Essän är skriven av en av deltagarna i kursen Miljö, minoriteter och marginalisering.

Målet är öppet

Solen lyser starkt. Termometern visar –14 grader. Det är en vacker februariförmiddag.

En perfekt dag för en promenad på isen.

På kartan syns en ö som gång på gång fascinerat mig på grund av dess ovanliga form. Ovanifrån ser ön ut som bokstaven ”O”.

Väl ute på isen, är solens glittrande reflektion i snön bländande. Snöns hårda skorpa håller stundvis och ger stundvis vika under fötterna. Tack vare mina nya högskaftade stövlar hålls fötterna torra och varma.

Ju närmare jag kommer ön, desto märkligare blir den. På ön växer det inga tallar, granar eller alar. Bara björkar. Stora stenbumlingar och klippor längs med stranden gör landstigningen svår, så jag cirklar istället runt öns nordöstra sida.

Väl runt öns norra udde slår det mig.

Öppenhet.

På horisonten syns bara trädlinjen från några avlägsna öar.

När jag stannar upp för att ta in utsikten fylls jag av en sinnlig ro.

Den bitande kylan glöms bort för att istället ersättas av solens värme på kinderna. Värmen sprider sig från kinderna genom nacken till axlarna, och som en smekande rysning ut till armarna och längs ryggraden ner till låren.

Ett oåterhållsamt leende brister ut på läpparna.

Det känns som att jag äntligen kan andas. För varje andetag drar jag in världen i mina lungor.

Ingenting annat spelar någon roll, därför att det enda som finns; det är här. Det här var målet.

Ensam, men delaktig.

Här står jag.

 

Livet är slutet

Jag sitter i bilen med mina föräldrar, syster och faster.

Vi kör hemåt mot Vasa från Närpes, var vi har träffat på min cancersjuka farfar.

Det är vinter, kväll och det snöar.

Ur mörkret och snöyran kan jag knappt urskilja konturerna av träden på sidorna av vägen. När jag tittar framåt skyms sikten av de stora upplysta snöflingorna.

Det är trångt i baksätet, för vi är tre som sitter här. Jag längst till vänster, mamma i mitten, och min syster på andra sidan.

Jag börjar tänka på hur svårt det skulle vara att komma loss, om man körde fast i de höga snövallarna som ramar in vägen på båda sidorna. Jag tänker på hur svårt det skulle vara att överhuvudtaget röra sig i den halvmeter höga snön.

Jag har svårt att röra på mig i baksätet.

Med min farfars överhängande död nära i tankarna, slås jag av ångest.

Hjärtat börjar slå snabbare och det blir svårare att andas.

Världen expanderar till en översikt, likt en karta, bara för att blixtsnabbt krympa ihop när jag inser att jag sitter fast i kartan.

Hela livet utgörs av kartan.

Det går endast röra sig längs de, på kartan, utdragna vägarna.

När man kommer fram till målet så tar livet slut.

 

Introduktion

Ovan beskriver jag två skilda erfarenheter som båda har etsat sig fast i minnet hos mig. Dessa erfarenheter ter sig till en början som totalt separata och olika varandra men, som vi kommer att se, har de flera likheter än man kunde tro. För att tydliggöra vilka dessa likheter är, arbetar jag med hur begreppen skönhet, samvaro och uppmärksamhet kan anpassas på erfarenheterna och vilken innebörd de har i denna typ av erfarenhet. Speciellt uppmärksamhets begreppet är centralt, i och med att det i stor mån utgör formen för erfarenheterna, och därför tar jag hjälp av Iain McGilchrists bok Ways of Attending: How Our Divided Brain Constructs the World, som undersöker uppmärksamheten från ett filosofiskt, neurovetenskapligt perspektiv.  

Att reflektera över denna typ av erfarenhet har varit väldigt givande för att förstå min egna reaktion på- och känsla som följde av erfarenheterna, men också därför att det ger ett ramverk att arbeta inom för att närma sig etiska och ontologiska frågor.

Jag börjar min essä genom att reflektera kring själva erfarenheterna och hur dessa kändes i stunden och i efterhand för att ge en referenspunkt och inkörsport till när jag senare behandlar erfarenheternas form från ett metaperspektiv. Slutligen funderar jag över de etiska implikationerna av de olika förhållningssätt som jag presenterar i relation till McGilchrists teori om hjärnhalvornas betydelse för uppmärksamheten.

Reflektion

Erfarenheterna som Målet är öppet och Livet är slutet berättar om har jag valt att beskriva som rofylld respektive ångestfylld. Dessa ord är träffande när det gäller känslan av att befinna sig i situationerna, men intressant nog inte i efterhand. När jag skrivit ner erfarenheterna växlade känslan förknippade med dem. Den ångestfyllda erfarenheten kändes katartisk, som om den på något vis hade öppnats upp från att vara låst. Det som tidigare framkallat en kraftig obehagskänsla, framkallar nu istället ett lugn. Den rofyllda erfarenheten, från att vara någonting så öppet och lugnt, förvandlades till någonting instängt och förminskat så fort den fanns på pappret. Den hade förtingligats till någonting vars syfte är att framkalla en fjuttig ”det var ju fint” reaktion hos läsaren.

Det tidigare vackra och praktfulla hade gjorts till en parodi på sig själv.

Min vän läste igenom båda texterna och hennes kommentarer belyser både erfarenheternas form och varför de förändrats. Om den rofyllda texten sade hon att jag fångat någonting vackert.

Nyckelordet är fånga. Det vackra i situationen var precis det som inte kan eller får fångas, därför att fångenskapen begränsar och determinerar det som varit öppet och fritt. Om den ångestfyllda texten frågade hon om man verkligen måste röra sig längs kartans utmärkta vägar, eller om man också kan upptäcka nya vägar. Den obehagliga, klaustrofobiska känslan luckras upp och istället förvandlas till en värld i vilken man kan gå vart man vill.

Trots att dessa erfarenheter verkar beskriva någonting helt olika, pekar den efterhandliga reflektionen på att det inte alls är så svartvitt som det ursprungligen ter sig. Utrymmet, som är centralt i den ena erfarenheten i en positiv bemärkelse, är centralt i den andra i en negativ. Detsamma gäller den olika känslan av samvaro, samt de estetiska karaktärerna av erfarenheterna. Man kunde säga att dessa erfarenheter är varandras avigsidor, eller varsin sida av samma mynt. Detta leder oss in på frågan om formen av erfarenheten, de olika sätten på vilket uppmärksamheten tar sig i uttryck, som jag kommer att diskutera lite senare i texten.

Skönhet, samvaro och uppmärksamhet

De centrala begreppen jag nämnde i introduktionen – skönhet, samvaro och uppmärksamhet – har jag kommit till genom att reflektera kring prevalenta teman i bägge texter. Skönheten, eller den estetiska karaktären av erfarenheterna, är det som i båda fallen sparkar igång upplevelsen. I den rofyllda erfarenheten framkommer element av vacker natur och välbehagskänslor. I den ångestfyllda finns det inte någonting som direkt kan kallas för fulhet, men skönhetens frånvaro är påtaglig.

Samvaron finns också som en väsentlig del i erfarenheterna. Man kan hitta den i texterna på ett bokstavligt vis, var det berättas hur situationerna såg ut, men den förekommer också på ett existentiellt sätt som handlar om hur själva erfarenheten kändes. Ensam men delaktig, eller dess motsats – delaktig men ensam – tydliggör den existentiella formen av samvaro som är närvarande i erfarenheterna, och som vilket gör dem speciella.

Slutligen det mest centrala begreppet av alla, nämligen uppmärksamhet, under vilket de tidigare begreppen inordnas. Som vi kommer att se, med hjälp av McGilchrists tankar, finner man två olika sorters uppmärksamhet i texterna. Den relationella och kategoriserande. Om man tänker på dessa som ett spektrum så kan vi placera erfarenheten som beskrivs i Målet är öppet på den relationella ändan av uppmärksamhet. Den formen av uppmärksamhet är aktivt passiv, var erfararen står som mottagare inför världen, utan att påtvinga det en färdig tankemodell. Världen visar sig som den är till den som står med ett öppet sinne. Den andra erfarenheten, som berättas om i Livet är slutet, ligger på andra änden av spektret, under den kategoriserande formen av uppmärksamhet. Den har en förtingligande blick som determinerar det betraktade som till för betraktaren.

