Essän är skriven av en av deltagarna i kursen Miljö, minoriteter och marginalisering.

Solen skiner ner på dalen. Solen värmer inte mycket, men på hyn kan jag känna en blandning av en svag sommarvind och av den bleka värmen av solen som står lågt på himlen. Himlen är så nära att om man hoppar tillräckligt högt, kanske känner man den i fingerspetsarna. På parkeringsplatsen diskuterar föräldrarna var vi ska stanna på hemvägen, var vi ska handla mat, var vi ska övernatta. En hund skäller någonstans. En bil kör in på parkeringsplatsen, en man stiger ur bilen och säger något på norska. Kullen som står bredvid parkeringen verkar brant, den växer fram likt en sovande jätte och växtligheten på dess rygg är brungrön. En känsla av att vilja klättra upp på kullen väcks hos mig. Jag frågar mamma: ”Får jag klättra upp?” och hon svarar att jag får göra det. Så jag ger mig av.

Först känner jag hur asfalten under fötterna byts ut till mjuk mark. Kvistar knakar under fötterna och marken blir allt brantare. Rösterna nere på parkeringen blir avlägsnare för varje steg och kliv. Jag kan inte höra andningen, den tystas ut av blåsten som blir allt starkare ju högre upp jag kliver. Händerna tar tag i marken för att ta sig upp sista biten upp för backen. Marken är kall och blöt, men växtligheten är torr. De torra risen känns grova i händerna.

Blåsten på toppen tar tag i håret. När jag står upp rak igen och ser jag blått hav. Bara hav ända fram till horisonten. Ingen kyla finns i kroppen, vinden är inte så kall och utsikten värmer själen. På kullen doftar det klar, frisk luft och blicken försöker hitta något att ta fasta på, men det finns bara hav. Rakt framför finns det bara hav, till vänster finns det bara hav. Inga fåglar, inga djur, inga människor, bara stort blått hav. Havet är lika blått och lika stort och vitt som himlen ovanför.

Men när jag vänder mig till höger kan jag se hus och en fotbollsplan. Det hörs svaga, mekaniska ljud från dalen, men det går inte att lista ut vad de är. Ner i dalen står det trähus i olika färger på rad och lite längre borta växer en brutalistisk fiskehamn fram. På andra sidan dalen syns parkeringen som i blicken blivit till en liten plätt asfalt bredvid simstranden. Och när jag sedan igen vänder blicken mot det oändliga havet fylls sinnet av en känsla av att jag befinner mig vid världens kant.

Att man upplever sig ha besökt ”världens kant” är något som inte kan sättas i ord. Dessutom innebär gestaltningen av en sådan erfarenhet som ingen annan varit med om på samma sätt som en själv en svårighet. Svårigheten finns i att beskriva känslan av att möta naturen och vara en del av omgivningen. När man möter naturen är man i sista hand ensam, oberoende om det finns andra människor omkring eller inte. Erfarenheten av att vara med naturen, uppleva dess skönhet och styrka samt känna sig som en del av omgivningen är som att sluta existera som individ. Man finns med naturen i stället för att vara ett undantag eller en utomstående i relation till den. Man finns till som en del av helheten.

I erfarenheten sker en övergång från en form av existens till en annan. Först är människorna och mänskligheten något som står mig nära. Men medan jag kliver upp för backen och när jag sedan står på toppen och ser ut på havet är det som om inga andra människor finns. Hela min existens är bunden till naturen och jag existerar nästan som en händelse i stället för en människa. Erfarenheten är tätt kopplad till naturen, men i och med husen, fotbollsplanen och hamnen som jag ser bryts kopplingen och jag går tillbaka till att existera som en människa bland andra igen.

Då känslan bryts, såsom i gestaltningen ovan genom insikten om att det funnits andra människor där och att de (eller vi) böjt naturen enligt sin vilja och förändrat naturen enligt det som de/vi upplever som nyttigt för människan, blir man också delaktig i sin omgivning på ett annat sätt.   Jag inser att jag kommit till byn tack vare vägar, bror, andra strukturer och uppfinningar som människan tillverkat genom en inskränkning av naturen. Människans verksamhet i naturen är inte neutral, utan hellre en inskränkning eller överträdelse, eftersom människan vridit och böjt naturen enligt sin vilja på bekostnad av naturens välmående.

På grund av min delaktighet i människans överträdelse gentemot naturen blir jag en medbrottsling. Medbrottsligheten finns i att jag använder mänskligt konstruerade medel (bilar, vägar etc.) samt hur dessa medel framkallats på bekostnad av naturens välmående. Det betyder inte att jag inte kunde ha haft en liknande erfarenhet på ett annat ställe i världen, på världens andra kant, men kanske jag ändå varit tvungen att bli medbrottsling i människans brott mot naturen bara i att behandla naturen som något som finns där för mig att erfara.

