Öppna universitetsverksamheten har sina rötter i det folkbildningsideal som uppstod i slutet av 1800-talet i Storbritannien och som snabbt spred sig till Finland. Universiteten expanderade och deras mål var att föra vetenskapen till folket utanför campus. Förmedlingen av vetenskapen skedde via olika folkbildningsorganisationer. En del universitet skickade ut studenter att föreläsa på landsbygden på somrarna. Det var inte frågan om ren universitetsundervisning, men studenternas folkbildningsarbete kan karaktäriseras som den tidens öppna universitet.

Under 1910- och 1920-talen inleddes sommaruniversitetsverksamheten i Jyväskylä och Åbo. Den fick nationell spridning först under 1950-talet, då sommaruniversitetens antal mångdubblades. Bakom detta låg tidens samhälleliga och utbildningspolitiska förändringar. Sommaruniversitetens har banat vägen för dagens öppna universitet.

Margita Vainio

I slutet av 1970-talet startade diskussionen om att det även vid Åbo Akademi och i Svenskfinland borde finnas öppen universitetsverksamhet. Politikerna var då måna om att alla människor oberoende av boningsort, ålder, ekonomi eller tidigare utbildning skulle få jämlika möjligheter att studera vid universitet. 1980 fattade minister Pär Stenbäck beslut om att grunda en sådan verksamhet och UVM tilldelar Åbo Akademi pengar för att starta öppen högskoleverksamhet.

Vid Åbo Akademi var man vid samma tid beredd att ”ställa Akademins resurser även i den finlandssvenska allmänhetens tjänst”.  Man konstaterar också att en öppen universitetsverksamhet kunde ha en positiv effekt på rekryteringen till ÅA. Allt detta ledde till att det 1.8.1981 grundas en kurscentral vid ÅA och man anställde Margita Vainio som sekreterare för verksamheten. Akademiska kurser hade redan erbjudits vid arbetar- och medborgarinstitut samt vid sommaruniversiteten, men verksamheten fick nu ett lyft och utökades ytterligare.

Tina Engblom

Året därpå, dvs 1982, anställdes Tina Engblom. Utvecklingsprocessen gick vidare och ledde så småningom till en mera strukturerad och systematisk verksamhet. 1993 inleddes öppen universitetsverksamhet i Vasa.

Till en början skulle deltagarna på öpu-kurser vara minst 25 år, men under 1990-talet öppnades kurserna även för ungdomar utan arbete och studieplats.