Uppmärksamhetens former

Iain McGilchrist är en psykiater, forskare inom neurovetenskaper och filosof. Han närmar sig frågan om uppmärksamhet från ett neurovetenskapligt, filosofiskt perspektiv. I hans bok Ways of Attending: How Our Divided Brain Constructs the World, som titeln antyder, beskriver han uppmärksamhetens sätt att förhålla sig till världen, och vilken sorts värld det är man förhåller sig till, genom att vädja till människans vänstra och högra hjärnhalvors olika betydelse för erfarenheten.

Attention may sound a bit boring, but it isn’t at all. It is not just another “cognitive function” — it is actually nothing less than the way in which we relate to the world.

And it doesn’t just dictate the kind of relationship we have with whatever it is: it dictates what it is that we come to have a relationship with.

(McGilchrist, 2019, 23)

Den högra och vänstra hjärnhalvan har alltså inte definitivt specificerade uppgiftsområden, utan båda halvorna sköter till någon mån om allt som hjärnan gör. McGilchrist menar att skillnaden hos halvorna hittar vi i hur de gör vad de gör. För att illustrera skillnaden beskriver han en fågel som mitt bland kaoset på marken urskiljer fröet som den ska äta, samtidigt som den också är uppmärksam på hela helheten av dess omgivning, så att den inte själv faller offer för att bli uppäten. McGilchrist hävdar att det är den vänstra hjärnhalvan som i sin uppmärksamhet kategoriserar, bryter ner och systematiserar omgivningen så att fågeln kan urskilja fröet från stenen, och den högra hjärnhalvan som i sin uppmärksamhet kan ta in helheten av omgivningen och hur fågeln själv står i relation till det som finns omkring. När det kommer till människan så har hjärnhalvorna motsvarande funktioner. Den vänstra halvan, genom sitt kategoriserande och förminskande, hjälper oss att göra nytta av världen. Samtidigt får den högra halvan oss att förstå vår relation till- och därför också empatisera med det som inte är oss själva.

För att ännu generalisera bägge hjärnhalvors funktioner i uppmärksamheten kan man säga att den vänstra hjärnhalvan kategoriserar och separerar det upplevda till det specifika och greppbara. Det är detta som sker när jag ser på världen och konstaterar att stolen är separat från bordet, som båda i sin tur är olika än väggen osv. Den vänstra hjärnhalvans förhållningssätt till det den uppmärksammar är att det finns där för mig som någonting jag kan använda. Dess förhållningssätt präglas av att se på världen som havande av ett värde specifikt som resultat av dess instrumentella funktion för mig. Den högra hjärnhalvan är det som uppfattar världen som i första hand helhetlig och relationell, var allting är relaterat till varandra, och inte bara står i relation till mig.  Inom denna helhetliga värld uppfattar den högra hjärnhalvan sig själv som väsentligt delaktig, likt allting annat. Denna uppmärksamhetsforms förhållningssätt ser på värdet hos någonting som definierat av dess relationer till det andra, vilket jag också hör till, men begränsas inte i relation till mig.

I min text Målet är öppet genomsyras första halvan av den vänstra hjärnhalvans uppfattning. Jag beskriver hur specifikt den här ön är den som jag vill gå till, och vidare att fokuset handlar om min reaktion till vad som finns på ön, trädsorten som växer på den och strandlinjen som är svårbestiglig på grund av stora stenbumlingar. Det är således ett kategoriserande, specificerande, separerande förhållningssätt som jag har till ön, vilket placerar ön som där för mig, istället för att finnas där i egenskap av sig själv. Min beskrivning av erfarenheten ändrar karaktär i den andra halvan, när jag berättar om hur jag kommer runt udden av ön. Relationen betonas bland annat mellan mig och öarna på horisonten, mellan kylan och värmen och hur allting, tillsammans, står i relation till varandra. Att jag andas in världen berättar att gränserna mellan mitt eget varande och världens suddas ut, att vi uppgår i samma helhet. ”Ensam men delaktig” förklarar relationen som jag, i den stunden, står i till världen. Ensam därför att jag står i relation till världen, och delaktig också därför att jag står i relation till världen. Det väsentliga i texten är just övergången till uppfattningen som relationell till- och varandet som delaktig i en värld som är relationell.

Livet är slutet visar också element av båda hjärnhalvornas uppmärksamhetsformer, men på ett mera kombinerat sätt. I texten kan man se hur jag i situationen försöker ta fasta på min omgivning på ett kategoriserande vis, men, på grund av mörkret och snöyran som skymmer sikten, misslyckas. Jag tänker mig att jag på grund av min farfars cancer hade ett större behov av att försöka kontrollera min omgivning än vanligt. Oförmågan att betrakta världen som där för mig tvingade mig att istället se världen som relationell och se mig själv som delaktig i den, vilket ledde till den starka känslan av ångest. Min påtvingade delaktighet i världen blev således en kamp i att förgäves försöka kontrollera utrymmet, samtidigt som den enda kontrollerande blick jag kunde rikta var mot mig själv, fast den kontrollerande blicken bara förtingligade mig. Man kunde beskriva spektrumet av hjärnhalvornas uppmärksamhetsformer som ett ”A”, var uppmärksamhetens utgångspunkt är strecket som beskär vinkeln. Den vänstra hjärnhalvans kategoriserande uppmärksamhet riktas mot vinkelns spets, medan den högra, relationella hjärnhalvan blickar mot dess öppning. För att applicera denna beskrivning på erfarenheten i fråga, kunde man säga att uppmärksamhetens utgångspunkt skiftar mellan A-strecket, och A:ets spets. Om vartannat är man betraktaren av objektet, och om vartannat är man objektet som blir betraktat.

Etiska implikationer

Jag har med hjälp av texterna Målet är öppet och Livet är slutet försökt beskriva hur McGilchrists olika uppmärksamhetsformer kan ta sig i uttryck i det levda livet. För att försöka förstå de etiska implikationerna som bägge förhållningssätt för med sig kan vi göra ett tankeexperiment, var vi försöker tänka oss hur erfarenheten skulle se ut, vore vi använda purt den ena hjärnhalvan. Om vi tänker oss världen som betraktad genom den vänstra hjärnhalvan, så finns det värde enbart i dess instrumentella funktion för mig. Det betyder att världen är slav under min nyck. För att illustrera problematiken i detta förhållningssätt kan vi tänka oss till exempel ett bords instrumentella värde för mig. Jag kan placera saker på bordet, flytta bordet till en annan plats eller bygga en koja under det. Eller så kan jag slå bordet i tusen bitar eller också bränna upp det, om jag så tycker. Man kunde göra ett argument att alla dessa är bra sätt att använda bordet på, men när vi överför detta förhållningssätt till resten av världen så ser vi var problemen uppstår.

Pur uppmärksamhet av den högra hjärnhalvans sort ter sig mera svårfångad, men det är i själva verket just där var vi hittar problematiken. Ingenting kategoriseras eller systematiseras, så vi kan inte ens prata om bordet överhuvudtaget därför att det inte är skilt från någonting annat. Inte ens det som kunde vara mat kategoriseras. Här tänker jag att problematiken skulle vara densamma som en fullständig ego död, nämligen att man inte längre vet vilken mun som är sin egen och som behöver äta. Eller ens vad en mun är.  Världen som betraktas saknar alteritet, därför att allting infaller under det samma.

När vi slutligen analyserar bordet genom en kombination av dessa två uppmärksamhets- och förhållningssätt, förstår vi att bägge är nödvändiga för att ha en rimlig, etisk och hållbar inställning till världen. Jag ser att bordet är separat från stolen och golvet, och att jag kunde använda det på olika sätt. Ändå förstår jag att bordet inte finns där för min nyck, därför att jag ser relationen som denna har till världen, till dess skapare, till andra som använder det, funktionen som det fyller osv.

Det skulle vara fel att förstöra bordet, men bordet går att använda på sätt som inte förstör detta, alltså sätt som inte är fel. Man kunde säga att dessa sätt som inte är fel är respektfulla sätt att använda bordet.

Avslutning

McGilchrist antyder att samhället idag präglas av en uppmärksamhetsform som ligger alltför långt på den vänstra hjärnhalvans sida av uppmärksamhetsspektret, vilket skapar en värld av människor som alla ser på världen som till för sig, offer för vår nyck. Således borde vi försöka kultivera också den högra hjärnhalvans förhållningssätt för att istället skapa en värld av värdefulla relationer som samtidigt var mera hållbar. Om man inte är övertygad kan man på en personlig nivå fundera kring vilken av de två ovanbeskrivna erfarenheterna man föredrar, i och med att de ligger så tätt bundna med de olika uppmärksamhetsformerna.

