”Forskarna i debattserien skriver att vi främst måste sluta utvinna och förbränna fossila bränslen som kol, olja och gas, göra dessa dyrare, förnybara bränslen billigare och skydda biologisk mångfald.
Som individ gör du enligt forskningen störst skillnad genom att rösta på politiker som vill göra ovanstående förändringar, gå med i en miljöorganisation eller kontakta politiker personligen. Och dina egna utsläpp minskar du mest genom att sluta flyga, åka bil och äta kött.”
Så sammanfattar en krönika i Aftonbladet 2021 en serie klimat- och miljöartiklar i under rubriken”Nödläge” där bl.a. fler forskare ska få komma till tals efter att FN:s klimatpanel IPCC kommit ut med sin senaste rapport.
Det här var två år sedan och de sista råden borde vid det här laget vara bekanta för de flesta. Vad som känns än mer aktuellt är uppmaningen att tänka på hur klimatläget borde påverka ens röstbeteende, också om vi ser på Finlands senaste riksdagsval och regeringsbildning där klimatfrågorna fått sig en törn. Det är ingen poäng med att försöka konsumera på ett klimatvänligt sätt om man samtidigt röstar på ett parti som inte vill ta till tillräckliga politiska åtgärder, även om det inom alla partier antagligen finns en övertygelse om att just deras föreslagna åtgärder är tillräckliga. Jag uppskattar också att forskarna lyfter fram att det på kort sikt, den korta tid vi har, inte räcker att förlita sig på utvecklingen av grön teknologi.
Jag reagerar däremot på två andra debattörer, en forskare och ekonomijournalist, som föreslår att så lite förändring sker för att människor antingen inte har tillräckligt med information eller att de har svårt att bedöma den information de tar emot. Den idén slår mig snarast som en falsk förhoppning, en önskebild av hur människor borde förhålla sig till och reagera på information.
Visst finns det situationer där otillräcklig information är boven i dramat, eller där människor har svårt att skilja information från desinformation. Men vill vi förklara varför människor inte handlar på ett visst sätt räcker det inte med att slå fast att de har korrekt information. Vi måste också förklara varför de borde handla i enlighet med den. Att enbart ha information är ännu inte ett skäl.
Här blir det också tydligt att rekommendationen ovan inte enbart är information utan döljer ett argument. Om du vill minska din klimatpåverkan, så är det här det mest effektiva sättet. Men vad om jag inte vill minska min klimatpåverkan? Eller om jag också vill göra något annat som går tvärtemot rekommendationerna, och därför är oemottaglig för just denna information? Visst kan man säga att det är det här jag borde vilja göra allra mest. Att det är bäst för mig. Men då vi både kan ha olika uppfattningar om vad som är bra, och prioritera olika när det kommer till att avgöra vad som är bäst, är det här avgöranden som är notoriskt svåra att fälla. Vi vill kanske tänka att varje rationell människa borde kunna inse det här. Men då måste vi också fråga, rationell enligt vem?
Det borde inte vara en överrasking att människor också handlar mot det som borde vara i deras intresse. Vi talar om att handla mot bättre vetande, när lättja och lathet, eller bara vanans makt hindrar oss från att göra det vi vet att vi borde. Vi kan försöka intala oss själva och andra att vi inte kan göra något annat, vi kan vrida och vända på informationen och på så sätt rationalisera vår handling. Men det är på inga sätt ovanligt att vi går mot vårt eget intresse med öppna ögon.
Jag menar inte att vi ska avstå från informationskampanjer, och jag argumenterar inte för att vi ska bortse från klimatforskarnas rekommendationer. Har du inte redan tänkt på vad du gör med flyg, bil och kött, är det hög tid att tänka på det och staka ut en hanterbar handlingsplan. Men om vi vill bli bättre på att förstå varför människor inte förändrar sig på de sätt vi önskar, kan det vara bra att också lyssna på andra forskare än de som kan klimatet. T.ex. Maria Wolrath Söderberg, docent i retorik på Södertörns högskola, som i ett av SR:s sommarprat funderar på ”varför vi skadar klimatet fast vi inte vill”.
Camilla Kronqvist