I och med min medbrottslighet ser jag inte enbart mig själv utan också andra människor som ett hot mot naturen. De som i början stått där som mina medmänniskor har nu blivit mina medbrottslingar i lika stor grad som jag är deras. Vi är alla lika ansvariga för att vi befann oss där just då, att vi kom dit på naturens bekostnad bara för att bli slagna av vad det är som vi har gjort.

Brottet mot naturen är och finns i de konkreta sätten som människan är verksam i helheten, det vill säga att orsaka utsläpp, förorening och naturförstörelse med sin verksamhet i form av trafik, bebyggelse och industri m.fl. Människan blir till medbrottsling eftersom hon i samverkan med andra människor skadar naturen. Men begreppet ’medbrottslighet’ täcker mera än de konkreta sätten att förstöra omgivningen; människan är medbrottsling i naturförstörelsen genom inställningen till naturen som något som finns för människan att utnyttja för människans ändamål. Upplevelsen och tanken om att naturen och dess resurser finns där för människan att använda, utan att ta i beaktande ”resursernas” och de levande varelsernas roll och värde i (upprätthållandet av) helheten bidrar till brottet. Det är alltså inte enbart de konkreta handlingarna utan också inställningen mot naturen, det vill säga att se naturen som något som finns för där för henne att utnyttja, som gör henne till brottsling.

Förutom (med)brottslighetsbegreppet framträder också kontrasten mellan natur och kultur. I erfarenheten, speciellt då upplevelsen av enhet med naturen bryts, verkar jag befinna mig i ett mellanstadium mellan natur och kultur. Jag är inte längre en del av omgivningen på samma sätt som tidigare, men jag är inte heller en fullständig medlem av det mänskliga samhället. Jag inser mitt brott mot helheten (naturen) och hur vi människor vrider och vänder naturen enligt vår vilja och enligt det som är nyttigt för oss, men det är som om jag står både utanför och inuti problemet. Jag står utanför problemet eftersom jag inser det brott som gjorts och fortfarande görs utan återverkning och inuti problemet eftersom jag också själv är ansvarig för dessa brott.

Filosofen Paul Taylors (1923–2015) text ”The Ethics of Respect for Nature” (2009) ur antologin Earthcare kritiserar den antropocentriska synen på naturen, såsom den också kritiseras här. Som alternativ till den antropocentriska synen förespråkar Taylor det som han kallar en livscentrerad världssyn. Taylor menar att varje levande varelse i naturen har ett inneboende värde eftersom de har en förmåga till välmående (eller det goda, som han använder nästan synonymt med begreppet välmående). Han förespråkar den biocentriska eller den livscentrerade världssynen och beskriver hur en sådan uppfattning skulle se ut. Taylors beskrivning av den livscentrerade världssynens funktion liknar ett kantianskt imperativ, som gäller alla varelser som har förmåga till moraliska omdömen och förmåga till det goda.

Paul Taylors stora verk vid namnet Respect for nature: A Theory of Environmental Ethics (1986) anses ha tillkännagivit den biocentriska synen på miljöetik för en större publik. Verket anses vara ett grundläggande verk i miljöfilosofi (Britannica 2003). I antologin Earthcare (Clowney & Mosto 2009), som innehåller olika texter om miljöfilosofi och -etik representerar Taylors essä ”The Ethics of Respect for Nature” en västerländsk sekulär syn på ämnesområdet. Trots Taylors sekulära ingång i ämnet verkar han ändå ta avstånd från den västerländska tanketraditionen. Miljöetiken som framförs av Taylor liknar mera ursprungsbefolkningars inställning gentemot och uppfattning om naturen. Taylors text tangerar också de begrepp som jag ansett vara centrala för min text. Medbrottsligheten kommer fram i människans ovilja att ta sitt ansvar och visa naturen den respekt som den förtjänar i och med sitt inneboende värde. Begreppsparet ’natur och kultur’ i sin tur kommer in i Taylors kritik av människans självförhävelse som den överlägsna varelsen.