Slutligen vill jag poängtera att trots McGilchrists sätt att närma sig frågan är snyggt, begripligt och tämligen väl presenterat, så är det bara ett av många olika sätt. Det viktiga är inte om det handlar om den vänstra eller högra hjärnhalvan, utan att uppmärksamheten har olika former, vilka spelar en enorm roll för oss och världen vi lever i.

Reidar Uljens

Referens
Iain McGilchrist. 2018. Ways of Attending: How our Divided Brain Constructs the World. London, New York: Routledge

 

Essän är skriven av en av deltagarna i kursen Miljö, minoriteter och marginalisering.

Solen skiner ner på dalen. Solen värmer inte mycket, men på hyn kan jag känna en blandning av en svag sommarvind och av den bleka värmen av solen som står lågt på himlen. Himlen är så nära att om man hoppar tillräckligt högt, kanske känner man den i fingerspetsarna. På parkeringsplatsen diskuterar föräldrarna var vi ska stanna på hemvägen, var vi ska handla mat, var vi ska övernatta. En hund skäller någonstans. En bil kör in på parkeringsplatsen, en man stiger ur bilen och säger något på norska. Kullen som står bredvid parkeringen verkar brant, den växer fram likt en sovande jätte och växtligheten på dess rygg är brungrön. En känsla av att vilja klättra upp på kullen väcks hos mig. Jag frågar mamma: ”Får jag klättra upp?” och hon svarar att jag får göra det. Så jag ger mig av.

Först känner jag hur asfalten under fötterna byts ut till mjuk mark. Kvistar knakar under fötterna och marken blir allt brantare. Rösterna nere på parkeringen blir avlägsnare för varje steg och kliv. Jag kan inte höra andningen, den tystas ut av blåsten som blir allt starkare ju högre upp jag kliver. Händerna tar tag i marken för att ta sig upp sista biten upp för backen. Marken är kall och blöt, men växtligheten är torr. De torra risen känns grova i händerna.

Blåsten på toppen tar tag i håret. När jag står upp rak igen och ser jag blått hav. Bara hav ända fram till horisonten. Ingen kyla finns i kroppen, vinden är inte så kall och utsikten värmer själen. På kullen doftar det klar, frisk luft och blicken försöker hitta något att ta fasta på, men det finns bara hav. Rakt framför finns det bara hav, till vänster finns det bara hav. Inga fåglar, inga djur, inga människor, bara stort blått hav. Havet är lika blått och lika stort och vitt som himlen ovanför.

Men när jag vänder mig till höger kan jag se hus och en fotbollsplan. Det hörs svaga, mekaniska ljud från dalen, men det går inte att lista ut vad de är. Ner i dalen står det trähus i olika färger på rad och lite längre borta växer en brutalistisk fiskehamn fram. På andra sidan dalen syns parkeringen som i blicken blivit till en liten plätt asfalt bredvid simstranden. Och när jag sedan igen vänder blicken mot det oändliga havet fylls sinnet av en känsla av att jag befinner mig vid världens kant.

Att man upplever sig ha besökt ”världens kant” är något som inte kan sättas i ord. Dessutom innebär gestaltningen av en sådan erfarenhet som ingen annan varit med om på samma sätt som en själv en svårighet. Svårigheten finns i att beskriva känslan av att möta naturen och vara en del av omgivningen. När man möter naturen är man i sista hand ensam, oberoende om det finns andra människor omkring eller inte. Erfarenheten av att vara med naturen, uppleva dess skönhet och styrka samt känna sig som en del av omgivningen är som att sluta existera som individ. Man finns med naturen i stället för att vara ett undantag eller en utomstående i relation till den. Man finns till som en del av helheten.

I erfarenheten sker en övergång från en form av existens till en annan. Först är människorna och mänskligheten något som står mig nära. Men medan jag kliver upp för backen och när jag sedan står på toppen och ser ut på havet är det som om inga andra människor finns. Hela min existens är bunden till naturen och jag existerar nästan som en händelse i stället för en människa. Erfarenheten är tätt kopplad till naturen, men i och med husen, fotbollsplanen och hamnen som jag ser bryts kopplingen och jag går tillbaka till att existera som en människa bland andra igen.

Då känslan bryts, såsom i gestaltningen ovan genom insikten om att det funnits andra människor där och att de (eller vi) böjt naturen enligt sin vilja och förändrat naturen enligt det som de/vi upplever som nyttigt för människan, blir man också delaktig i sin omgivning på ett annat sätt.   Jag inser att jag kommit till byn tack vare vägar, bror, andra strukturer och uppfinningar som människan tillverkat genom en inskränkning av naturen. Människans verksamhet i naturen är inte neutral, utan hellre en inskränkning eller överträdelse, eftersom människan vridit och böjt naturen enligt sin vilja på bekostnad av naturens välmående.

På grund av min delaktighet i människans överträdelse gentemot naturen blir jag en medbrottsling. Medbrottsligheten finns i att jag använder mänskligt konstruerade medel (bilar, vägar etc.) samt hur dessa medel framkallats på bekostnad av naturens välmående. Det betyder inte att jag inte kunde ha haft en liknande erfarenhet på ett annat ställe i världen, på världens andra kant, men kanske jag ändå varit tvungen att bli medbrottsling i människans brott mot naturen bara i att behandla naturen som något som finns där för mig att erfara.

I och med min medbrottslighet ser jag inte enbart mig själv utan också andra människor som ett hot mot naturen. De som i början stått där som mina medmänniskor har nu blivit mina medbrottslingar i lika stor grad som jag är deras. Vi är alla lika ansvariga för att vi befann oss där just då, att vi kom dit på naturens bekostnad bara för att bli slagna av vad det är som vi har gjort.

Brottet mot naturen är och finns i de konkreta sätten som människan är verksam i helheten, det vill säga att orsaka utsläpp, förorening och naturförstörelse med sin verksamhet i form av trafik, bebyggelse och industri m.fl. Människan blir till medbrottsling eftersom hon i samverkan med andra människor skadar naturen. Men begreppet ’medbrottslighet’ täcker mera än de konkreta sätten att förstöra omgivningen; människan är medbrottsling i naturförstörelsen genom inställningen till naturen som något som finns för människan att utnyttja för människans ändamål. Upplevelsen och tanken om att naturen och dess resurser finns där för människan att använda, utan att ta i beaktande ”resursernas” och de levande varelsernas roll och värde i (upprätthållandet av) helheten bidrar till brottet. Det är alltså inte enbart de konkreta handlingarna utan också inställningen mot naturen, det vill säga att se naturen som något som finns för där för henne att utnyttja, som gör henne till brottsling.

Förutom (med)brottslighetsbegreppet framträder också kontrasten mellan natur och kultur. I erfarenheten, speciellt då upplevelsen av enhet med naturen bryts, verkar jag befinna mig i ett mellanstadium mellan natur och kultur. Jag är inte längre en del av omgivningen på samma sätt som tidigare, men jag är inte heller en fullständig medlem av det mänskliga samhället. Jag inser mitt brott mot helheten (naturen) och hur vi människor vrider och vänder naturen enligt vår vilja och enligt det som är nyttigt för oss, men det är som om jag står både utanför och inuti problemet. Jag står utanför problemet eftersom jag inser det brott som gjorts och fortfarande görs utan återverkning och inuti problemet eftersom jag också själv är ansvarig för dessa brott.

Filosofen Paul Taylors (1923–2015) text ”The Ethics of Respect for Nature” (2009) ur antologin Earthcare kritiserar den antropocentriska synen på naturen, såsom den också kritiseras här. Som alternativ till den antropocentriska synen förespråkar Taylor det som han kallar en livscentrerad världssyn. Taylor menar att varje levande varelse i naturen har ett inneboende värde eftersom de har en förmåga till välmående (eller det goda, som han använder nästan synonymt med begreppet välmående). Han förespråkar den biocentriska eller den livscentrerade världssynen och beskriver hur en sådan uppfattning skulle se ut. Taylors beskrivning av den livscentrerade världssynens funktion liknar ett kantianskt imperativ, som gäller alla varelser som har förmåga till moraliska omdömen och förmåga till det goda.

