I slutet av 1980-talet startade min första kurs vid det öppna universitetet.

Tio år tidigare hade jag utexaminerats som klasslärare från Pedagogiska fakulteten vid Åbo Akademi – efter tre års studier var jag behörig lärare, men akademiskt sett hade jag inte ens en kandidatexamen. Som verksam klasslärare deltog jag kontinuerligt (och gärna!) i olika fortbildningar runtom i Finland. Det var kurser i bildkonst, musik och andra skolämnen, i socialt samspel, i utvecklandet av undervisningsmetoder, i skolförvaltning. Det var roligt och utvecklande, men… Någonstans fanns lusten att på riktigt förkovra sig, inte bara skrapa på ytan. Sådär utan desto djupare insikter i någondera ämnet närde jag en dröm om att studera filosofi eller nationalekonomi. I slutet av 1980-talet fanns grundkurser i båda ämnena tillgängliga vid öppna universitetet via Vasa sommaruni. Jag valde filosofi.

Efter den första föreläsningen var jag mest förbryllad och omtumlad. Jag fattade ingenting alls av filosofin – men ämnet var, kanske p.g.a. lärarens framställning, på något vis ändå lockande, så jag fortsatte. Och fortsatte. Grundstudierna blev ämnesstudier och senare fördjupade studier, nya ämnen som sociologi och teologi kom till. Vi studiekamrater kämpade i olika konstellationer med kurslitteratur och uppsatser, vi samlades till smågruppsmöten och samarbetade på många olika plan. ÖPU-kursandet var då i början, som jag minns det, livslångt lärande i begreppets bästa mening – det var folkbildning. Det hände (men det var mera sällan) att någon deltagare hade ett konkret mål i sikte; att meritera sig för ett arbete eller skaffa en ny behörighet. Mest studerade vi för nöjet att dyka i nya vatten.

För knappt tio år sedan var jag för första gången själv lärare i en kurs vid det öppna universitetet. Jag hade bytt arbetsplats från den kommunala skolan till universitetet. Med stor ödmjukhet och på darriga ben mötte jag mina första ÖPU-studerande i min första kurs som lärare i pedagogik. Vilken studieiver som präglade dem då och präglar dem än i dag! Nyfikenheten, bildningslusten och viljan att vidga de egna gränserna är likadana nu som förr, även om skälen till att vuxna söker sig till ÖPU-studier delvis har förändrats. Tre kategorier studerande ser jag: de målinriktade som medvetet meriterar sig, de studienyfikna som bildar sig – och så kategorin studerande som är mer eller mindre tvingade att fortbilda sig. Det livslånga lärandet har en annan konnotation i dag än på 1980-talet – från att varit en tillgång har fortbildandet i vissa fall blivit ett tvång. Oberoende av skälen till att delta i en ÖPU-kurs i pedagogik brukar kontentan av en brokig deltagarskara dock alltid vara en synnerligen smaklig soppa. Unga och äldre, representerande olika yrkesområden och med olika slag och grader av utbildning i bagaget, bidrar med erfarenheter och infallsvinklar till de teman som kurserna behandlar. Alla lär sig något – och läraren kanske mest.

Länge leve folkbildningen för alla! Länge leve ÖPU!

Rita Nordström-Lytz, ÖPU-lärare i pedagogik