I stället för en antropocentrisk ingång i miljöomsorg förespråkar Taylor en biocentrisk eller livscentrerad miljöetik. Taylors biocentriska tankesystem består av fyra delar: (1.) Människor anses vara en del av Jordens biotiska livsgemenskap. (2.) Jordens ekosystem godtas som en komplex helhet av sammankopplade delar där delarnas välmående påverkar varandra. (3.) Varje levande organism godtas som ett ändamålsenligt liv som strävar efter sitt goda. (4.) Människans överlägsenhet antingen via meriter eller tänkt inneboende värde måste avvisas som en irrationell partiskhet till människans fördel. (Taylor 2009, 123)

Enligt Clowney och Mosto är Taylors tanke individfokuserad eftersom varje enskild levande varelse som har en förmåga till det goda eller välmående enligt honom har ett inneboende värde och förtjänar respekt. (Clowney & Mosto 2009, 120) Trots att Taylor fokuserar främst på respekt för individuella varelser kopplar han det individuella goda till artens goda. Detta goda realiseras genom en organisms möjlighet att leva upp till dess potential. Taylors koppling från det individuella goda till artens goda grundar sig på tanken av individernas ’genomsnittliga goda.’

The good of a population or community of such individuals consists in the population maintaining itself from generation to generation as a coherent system of genetically and ecologically related organisms whose average good is at an optimum level of the given environment. (Here the average good means that the degree of realization of the good ofindividual organisms in the population or community is, on average, greater than would be the case under any other ecologically functioning order of interrelations among those species populations in the given ecosystem.) (Taylor 2009, 121-122)

Enligt Taylor kan detta goda främjas eller förhindras av andra varelsers handlingar (Taylor 2009, 121). Det är i individens insikt om sin medbrottslighet i samband med insikten om att vara en del av Jordens biotiska gemenskap där hon ställs inför ett val. Om hon accepterar den biocentriska miljöetiken accepterar hon också de ’prima facie’ moraliska skyldigheter som människan i och med sin förmåga till moraliska omdömen har gentemot andra levande varelser (Taylor 2009, 121). Taylors förespråkande av en biocentriskt miljöetik innebär avvisandet av en antropocentrisk inställning mot naturen och det är igenom individens insikt och ändring som rörelsen till den biocentriska etiken och bort från den antropocentriska etiken börjar. Enligt Taylor har den antropocentriska inställningen djupa rötter i den västerländska filosofin och i sin kritik mot människans överhöghet påstår han att den västerländska filosofitraditionens förklaringar om människans herravälde över naturen inte är annat än arbiträra, irrationella och partiska argument (Taylor 2009, 131).

Taylor påpekar att människan hävdar sin överlägsenhet över andra varelser från ett antropocentriskt perspektiv. Detta antropocentriska perspektiv innebär att människan grundar sin självförhävelse genom värderingen av egenskaper som är viktiga för människans goda och utesluter värdet av icke-mänskliga varelsers egenskaper som är viktiga för realiseringen av respektive varelses goda.

Humans are claiming human superiority from a strictly human point of view; that is, from a point of view in which the good of humans is taken as the standard judgement. All we need to do is to look at the capacities of nonhuman animals (or plants for that matter) from the standpoint of their good to find a contrary judgement of superiority. Take the speed of the cheetah, for example, is a sign of its superiority to humans when considered from the standpoint of the good of its species… And so for all the other abilities of nonhumans which further their good but which are lacking in humans. In each case the claim to human superiority would be rejected from a nonhuman standpoint. (Taylor 2009, 127)

Taylor poängterar ett felslut i den antropocentriska etiken som bottnar i människans irrationella självförhävelse som den överlägsna varelsen, nämligen att människans skyldigheter och ansvar enbart gäller andra människor och utesluter andra levande varelser. Felslutet blir synligt för mig när jag inser min delaktighet i brotten mot naturen, det vill säga när jag verkligen ser den förstörelse som människan orsakat och när jag inser att jag själv medverkar i förstörelsen. Taylor i sin kritik av människans herravälde över andra varelser drar en likhet mellan ett klassamhälle där social status går i arv, den påverkan som ett sådant samhälle har på individen och människans inställning mot andra varelser och naturen. Parallellen mellan ett klassamhälle där social status ärvs och människans självförhävelse är att människan, enbart för att hon är född som människa och har mänskliga förmågor påstår sig vara överlägsen andra varelser (Taylor 2009, s. 129). Taylor gör liknelsen för att visa att människor enligt en antropocentrisk syn upplever sig ha större inneboende värde än andra varelser, något som den biocentriska synen avvisar. Kritiken är fortfarande den samma: människan hävdar sin överlägsenhet ur ett mänskligt perspektiv (det vill säga som en person av högre klass som rättfärdigar sin ställning genom sitt arv).

När jag står på kullen och ser ut över det blåa havet finns jag bara som en kroppslig varelse, som en del av Jordens biotiska livsgemenskap. Men känslan kan inte vara länge, för när jag vänder mig och ser att även på Jordens kant har människan vridit och vänt naturen blir jag erövrare. Jag är medbrottsling i deltagandet av de konkreta åtgärderna som orsakat miljöförstörelse men också i min implicita inställning till mig själv som överlägsen naturen. Att först bli så häpen av naturens skönhet och styrka men sedan se att till och med här har människor såsom jag också varit och utan respekt varken till enskilda organismer eller ekosystemet böjt naturen för att främja människans ’goda’ har skakat om mig. Det är i insikten av min medbrottslighet som jag vaknar till mina handlingars följder och inverkan på omgivningen. Jag vaknar till en moralisk känsla. Eftersom förmågan till moraliska omdömen här antas vara en egenskap som enbart människor har vill jag argumentera, att precis av den orsaken har människan en skyldighet att granska sin verksamhet i världen. När man står på kullen och först ser ut på havet och sedan på fiskehamnen får man en möjlighet att göra precis det, att använda sin förmåga till moraliskt tänkande. Förmågan till moraliska omdömen är en av de egenskaper Taylor tillskriver mänskligheten (Taylor 2009, 128). Detta gör han i samband med avvisandet av människans moraliska överhöghet över andra varelser. Kritiken liknar den som han framför på andra ställen:

Moral standards are simply not applicable to beings that lack such capacities. Animals and plants cannot therefore be said to be morally inferior to humans. Since the only beings thatcan have moral merits or be deficient in such merits are moral agents, it is conceptually incoherent to judge humans as superior to nonhumans on the ground that humans have moral capacities when nonhumans don’t. (Taylor 2009, 128)

Egenskaper såsom moral och omdömesförmåga är viktiga för människans överlevnad i ett mänskligt samhälle. Taylor poängterar att de mänskliga egenskaperna är viktiga för människan och nödvändiga för upprätthållandet och bevarandet av mänsklig kultur(Taylor 2009, 127). Men i samma andetag som människan hävdar sin överlägsenhet och grundar den på egenskaper som är viktiga för människan, förbiser hon egenskaper som icke-mänskliga varelser har (såsom en apas smidighet, en gepards snabbhet och en örns skarpa syn) och som är viktiga för inte enbart artens överlevnad utan också för dess välmående.

Om vi accepterar den livscentrerade synen på miljön som Taylor förespråkar och inser att vi genom miljöförstörelse, förorening och orsakandet av klimatförändringen förnekat ickemänskliga varelser den respekt som de förtjänar, har människan också det moraliska ansvaret (i och med sin förmåga till moraliska omdömen) att åtgärda dessa oförrätter. Trots att jag uppfattar mig respektlös när jag inser mitt brott och min medbrottslighet är det långt ifrån att inse de levande varelsers inneboende värde. Men det är en början. Människan har en möjlighet att inse sin medbrottslighet och agera annorlunda i fortsättningen.

Att handla utan förförståelse för handlingars följder och inverkan på andra varelser kan inte två bort den handlande personens ansvar eller den medverkande individens medbrottslighet. Människans förmåga till moraliskt tänkande ger möjlighet till insikten om hennes ansvar för omvärlden, inte enbart för människans skull utan också de andra levande varelsernas och helhetens skull. Accepterandet av den biocentriska miljöetiken skulle, såsom Taylor också säger, omkullkasta hela den västerländska världsuppfattningen (Taylor 2009, 121). Men att bygga upp en ny norm kräver mera än den enskilda människans insikter, det kräver en rörelse, en snöboll. Det kräver en upplevelse av övergång från en form av existens till en annan, och att man låter upplevelsen lämna ett spår. Spåret ska sedan leda oss till att ifrågasätta vår verksamhet och våra val, samt väcka respekt och oro för de enskilda levande varelserna och helheten. Tanken om att alla varelser har sina respektive viktiga egenskaper innebär också hopp. När Taylor medger att de mänskliga egenskaperna är viktiga för människan medger han också att människor inte behöver sluta vara människor. Egentligen kan människan inte göra det. Men det som hon kan göra är att ifrågasätta vad det betyder att vara människa i det mänskliga samhället, och också vad det betyder vara människa som en del av Jordens biotiska livsgemenskap. Det vill säga vad det betyder att vara en del av helheten, att tillhöra en gemenskap såsom vi tillhör Jorden, som aldrig kan helt tillhöra oss.

Fanni Kansonen

Referenser:

Britannica.com, “Paul W. Taylor“, https://www.britannica.com/biography/Paul–W–Taylor (upphämtad 3.5.2023)

Clowney D. och Mosto P (red.) 2009. Earthcare: An Anthology in Environmental Ethics). Lanham: Rowman & Littlefield Publishers.

Taylor, P.W. 2009. “The Ethics of Respect for Nature”. I: Clowney D. och Mosto P (red.) Earthcare: An Anthology in Environmental Ethics). Lanham: Rowman & Littlefield Publishers. ss. 120-133.