Förra veckans studia generalia behandlade konstpedagogik och kuratering. Som talare hade vi Sissel Lillebostad och Hannah Kaihovirta-Rosvik.
Genom historien har man upplevt att konsten hör hemma på ett museum och att museets uppgift är att visa konsten och utbilda allmänheten. Det här innbar också att expertisen ansågs vara den som hade rätt till konsten, det vill säga hade rätt att diskutera den och skapa mening kring den. Brytningen kom på 1960-talet, genom bland annat Duchamp och Szeemann, som byggde utställlningar så att publiken blev en aktiv del i konstverket. Idag är många av den åsikten att ett konstverk inte existerar utan en publik. Kuratorns och/eller konstpedagogens uppgift blir att skapa dialoger mellan konstnären, verket, publiken och världen.
Föreläsningarna var inte helt lätta att ta till sig men de väckte många intressanta frågor:
– I vissa konstverk och projekt blir rollerna blandade – vem är konstnär, vem är kurator och var är publiken? Är det viktigt att veta vem som är vem?
– Behövs publiken verkligen för alla konstverk?
– Är det okej att det kan kännas jobbigt att möta konst?
– Vad är egentligen guides uppgift? Vad vill vi ha av en guide?
– Behövs konstpedagogik eller har konstverk ofta en inbyggd pedagogisk funktion?
Dagens fråga: Ska kuratorn ta konstpedagogiska aspekter i beaktande i planeringen av utställningar?