Paul Taylors stora verk vid namnet Respect for nature: A Theory of Environmental Ethics (1986) anses ha tillkännagivit den biocentriska synen på miljöetik för en större publik. Verket anses vara ett grundläggande verk i miljöfilosofi (Britannica 2003). I antologin Earthcare (Clowney & Mosto 2009), som innehåller olika texter om miljöfilosofi och -etik representerar Taylors essä ”The Ethics of Respect for Nature” en västerländsk sekulär syn på ämnesområdet. Trots Taylors sekulära ingång i ämnet verkar han ändå ta avstånd från den västerländska tanketraditionen. Miljöetiken som framförs av Taylor liknar mera ursprungsbefolkningars inställning gentemot och uppfattning om naturen. Taylors text tangerar också de begrepp som jag ansett vara centrala för min text. Medbrottsligheten kommer fram i människans ovilja att ta sitt ansvar och visa naturen den respekt som den förtjänar i och med sitt inneboende värde. Begreppsparet ’natur och kultur’ i sin tur kommer in i Taylors kritik av människans självförhävelse som den överlägsna varelsen.

I stället för en antropocentrisk ingång i miljöomsorg förespråkar Taylor en biocentrisk eller livscentrerad miljöetik. Taylors biocentriska tankesystem består av fyra delar: (1.) Människor anses vara en del av Jordens biotiska livsgemenskap. (2.) Jordens ekosystem godtas som en komplex helhet av sammankopplade delar där delarnas välmående påverkar varandra. (3.) Varje levande organism godtas som ett ändamålsenligt liv som strävar efter sitt goda. (4.) Människans överlägsenhet antingen via meriter eller tänkt inneboende värde måste avvisas som en irrationell partiskhet till människans fördel. (Taylor 2009, 123)

Enligt Clowney och Mosto är Taylors tanke individfokuserad eftersom varje enskild levande varelse som har en förmåga till det goda eller välmående enligt honom har ett inneboende värde och förtjänar respekt. (Clowney & Mosto 2009, 120) Trots att Taylor fokuserar främst på respekt för individuella varelser kopplar han det individuella goda till artens goda. Detta goda realiseras genom en organisms möjlighet att leva upp till dess potential. Taylors koppling från det individuella goda till artens goda grundar sig på tanken av individernas ’genomsnittliga goda.’

The good of a population or community of such individuals consists in the population maintaining itself from generation to generation as a coherent system of genetically and ecologically related organisms whose average good is at an optimum level of the given environment. (Here the average good means that the degree of realization of the good ofindividual organisms in the population or community is, on average, greater than would be the case under any other ecologically functioning order of interrelations among those species populations in the given ecosystem.) (Taylor 2009, 121-122)

Enligt Taylor kan detta goda främjas eller förhindras av andra varelsers handlingar (Taylor 2009, 121). Det är i individens insikt om sin medbrottslighet i samband med insikten om att vara en del av Jordens biotiska gemenskap där hon ställs inför ett val. Om hon accepterar den biocentriska miljöetiken accepterar hon också de ’prima facie’ moraliska skyldigheter som människan i och med sin förmåga till moraliska omdömen har gentemot andra levande varelser (Taylor 2009, 121). Taylors förespråkande av en biocentriskt miljöetik innebär avvisandet av en antropocentrisk inställning mot naturen och det är igenom individens insikt och ändring som rörelsen till den biocentriska etiken och bort från den antropocentriska etiken börjar. Enligt Taylor har den antropocentriska inställningen djupa rötter i den västerländska filosofin och i sin kritik mot människans överhöghet påstår han att den västerländska filosofitraditionens förklaringar om människans herravälde över naturen inte är annat än arbiträra, irrationella och partiska argument (Taylor 2009, 131).

Taylor påpekar att människan hävdar sin överlägsenhet över andra varelser från ett antropocentriskt perspektiv. Detta antropocentriska perspektiv innebär att människan grundar sin självförhävelse genom värderingen av egenskaper som är viktiga för människans goda och utesluter värdet av icke-mänskliga varelsers egenskaper som är viktiga för realiseringen av respektive varelses goda.

Humans are claiming human superiority from a strictly human point of view; that is, from a point of view in which the good of humans is taken as the standard judgement. All we need to do is to look at the capacities of nonhuman animals (or plants for that matter) from the standpoint of their good to find a contrary judgement of superiority. Take the speed of the cheetah, for example, is a sign of its superiority to humans when considered from the standpoint of the good of its species… And so for all the other abilities of nonhumans which further their good but which are lacking in humans. In each case the claim to human superiority would be rejected from a nonhuman standpoint. (Taylor 2009, 127)

Taylor poängterar ett felslut i den antropocentriska etiken som bottnar i människans irrationella självförhävelse som den överlägsna varelsen, nämligen att människans skyldigheter och ansvar enbart gäller andra människor och utesluter andra levande varelser. Felslutet blir synligt för mig när jag inser min delaktighet i brotten mot naturen, det vill säga när jag verkligen ser den förstörelse som människan orsakat och när jag inser att jag själv medverkar i förstörelsen. Taylor i sin kritik av människans herravälde över andra varelser drar en likhet mellan ett klassamhälle där social status går i arv, den påverkan som ett sådant samhälle har på individen och människans inställning mot andra varelser och naturen. Parallellen mellan ett klassamhälle där social status ärvs och människans självförhävelse är att människan, enbart för att hon är född som människa och har mänskliga förmågor påstår sig vara överlägsen andra varelser (Taylor 2009, s. 129). Taylor gör liknelsen för att visa att människor enligt en antropocentrisk syn upplever sig ha större inneboende värde än andra varelser, något som den biocentriska synen avvisar. Kritiken är fortfarande den samma: människan hävdar sin överlägsenhet ur ett mänskligt perspektiv (det vill säga som en person av högre klass som rättfärdigar sin ställning genom sitt arv).

När jag står på kullen och ser ut över det blåa havet finns jag bara som en kroppslig varelse, som en del av Jordens biotiska livsgemenskap. Men känslan kan inte vara länge, för när jag vänder mig och ser att även på Jordens kant har människan vridit och vänt naturen blir jag erövrare. Jag är medbrottsling i deltagandet av de konkreta åtgärderna som orsakat miljöförstörelse men också i min implicita inställning till mig själv som överlägsen naturen. Att först bli så häpen av naturens skönhet och styrka men sedan se att till och med här har människor såsom jag också varit och utan respekt varken till enskilda organismer eller ekosystemet böjt naturen för att främja människans ’goda’ har skakat om mig. Det är i insikten av min medbrottslighet som jag vaknar till mina handlingars följder och inverkan på omgivningen. Jag vaknar till en moralisk känsla. Eftersom förmågan till moraliska omdömen här antas vara en egenskap som enbart människor har vill jag argumentera, att precis av den orsaken har människan en skyldighet att granska sin verksamhet i världen. När man står på kullen och först ser ut på havet och sedan på fiskehamnen får man en möjlighet att göra precis det, att använda sin förmåga till moraliskt tänkande. Förmågan till moraliska omdömen är en av de egenskaper Taylor tillskriver mänskligheten (Taylor 2009, 128). Detta gör han i samband med avvisandet av människans moraliska överhöghet över andra varelser. Kritiken liknar den som han framför på andra ställen:

Moral standards are simply not applicable to beings that lack such capacities. Animals and plants cannot therefore be said to be morally inferior to humans. Since the only beings thatcan have moral merits or be deficient in such merits are moral agents, it is conceptually incoherent to judge humans as superior to nonhumans on the ground that humans have moral capacities when nonhumans don’t. (Taylor 2009, 128)

Egenskaper såsom moral och omdömesförmåga är viktiga för människans överlevnad i ett mänskligt samhälle. Taylor poängterar att de mänskliga egenskaperna är viktiga för människan och nödvändiga för upprätthållandet och bevarandet av mänsklig kultur(Taylor 2009, 127). Men i samma andetag som människan hävdar sin överlägsenhet och grundar den på egenskaper som är viktiga för människan, förbiser hon egenskaper som icke-mänskliga varelser har (såsom en apas smidighet, en gepards snabbhet och en örns skarpa syn) och som är viktiga för inte enbart artens överlevnad utan också för dess välmående.

Om vi accepterar den livscentrerade synen på miljön som Taylor förespråkar och inser att vi genom miljöförstörelse, förorening och orsakandet av klimatförändringen förnekat ickemänskliga varelser den respekt som de förtjänar, har människan också det moraliska ansvaret (i och med sin förmåga till moraliska omdömen) att åtgärda dessa oförrätter. Trots att jag uppfattar mig respektlös när jag inser mitt brott och min medbrottslighet är det långt ifrån att inse de levande varelsers inneboende värde. Men det är en början. Människan har en möjlighet att inse sin medbrottslighet och agera annorlunda i fortsättningen.

Att handla utan förförståelse för handlingars följder och inverkan på andra varelser kan inte två bort den handlande personens ansvar eller den medverkande individens medbrottslighet. Människans förmåga till moraliskt tänkande ger möjlighet till insikten om hennes ansvar för omvärlden, inte enbart för människans skull utan också de andra levande varelsernas och helhetens skull. Accepterandet av den biocentriska miljöetiken skulle, såsom Taylor också säger, omkullkasta hela den västerländska världsuppfattningen (Taylor 2009, 121). Men att bygga upp en ny norm kräver mera än den enskilda människans insikter, det kräver en rörelse, en snöboll. Det kräver en upplevelse av övergång från en form av existens till en annan, och att man låter upplevelsen lämna ett spår. Spåret ska sedan leda oss till att ifrågasätta vår verksamhet och våra val, samt väcka respekt och oro för de enskilda levande varelserna och helheten. Tanken om att alla varelser har sina respektive viktiga egenskaper innebär också hopp. När Taylor medger att de mänskliga egenskaperna är viktiga för människan medger han också att människor inte behöver sluta vara människor. Egentligen kan människan inte göra det. Men det som hon kan göra är att ifrågasätta vad det betyder att vara människa i det mänskliga samhället, och också vad det betyder vara människa som en del av Jordens biotiska livsgemenskap. Det vill säga vad det betyder att vara en del av helheten, att tillhöra en gemenskap såsom vi tillhör Jorden, som aldrig kan helt tillhöra oss.

Fanni Kansonen

Referenser:

Britannica.com, “Paul W. Taylor“, https://www.britannica.com/biography/Paul–W–Taylor (upphämtad 3.5.2023)

Clowney D. och Mosto P (red.) 2009. Earthcare: An Anthology in Environmental Ethics). Lanham: Rowman & Littlefield Publishers.

Taylor, P.W. 2009. “The Ethics of Respect for Nature”. I: Clowney D. och Mosto P (red.) Earthcare: An Anthology in Environmental Ethics). Lanham: Rowman & Littlefield Publishers. ss. 120-133.

Essän är skriven av en av deltagarna i kursen Miljö, minoriteter och marginalisering.

Sommardag ute på landsbygden

Jag hör vinden i träden. Den prasslar löven och solens reflektion från vattnet i sjön samt dess värme för fram den perfekta sommardagen. Även med all denna rörelse i detta moment finns det ingen brådska. Jag kommer ihåg när jag sprang omkring i skogen och lekte all världens saker. Här kan man stå och tänka på vad man än vill utan någon brådska. Känslorna man har från det tidigare arbetet ger en känsla av nöje i detta lugna moment. Att det tar ont gör inte känslan sämre. Att stå här i den svala lätta vinden med svett på sin hud är tillräckligt för för att det ska kännas bra.

Katten som undersöker världen från sitt perspektiv är något jag följer gärna, med dess egna tankar till skillnad från mina egna. Likt dem har jag ingen brådska i just nu och jag behöver inte tänka djupt på något. Jag känner mig som en del av det som jag har runt mig. Det är lugnt, det är varmt och en stillhet varar även om saker och ting rör sig. Katten som försvann är likt jag en del av det som händer. Hon nosar omkring i gräset, hon nosar på vinden som för med sig dofterna från sjön och skogen kring oss. Hon hör och ser det samma som jag, men hon har sitt sätt att se på det. För mig är vinden något som hjälper med den sköna värmen av solen, för katten kan det vara något konstigt.

Larmet som går av bryter momentet. Lugnet försvinner och väcker mig från den stillhet som jag befunnit mig i. Det är ett onaturligt ljud som påminner mig om det som jag inte har mycket av ute på landet. Här i vår sommarstuga har vi ingen ordentlig nätkoppling, vi har inte rinnande vatten eller liknande modernare saker. Men det påminner om det kommande. Det drar ut mig från mitt moment i den natur jag befunnit mig i och drar mig in i det onaturliga. Jag slutar tänka på det jag hör och ser i momentet i större detalj och återvänder till tankar som involverar det jag är vanare vid, som telefonen och pekplattan och stadslivet. Samtidigt har katten försvunnit, som annars är en innekatt och mina tankar går omkring den realitet att hon inte är i sig en del av det som är runt henne, och att min uppgift är att ta bort henne från skogen dit hon farit.

Platsen som erfarenheten ovan tar plats är alltså på bakre gårdsdelen på min familjs sommarstuga där jag faktiskt inte varit i flera år nu. Där ute på landsbygden kunde man ofta glömma bort hur det är i stan, exempelvis genom den minimerade mängden modernitet vi har där. Också det att man inte behöver känna brådska och kan glömma bort problem som man har från livsstilen i stan för fram hur naturen runt en är något viktigt och fint. Den känsla av ro och lugn som man har ute i naturen är något som vi som stadsbor inte ofta nödvändigtvis känner och gör det till något som vi kanske söker efter och anser som något bättre.  Kattens roll i denna gestaltning är mångfaldig och kommer at fördjupas mera, men hennes existens representerar samtidigt en distans från naturen, men också kontroll över den, genom att jag vaktar henne och sedan tar bort henne från skogen när hon far in dit (samt den generella historiken bakom tämjandet av djur eller ”naturen”). Larmet spelar också in på känslan av distans eftersom det är händelsen som bryter detta ”utopistiska” moment och drar mig tillbaka in i den realitet som är vår moderna värld med teknologi och dylikt vilken skapar idén om det naturliga mot det onaturliga

Vad gestaltningen då generellt kommer fram till är att det är frågan om hur människor, speciellt inom stadsliv, numera inte är så involverade i hur det är att vara i naturen. På det viset är vi inte mera en del av den, utan naturen är något som vi söker efter för diverse syften, var sig det handlar om att använda naturen för vårt nöje, eller att ta nytta av naturen exempelvis på diverse kommersiella plan. Distansen vi har skapat mellan oss som människor och naturen är något som har lett till en problematik där vi inte nödvändigtvis vet hur vi kan leva som en del av naturen och kontinuerligt gör våra beslut utanför den. På det viset gräver vi oss djupare in i ett hål som vi eventuellt inte kan komma ut från.

Om det centrala i sommardagen

För att fortsätta är det bra att lyfta fram de viktigaste punkterna i gestaltningen. Det första begreppet som är centralt i de olika tankarna är idén om hur naturen är ”lugn och stilla”. Det här är ett centralt begrepp eftersom det anknyter till en känsla som många människor tycks ha när de relaterar till naturen, hur naturen är något som låter en vara i fred i stället för stadens stora mängd av rörelse. Det finns en klar uppdelning mellan ens norm och naturen, man ger alltså andra värden till naturen och människan och hens ”egna värld”. Detta leder sedan till diskussion kring hur vi sedan för över dessa känslor till vår behandling av naturen.

Det andra är hur katten i gestaltningen också visar ”distansen från naturen”, när jag tänker på att hon inte får gå in i skogen eftersom hon är en innekatt. Detta representerar på sitt sätt hur vi som människor verkar ta en viss distans från naturen, i stället för att leva ”i naturen”, samtidigt som vi genom att ta denna distans förstör naturen. Katten är alltså (historiskt sett) ett djur som vi tagit från naturen och gjort till ”vår” på sitt sätt, vilket visar hur vi ”härskar” över naturen.

Till tredje har vi tanken om larmet och det ”onaturliga” i jämförelse till det naturliga, som också blöder in i tanken om det lugna och stilla i naturen. Åter bildas denna distans man tar till naturen och det moderna, som tekniskt sätt är det som samtidigt förstör den natur som gestaltas på sätt och vis som en fin och viktig sak genom mina gestaltningar. Denna distans förstärks också hur jag inte relaterar det liv jag lever i staden som direkt ”naturligt”.

För att ta in ett teoretiskt perspektiv som man kan följa med i relation till mina tankar kring gestaltningen har jag tagit A Sand County Almanac av Aldo Leopold (1949), eftersom den på sitt sätt ger en bild av den distans som bildats mellan det moderna vi människorna tar för givet och det naturliga.

