 700 miljarder dollar nämndes). Det andra alternativet Moore lägger fram är demokratiska företag, vilket jag tycker låter mycket intressant men som jag inte vet hur de fungerar i praktiken. Vad händer ifall en ”anställd” slutar, eller ifall företaget går i konkurs? Jag såg filmen på en filmfestivalen vars namn antydde att existentiella frågor skulle vara i fokus, vilket leder min tanke bort från det viktiga politiska till bl.a. den rörelse som i USA kallas (kallades?) ”voluntary simplicty”. Privatkonsumtionen ses där som något dåligt, t.ex. för att det ökar risken för personlig konkurs och att man blir fast i ekorrhjulet. Även Moores film antyder att det kan vara så att amerikaners levnadsstandard inte kan fortsätta att öka. Men inom ”voluntary simplicity” finns det också en attityd av att vi inte bör bygga upp våra jag på falska gudar, speciellt då inte på konsumtion (och förstås inte av ändliga och miljöförstörande varor). Det är inte bra att bygga sin identitet på konsumtion och ägodelar (någon som blir förvånad?). Då blir det en existentiell uppmaning att inte konsumera mindre, att inte försöka förbättra sin självkänsla genom att köpa ett par nya byxor eller en ny bil. Den beundran man får som ägare till dessa saker är ytlig och ofta falsk med en ton av avund. Filmfestivalen var inte bara ”existentiell” utan också arrangerad av en kristen församling, vilket för mig väcker tanken på ”frosseri” som var en synd redan innan den högsta dygden blev att ha en smal midja.

Publicerat i Film | Lämna en kommentar

Whoho … min blogg!

Äntligen skapar jag en blogg, i väntan på att jag ska finna ett bra forum att ventilera mina tankar om film, litteratur och filosofi på nätet. Tills dess tänkte jag använda det här digitala sociala mediet för att förytliga mina vänskapskontakter och alienera mig från gemenskap.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar