”Forskarna i debattserien skriver att vi främst måste sluta utvinna och förbränna fossila bränslen som kol, olja och gas, göra dessa dyrare, förnybara bränslen billigare och skydda biologisk mångfald. 

Som individ gör du enligt forskningen störst skillnad genom att rösta på politiker som vill göra ovanstående förändringar, gå med i en miljöorganisation eller kontakta politiker personligen. Och dina egna utsläpp minskar du mest genom att sluta flyga, åka bil och äta kött.”

Så sammanfattar en krönika i Aftonbladet 2021 en serie klimat- och miljöartiklar i  under rubriken”Nödläge” där bl.a. fler forskare ska få komma till tals efter att FN:s klimatpanel IPCC kommit ut med sin senaste rapport.

Det här var två år sedan och de sista råden borde vid det här laget vara bekanta för de flesta. Vad som känns än mer aktuellt är uppmaningen att tänka på hur klimatläget borde påverka ens röstbeteende, också om vi ser på Finlands senaste riksdagsval och regeringsbildning där klimatfrågorna fått sig en törn. Det är ingen poäng med att försöka konsumera på ett klimatvänligt sätt om man samtidigt röstar på ett parti som inte vill ta till tillräckliga politiska åtgärder, även om det inom alla partier antagligen finns en övertygelse om att just deras föreslagna åtgärder är tillräckliga. Jag uppskattar också att forskarna lyfter fram att det på kort sikt, den korta tid vi har, inte räcker att förlita sig på utvecklingen av grön teknologi.

Jag reagerar däremot på två andra debattörer, en forskare och ekonomijournalist, som föreslår att så lite förändring sker för att människor antingen inte har tillräckligt med information eller att de har svårt att bedöma den information de tar emot. Den idén slår mig snarast som en falsk förhoppning, en önskebild av hur människor borde förhålla sig till och reagera på information.

Visst finns det situationer där otillräcklig information är boven i dramat, eller där människor har svårt att skilja information från desinformation. Men vill vi förklara varför människor inte handlar på ett visst sätt räcker det inte med att slå fast att de har korrekt information. Vi måste också förklara varför de borde handla i enlighet med den. Att enbart ha information är ännu inte ett skäl.

Här blir det också tydligt att rekommendationen ovan inte enbart är information utan döljer ett argument. Om du vill minska din klimatpåverkan, så är det här det mest effektiva sättet. Men vad om jag inte vill minska min klimatpåverkan? Eller om jag också vill göra något annat som går tvärtemot rekommendationerna, och därför är oemottaglig för just denna information? Visst kan man säga att det är det här jag borde vilja göra allra mest. Att det är bäst för mig. Men då vi både kan ha olika uppfattningar om vad som är bra, och prioritera olika när det kommer till att avgöra vad som är bäst, är det här avgöranden som är notoriskt svåra att fälla. Vi vill kanske tänka att varje rationell människa borde kunna inse det här. Men då måste vi också fråga, rationell enligt vem?

Det borde inte vara en överrasking att människor också handlar mot det som borde vara i deras intresse. Vi talar om att handla mot bättre vetande, när lättja och lathet, eller bara vanans makt hindrar oss från att göra det vi vet att vi borde. Vi kan försöka intala oss själva och andra att vi inte kan göra något annat, vi kan vrida och vända på informationen och på så sätt rationalisera vår handling. Men det är på inga sätt ovanligt att vi går mot vårt eget intresse med öppna ögon.

Jag menar inte att vi ska avstå från informationskampanjer, och jag argumenterar inte för att vi ska bortse från klimatforskarnas rekommendationer. Har du inte redan tänkt på vad du gör med flyg, bil och kött, är det hög tid att tänka på det och staka ut en hanterbar handlingsplan. Men om vi vill bli bättre på att förstå varför människor inte förändrar sig på de sätt vi önskar, kan det vara bra att också lyssna på andra forskare än de som kan klimatet. T.ex. Maria Wolrath Söderberg, docent i retorik på Södertörns högskola, som i ett av SR:s sommarprat funderar på ”varför vi skadar klimatet fast vi inte vill”.

Camilla Kronqvist

På vilka sätt har mänskligheten (inte) lyckats att förverkliga de globala hållbarhetsmålen av Agenda2030? Kan man överhuvudtaget skapa en universell och allmänmänsklig uppfattning om etik och hållbarhet för den nuvarande, globaliserade världen? Är det realistiskt att formulera hållbara modeller för globalt samarbete? Vad betyder miljörättvisa i samband med minoriteter och marginalisering? Hur borde man definiera ledarskap och hållbar förändring i kontexten av Agenda2030?

När biämnet “Etik i en globaliserad värld” skapats vid Fakulteten för humaniora, psykologi och teologi under våren 2021, har de flerdimensionella diskussionerna kring arbetet koncentrerat på de föregående globala frågorna. Meningen är att studiehelheten ger holistiska färdigheter för fortsatt forskning och verksamhet, samt har en relevans för den levande verkligheten. Helheten strävar efter att bidra till minoritetsforskningen och studenternas framtidskompetenser.

Innehållsmässigt utgår biämnet från aktuella, utmanande globala frågor som möjliggör en etisk, kritisk och tvärvetenskaplig diskussion om mänsklighetens hållbara tillvaro och framtid. Biämnets syfte är både att fördjupa sig i den etiska och kritiska diskussionen om hur mänskligheten hittills lyckats lösa våra globala rättvise- och miljöproblem, samt att realistiskt granska hållbarheten i de förslag som idag presenteras som lösningar på problemen.

När biämnet formulerats, har man tagit i beaktande att också den mänskliga kunskapen och den aktuella vetenskapliga forskningen har sina begränsningar. Härmed kan man dra slutsatsen att biämnets särskilt viktiga roll är att kunna formulera och lyfta fram de väsentliga etiska och kritiska frågorna om vår hållbara framtid.

Jaakko Lindfors