Till at börja med kan man ge lite bakgrund till Leopold. Aldo Leopold var en amerikansk skogsvetare, ekolog, filosof och miljöaktivist. Han var en professor vid University of Wisconsin och var mycket inflytelserik med sina åsikter och hade en stor roll i hur modern miljöetik skapades samt inom rörelsen för bevarande av vildmark i naturen. A Sand County Almanac (1949) är hans mest kända verk som översatts till 14 olika språk. Dess innehåll är en kombination av naturhistoria, filosofi och scenmålning med ord. Boken är en helhet av essäer som förespråkar Leopolds idéer om ”landetik” som han kallar det, dvs. hur människan skall förehålla sig till landet.

Han tar fram perspektivet om hur det moderna samhället är på sätt och vis ”större och bättre” än den lilla farmen i Wisconsins där han försöker återuppbygga det som förlorats annanstans (dvs. mer eller mindre återuppbygga den natur som förstörts) (Leopold 1949, 7-8). Detta visar åter på en aspekt av min gestaltning som tar plats på familjens sommarstuga, långt från staden, och hur det moderna inte kan tas för givet där. Leopold tar också fram frågan om problemet kring uppehållandet av naturen, som på så vis kan korreleras till min gestaltning om hur vi

”tar bort från/kontrollerar naturen” (med katten som den drivande aspekten), samtidigt som vi inte ger något tillbaka till naturen. Det här leder till den problematik som Leopold diskuterar i andra delen av sin bok.

Förenklat lyfter alltså Leopold om i sin bok fram en teoretisk helhet där han kritiserar människors förehållande till naturen, genom de sätt de exploaterar den. Även då de försöker bevara naturen, finns det ofta ett monetärt motiv bakom dessa rörelser eller en förväntan om något annat värde som ska fås av detta bevarande. Han tar fram många mera komplexa teoretiska och tekniska teorier om hur detta händer, men generellt anser jag att dessa passar in på den teoretiska synpunkt jag försöker få fram i från min reflektion samt i Leopolds verk. Dvs. att vi som människor numera har en sådan distans från naturen att vi antingen inte förstår  hur det vi gör påverkar naturen, eller tror att vi kan kontrollera och ”härska” naturen på diverse vis för att hålla den i ”balans” och bevara den. Sättet jag ser på min gestaltning kan ses som mycket symboliskt eller grovt teoretiskt, men jag tycker att det fungerar när man tänker på det via Leopolds sätt att argumentera. Ett exempel är mina tankar om hur jag ”tar bort” katten från naturen när jag stoppar henne från att gå in i skogen, vilket är ett sätt att kontrollera naturen. I boken tar Leopold exempelvis fram hur man börjar hantera djur på ett artificiellt sätt på grund av den förstörelse de orsakar för växter, som sedan leder till ett vidare problem. Ett annat exempel som egentligen är motsatsen till min metafor om att ta bort är då Leopold för fram hur getter som introducerats till naturen för kött och dylikt har förstört både flora och fauna. (Leopold 1949, 171) På det här viset finns denna distans vi har från naturen då vi försöker kontrollera eller exploatera den i stället för att vara en del av den och förstå den men också då vi strävar till att bättre bevara det vi har och inte förstöra mera. Ett lite liknande exempel som Leopold också diskuterar är den ironi som uppstår då man för att förespråka bevarandet av naturen, förespråkar att man skall använda naturen för rekreationsbruk, vilket sedan leder till vidare förstörelse, exempelvis genom att vägar och dylikt måste byggas för att denna natur skall kunna nås. Med andra ord har vi skapat ett problem där vi på grund av vårt agerande har orsakat att vildmarker har minskat och där det som finns kvar lanseras som områden för rekreation, vilket sedan aktivt förhindrar aktivitet som skulle undvika att dessa områden ytterligare minskar. (Leopold 1949, 171-172) Detta kan man länka till mina tankar i gestaltningen om hur naturen runt mig var lugnande etcetera vilket gör den ”idealisk” för en sorts rekreation när människor vill bort från städerna och närmare naturen.

Distans, kontroll och kommersialisering

Aldo Leopold förespråkar mer ekocentriska sätt att behandla naturen och han gör detta generellt från perspektivet av någon som levt närmare naturen. Han kritiserar och diskuterar generellt mycket omkring hur vi som människor utför diverse handlingar utan att tänka mera på den större bilden, som till exempel hans diskussioner kring kommersialisering av naturen och dylikt. När det kommer till min text i relation till gestaltningen av en erfarenhet kommer vi fram till en generell tanke där den möter med Leopolds tankar. Leopold talar ur perspektivet av någon som är närmare naturen på sitt sätt, medan min gestaltning är mera från perspektivet av någon som inte är det. Här kommer vi in på den ”distans” jag förespråkat att existerar mellan oss och naturen. Leopold pratar om denna distans i större termer också, där vårt samhälle inte mera kan leva hälsosamt utan att distraheras av den ekonomiska hälsan av samhället, som samspelar med kommersialiseringen av naturen. (Leopold 1949, 9)

Leopolds text handlar till stor del om hur vi som människor mer eller mindre försöker kontrollera naturen genom våra handlingar för att forma den som vi vill, vare sig det handlar om att kontrollera djur eller växter och deras relation till andra djur eller växter, eller deras relation till våra saker. Detta framkommer på ett mer eller mindre symboliskt sätt när jag i min erfarenhet ”kontrollerar” katten genom att förhindra den från att gå in i skogen, samtidigt som jag inser att katten ser världen på ett annat sätt än jag, som tar fram tidigare tankar om olika perspektiv. En intressant tanke man kan föra in här är också en fråga ifall katten verkligen kan konstateras vara en ”del av naturen” pga. att hon är en innekatt. Dvs. besöker hon inte på liknande vis som jag naturen och kanske på ett liknande vis är där i någon form av rekreation? Säkert svar kan man inte ge, men tekniskt sätt kan man argumentera att tamdjur är på sitt sätt likt människan redan utanför ”naturen”. För att ännu vidare diskutera kring kontroll samt den distans vi tar från naturen, i relation till både min gestaltning samt vad Leopold skriver om, så utgår tanken på att vi kan kontrollera naturen från att vi också anser att den finns för oss att kontrollera. Denna mentalitet har skapats med utvecklingen av vårt samhälle genom tiderna, eftersom teknologi samt diverse andra utvecklingar har gjort våra liv enklare samt gjort det möjligt för oss att faktiskt påverka naturen på en sådan skala att saker och ting faktiskt förändras på grundläggande sätt. Man kan exempelvis inte säga att då vi ännu levde i samhällen där vi jagade och odlade för att överleva från dag till dag, att vi skulle ha stått

”utanför” naturen, vi stod som en del av naturen och levde inom samma cirkel som resten av naturen. Detta kan följas av problematiken kring onaturligt och naturligt, som i min gestaltning kan hittas i tankarna i relation till larmet i telefonen. Jag tycker att det är intressant att man generellt gör en distinktion mellan naturligt och onaturligt nuförtiden, eftersom vi som människor numera tar en sådan distans från naturen att det blir konstigt att även säga att det är ”naturligt” att vi gör saker och ting på något specifikt vis. Man kunde utgående från Leopolds tankar samt min gestaltning påstå att det tekniskt sätt finns ”onaturliga” saker endast för att vi har skapat dem. Ifall vi inte skulle ha tagit ett steg ut ur naturens cirkel och börjat leva som vi gör, borde det inte heller nödvändigtvis finnas något ”onaturligt”. Denna distinktion förlorar i sig också sitt värde då vi tänker oss att vi behandlar naturen som en resurs eller en vara att utnyttja, vi ser det som något för oss som gör att det på sätt och vis inte längre är ”naturen” i ordets hela betydelse. Här tar man då in kommersialiseringen av naturen som Leopold pratar mycket om. I min gestaltning framkommer det genom att platsen faktiskt är en sommarstuga, dvs. något som mer eller mindre finns för rekreation (den kan ha haft annan betydelse tidigare, men i denna kontext är det detta) och för att nå denna sommarstuga samt andra stugor inom området, har vi byggt vägar och annat för att nå denna natur. Detta är allt något som är byggt för oss människor, som står utanför naturen, på bekostnad av naturen som vi samtidigt ser som en sorts vara/resurs som vi skall utnyttja, men också beskydda.  Det är här Leopold kommer med sin ironiska problematik om att vi vill beskydda naturen, men gör det genom att göra den till en sorts vara att utnyttjas.

För att sammanfatta helheten, vi som människor står utanför naturen och utnyttjar den som en vara för vår rekreation samt annat, men gör det på naturens bekostnad för att föra vårt samhälle framåt, där konsekvenserna är något som vi inte tycks tänka på. Detta leder till en sorts romantisering av ”naturen” som finns som vi förvandlat till en vara, som speciellt stadsbor vill utnyttja för att komma och känna sig som en del av ”naturen”. Såsom jag stod bakom sommarstugan och kunde lugna ner mig i jämförelse till staden borta från de ”onaturliga” larmen och moderniteterna av vårt nuvarande samhälle, samtidigt som jag tog nytta av den resurs som är vår sommarstuga som varit en del av den natur som vi som mänskligheten numera vill bevara. Katten som samtidigt besöker det som dess förfäder var en del av och togs bort från, vart andra djur introduceras och orsakar förstörelse på grund av människans vilja att bevara delar av otroliga naturen, den vara som ger oss mycket, som vi samtidigt inte konkret numera kan förstå.

Mikael Asplund

Referenser:

Leopold, Aldo. A Sand County Almanac: And sketches here and there. New York: Oxford University Press, 1949.

Essän är skriven av en av deltagarna i kursen Miljö, minoriteter och marginalisering.

Min klippa känns varm och skön i vårsolen. Stenarna ute i havet ser så nära ut, men av erfarenhet vet jag att om man försöker simma ut till dem så tar det förvånansvärt länge. Idag är det vindstilla. Den friska havsdoften sköljer över mig och ger mig en innerlig ro. Spindeln bredvid mig njuter av vårvädret lika mycket som jag. Ingen av oss har bråttom någonstans. Ute på stenarna sitter ett tiotal flyttfåglar som, skyddade från rovdjur, kan vila efter en lång färd från Afrika. De har presterat färdigt. Vad skönt det måste vara att vara färdig och kunna vila.

Den stadiga björken som jag lutar mig mot har nyutslagna knoppar där dess blad snart kommer att växa fram. Doften från björken hittar sin stilla väg till min näsa. Det doftar fräscht. Som en ny start. Som begynnelsen av något stort. Här i mitt personliga paradis är livet långsammare. Här finns ingen rinnande vatten. Ingen induktionsspis. Ingen diskmaskin. Saker tar den tid de tar. Man lever på naturens villkor och i naturens takt. I denna stund har jag inte bråttom någonstans. Jag får sitta här i mitt personliga paradis så länge jag vill. Vardagens stress känns avlägsen och alla tankar om avhandlingar och skoluppgifter är nedtonade. Naturen omkring mig känns familjär. Jag känner varenda sten, varenda buske och träd. Jag växte upp i denna natur och den är speciell för mig, och jag är lycklig över att den existerar.

Nästa morgon vaknar jag av att jag har svårt att andas. Svalget känns som kliande sandpapper. Ögonen är fastmurade så att jag inte kan se. Från näsan rinner snor. Det är allergisäsongen som satts igång. Det tar inte många sekunder att rusa till tvättstugan. Jag känner pulsen stiga när jag inser mina syskon har använt allt vatten utan att hämta mer från brunnen. Ska man verkligen behöva spendera en kvart med att hämta vatten innan man kan tvätta bort det värsta av allergisymtomen? Jag slänger en ilsken blick mot sovrummet där min syster ännu sover, ostörd och oplågad av allergisymtom. På vägen till brunnen hör jag sjöfåglarnas oändliga skrik ringa i mina öron. Över natten har en tjock matta av pollen har lagt sig över brunnslocket. Typiskt. Ämbaret som vi använder för att lyfta upp vatten har givetvis lämnats i gräset bredvid och blivit en hotspot för spindlar att bygga bo i. Min blick dras till björkarna bredvid som nästan verkar håna mig med sina nya vårliga blad. Jag längtar tillbaka till lägenheten i stan. Där naturen inte är så nära. Där trädens pollen inte hittar fram lika lätt. Det blir skönt att åka hem till stan imorgon.

Denna gestaltning beskriver på vilket sätt det är viktigt att vara i naturen, särskilt sådan natur som är bekant och familjär. Jag själv upplever en ro av att vara i sådan natur och i en sådan omgivning överlag. Stugan är ett ställe där jag i allmänhet känner mig lugnare än i stan, och detta kommer från att livet är långsammare där. Naturen är mer närvarande på stugan, både fysiskt genom att det finns natur nära, men också psykiskt genom att man har tid att uppleva den mera. På stugan blir naturen en del av livet på ett helt annat sätt än i stan, och tillvaron kan nästan kännas idyllisk. Jag ser möjligheten att vara på stugan och nära natur som något gott och nödvändigt. Därför kan det kännas ångestfullt att min förmåga att uppleva natur på detta sätt begränsas av att jag är pollenallergiker. Allergin betyder att jag under några veckor på våren har mycket svårare för att vistas i natur än många andra. Hur skall man då förhålla sig till fenomenet att något gott i ditt liv blir begränsat?

I min gestaltning beskriver jag hur naturen som är god blir till något ont. Genom att naturen blir min fiende tonas de positiva sidorna ner, och endast de negativa konsekvenserna förblir relevanta. En sorts “fight” or “flight” instinkt kickar in och eftersom jag inte kan förgöra de allergener som sprids med vinden är min ända tillflykt att låsa in mig i en lägenhet i stan, så långt från naturen som möjligt. Denna insikt om att jag inte kan påverka naturen är något som Hartmut Rosa (2020) skriver om, och något som diskuteras mer senare. Brytningen mellan att njuta av naturen och att den blir ond är något som jag upplever varje vår. När det blir varmt och vårligt blir jag glad och längtar till sommaren och jag målar således upp en idyllisk bild av verkligheten där allting är lätt och som karaktäriseras av en avsaknad av stress. Denna bild blir dock varje år krossad av realiteten att min kropp inte tål att vara i naturen under den perioden på våren då pollen börjar spridas.

Erfarenheten att allergi “förstör” våren är något som kan vara svårt för en ickeallergiker att förstå. Jag kan känna att mina föräldrar till exempel saknar förståelse för att jag inte vill komma till stugan ett veckoslut i april med dem på grund av allergier. Erfarenheten blir dock något som för mig samman med andra pollenallergiker. Min bror har t.ex. samma symptom som jag och ett vanligt diskussionsämne mellan oss på våren är ofta just pollensymptom. Också andra pollenallergier som jag mött i olika sammanhang kan ofta relatera till min erfarenhet. Jag kommer bra ihåg en diskussion jag hade med en kompis i gymnasiet om att det vore bra om alla träd skulle brännas upp. En sådan samhörighet och förståelse för erfarenheten är enligt min mening viktigt, särskilt eftersom majoriteten ofta saknar förståelse för erfarenheten.

De frågor som jag vill problematisera är således främst hur man skall förhålla sig till naturen när den gör en illa? Går det att komma bort från tankesättet att man måste distansera sig från naturen för att må bra? Kan man njuta av naturen fast man mår dåligt av den? Jag skulle givetvis vilja ha möjligheten att njuta av natur oberoende av årstid. Med olika mediciner kan jag lindra mina pollensymptom, men oberoende av hur mycket mediciner jag tar försvinner inte mina symptom helt och hållet, och de blir betydligt värre efter att jag vistats i naturen. Jag vill även utforska tanken om att kunna påverka pollenspridning och vilka följder det kunde ha. Vilka följder har människans kontroll över naturen och på vilket sätt påverkas jag av detta?

Jag ville hitta en författare eller någon sorts litteratur som behandlar pollenallergi eller oförmåga att uppleva natur. Det visade sig att det inte skrivits hemskt många filosofiska verk om just pollenallergi, men erfarenheten att inte ha möjlighet att uppleva natur jämlikt är något som Hartmut Rosa (2020) diskuterar i sin bok det vi inte kan råda över. Rosa är en samtida tysk sociolog och samhällsvetare. Han har skrivit ett flertal internationellt kända böcker och har även vunnit flera vetenskapliga priser. Hans böcker har även översatts till sammanlagt 15 olika språk. I boken det vi inte kan råda över tar Rosa en kritisk ställning mot människans försök att härska över naturen. Rosas tankar kan tillämpas för att hjälpa mig att reflektera kring tillgängligheten till naturen samt naturens förfogbarhet. Rosa menar att naturen är något som existerar oberoende om vi interagerar med den eller inte. Människan har historiskt sett inte kunnat planera vad som händer i naturen och det har funnits mycket i naturen som människan inte kunnat styra över. Människan har dock ändrat på detta. Idag har vi olika teknologier som tillåter oss att härska över naturen på ett sätt som vi aldrig kunnat tidigare. Rosa skriver exempelvis att olika teknologier har möjliggjort erfarandet av natur på ett helt nytt sätt. Vi kan exempelvis använda flygplan för att resa till natur som tidigare var otillgänglig och vi kan förutspå väder och temperatur.

Människan, och framför allt västerländsk kultur, törstar efter förfogbarhet över naturen. Människan vill styra över sin omgivning och har genom historien haft ett oändligt begär att härska över naturen. Man ser naturen som en tillgång som skall se ut på ett visst sätt för att vara till maximal nytta för människan. Kritiken som Rosa lägger fram riktas mot detta människans begär att styra över naturen på olika sätt. Han menar att människans begär att härska över det naturliga paradoxalt leder till en minskad känsla av kontroll vilket ger upphov till en ångest. Man kan exempelvis fråga sig ifall teknologins framfart och människans kontroll över naturen orsakat mer eller mindre stress för människor? Rosa menar att svaret är mera negativa sidor, och att människans osläckbara törst efter kontroll över naturen leder till en mer komplicerad värld som blir allt mer onåbar.

Rosas bok ger mig många tankar. Dels funderar jag över hur naturens förfogbarhet passar in i min gestaltning av min erfarenhet med pollenallergi. Ett till synes stort problem för mig är att jag inte kan styra när och hur träden sprider sitt pollen. Jag kan inte styra över det som får mig att må dåligt. Skulle inte en teknologi som ger människans möjlighet att kontrollera pollenspridningen hjälpa mig med mina problem? Jag märker att jag själv blir offer för den lockande tanken om att fullständigt härska över naturen. Problemet är att man genom att tänka såhär distanserar sig från det naturliga. Verkligheten är den att jag i denna stund inte kan råda över pollenspridningen, och jag gör inte mig själv någon tjänst genom att tänka att jag borde kunna eller att jag i framtiden kommer kunna göra det. För mig som individ gäller det att hitta ett förhållningssätt till det faktum att jag är pollenallergiker, och att jag inte kan råda över pollenspridningen, som är hållbart och som undviker ångest. Att jag får pollenbesvär under våren är inte något som jag behöver lösa, utan det är något jag inte kan råda över och som jag istället måste hitta ett bra sätt att förhålla mig till. Däremot är jag berättigad till känslor av ilska och sorg över det jag förlorar.

Rosa talar om tillgänglighet i meningen att göra någonting förfogbart. Han menar att man måste synliggöra saker för att kunna nå och erfara dem. För min erfarenhet gäller det att göra det synligt vad och hur man kan uppleva natur utan att utsätta sig för allergisymtom. Rosa förklarar att man med hjälp av transportmedel gör olika erfarenheter i naturen möjliga. Lättillgänglig teknologi kan på så sätt ses som ett medel för att möjliggöra att erfara naturen. För min upplevelse kan en sådan teknologi vara exempelvis mediciner som dämpar pollensymptomen och som möjliggör att jag åtminstone en begränsad tid kan vistas i naturen. Jag ser här olika grader av förfogbarhet. En sådan makt över naturen där jag använder mediciner för att dämpa de värsta symtomen ser jag som mindre destruktivt än att exempelvis flyga till ett annat land när pollenspridningen sätts igång i Finland. Dessa teknologier är dock inte sann makt över naturen.

Fullständig fogbarhet skulle vara att hitta på en teknologi som fullständigt hindrar pollenspridningen. Denna tanke känns skrämmande och dystopisk.

En del av mig vill göra naturen fogbar, medan en annan del av mig förstår att jag inte kan råda över mina allergier. Mina allergisymptom och min förmåga att vistas i naturen ändras i enlighet med årstiderna. Detta betyder att jag endast lider av min pollenallergi en relativt kort tid av året. Detta gör det lättare för mig att acceptera att jag inte kan rå över min situation. Om det skulle vara så att jag lider av pollenallergi hela året tror jag att det skulle vara svårare för mig att acceptera det och svårare för mig att inte försöka vidta starkare åtgärder för att minska på pollenallergin. Om jag hela tiden skulle lida av pollenallergi så skulle jag lättare dras med i tanken om att det är bra och gott att härska över naturen. I ett sådant fall skulle jag antagligen till en högre grad uppskatta den förfogbarhet som människan lyckats skapa över naturen.

Rosa talar om att människor i allmänhet vet att det finns erfarenheter att erfara, men att det inte alltid finns möjligheter att erfara dem. Denna vetskap kan leda till ångest. Detta kan förliknas med pollenallergi på ett sådant sätt att man som pollenallergiker vet vad man går miste om genom att inte vistas i naturen. Jag upplever att erfarenheter i naturen är som mest eftertraktade på våren då snön smultit bort. Kanske detta beror på att det är under denna tid som mina möjligheter att erfara naturen är mest begränsade. Hur som helst kan jag förstå Rosas resonemang om en känsla av hopplöshet och ångest då man vet att det finns natur där ute som går att erfara, men som man inte kan erfara just nu. Skillnaden är att jag kan vara säker på att detta hinder försvinner efter en tid, vilket man inte kan vara säker på om man lever i fattigdom. En annan skillnad är att klimatförändringen i en allt större grad gör det permanent omöjligt att erfara viss sorts natur, medan pollenallergi endast är ett problem en viss tid och man kan vara säker på att det finns natur även på sommaren som går att erfara. Om man däremot skulle vara så svårt allergisk att man under hela året har diverse symptom som gör livet jobbigare, så kan det vara att man inte skulle vara medveten om hur livet skulle se ut utan allergier. Eftersom jag vet hur livet utan allergier är kan jag även sakna det livet och sörja det jag förlorar under våren.

Frågan om att strida mot pollenallergin eller fly undan är för mig högaktuell. Skall jag utsätta mig för naturen om den i stunden ger mig något gott? Eller skall jag fly undan för att minska på det onda? Detta val som jag kan ta betyder att pollenallergin för mig inte är helt ur min kontroll.

Jag kan ta mediciner och leva i naturen, eller så kan jag ta mig till områden med mindre natur.

Jag kan även kombinera dessa för att minimera mina symptom. Jag anser att sådana val inte är att härska över naturen, utan att det snarare handlar om att välja hur jag själv agerar i situationen där naturen inte är fogbar. Jag kan inte råda över pollenspridningen, men jag kan däremot råda över mig själv och hur jag bemöter pollenspridningen. Detta är antagligen det för mig just nu mest hälsosamma och hållbara förhållningssättet.

Jag kan inte råda över när träden pollinerar. Jag kan inte välja att pollenspridningen väntar tills efter påsken när jag varit på stugan. Naturen finns inte till för att tillfredsställa mina behov. Jag kan njuta av naturen och vara i den, men för mig blir det oerhört tydligt att jag måste göra det på naturens villkor och inte enligt mina egna. Naturen har sina processer och en av dessa är pollenspridningen. Jag kan inte förvänta mig att pollenspridningen skall vara något jag kan styra över. Denna insikt gör det lättare för mig att inte vara arg på naturen som orsakar mig lidande. Rosas text om hur ett oändligt sökande efter naturens förfogbarhet förstör både naturen och våra liv gör att jag inte ens nödvändigtvis vill kunna styra över pollenspridningen. Tanken om att människan i framtiden skulle kunna välja när pollenspridningen sker gör mig snare rädd än lättad. Det finns vissa saker som människan inte är menad att kunna rå över. Som Rosa säger så leder vårt härskande över naturen till nya problem. Vad skulle hända till träden om vi kunde stoppa pollenspridningen? Vad skulle hända om en majoritet av världens befolkning hade pollenallergi? Skulle ett av mänsklighetens mål då vara att förgöra alla träd så att detta problem slutar existera? Man kan snabbt se hur denna tankegång leder till en mångfald av olika problem. Därför är Rosas tanke om att försöka finna ro i att man inte kan påverka naturen något som jag som individ ämnar sträva mot. Pollenspridningen har sist och slutligen många fler positiva sidor är negativa. Att pollenspridningen sker betyder att det finns natur på sommaren som jag kan njuta av istället. Träden behöver pollen för att föröka sig och sprida sig. Naturen och även människan är i slutändan beroende av träden och dess pollen för sin egen överlevnad. Kanske det är en bra sak att vi pollenallergiker är i minoritet, så läggs det inte tid och energi på att hitta sätt att stoppa pollenspridningen. Att naturen under en relativt kort period av året blir fientlig kan således ses som ett nödvändigt ont för att jag sedan skall kunna njuta av naturen under andra årstider.

– Oliver Engblom