Jag vet, rent kunskapsmässigt, att Tammerfors inte finns i östra Finland och att Uleåborg är i Österbotten, cirka 600 km från Finlands nordligaste punkt. Åkte tåg till Uleåborg för att uppleva en konstutställning om samtida samisk kultur.
Tågbytet i Tammerfors gav mig en timmes tid för strövtåg. Saluhallen är ett måste. Pratar inte människorna högljuddare med varandra? Ser de inte på mig litet extra nyfiket och länge? Är inte produkterna som erbjuds något udda, kanske litet mera åt det karelska hållet? Inlagda grönsaker, insjöfiskar, näverhantverk? Luktar det inte litet vadmal och papyross? Vad är det inte för konstiga stereotypier och fördomar som dyker upp i mitt sinne när jag varje gång i Tammerfors blir lika förvånad över att det finns en akademisk bokhandel på paradgatan? Visslar ens fabrikspiporna längre?
Min Finlandsbild härstammar antagligen från mitt ytterst begränsade och icke-alls så kringflackande liv. Kanske finns där spår av lågstadietidens högläsning ur Zacharias Topelius Boken om vårt land – med viss geografisk dissonans?
Tåget tuffar vidare. Bennäs är min hävdvunna ändstation. Minns inte att jag tidigare åkt förbi. Redan nu börjar jag se ut genom fönstret för att skönja en annan flora och fauna. Är det inte litet kargare, litet vildare?
Framme i Uleåborg är lukten från cellulosafabriken märkbar. Stängs den ned till sommaren när turisterna invaderar en av Europas kulturhuvudstäder? Eller kommer ett av bevisen för att staden Uleåborg är livskraftig få puttra på?
Uleåborgs domkyrka, de administrativa byggnaderna, skrytvillorna, spångarna ut till öarna vid flodmynningen, statyerna, de pittoreska handelsbodarna och de många svenska namnen på dåtidens borgerskap och administratörer fångar mitt intresse. Jag vill inte vidkännas betongen, samma gamla bekanta varumärken i shoppingkvarteren. Jag dras i stället till det som är utfört med snickarglädje, annorlunda, det som kanske inte är det effektiva och ekonomiskt hållbara. Och Uleåborg levererar. Speciellt när jag tittar bort och fokuserar på det som romantikern i mig vill se.
Nästa dag, höjdpunkten och den främsta orsaken till min resa: Eanangiella – Ljudet av landet. Traditionellt hantverk med stygn av modernism. Politiskt uppvaknande i videoinstallationer. Livet här och nu tolkat av representanter som vägrar betraktas som museiföremål. Hur tidiga var inte Elsa Laula Renberg och Karin Stenberg ute i ett emanciperat postkolonialt ärende. Alta-rörelsens aktivister berättar. Konst som kritiserar den gröna energin som en fortsättning på kolonialismen. Schamantrumman med motorkälke och bil avbildad. Den samiska konstnären klädd i traditionell dräkt sydd av en IKEA-shopping bag. Lätt var det att få en hel dag gå åt till att utmanas och fundera över stereotypier, vad jag väljer se, höra, lukta och känna. Vem har rätt att tolka vad och hur exotifierar jag.
Var det månne lättare förr att filtrera varsammare när de tidiga upptecknarna av samiskt lif och lefverne reste långsammare? Hann de acklimatisera sig i stället för att som jag rusa upp nästan ända till Sameland på sex timmar järnvägsräls? Tillrättalade de sina skildringar i akt och mening att bekräfta stereotypierna om en romantisk ”vilde” som levde i samklang med naturen i ett drömlikt mystiskt andeinspirerat tillstånd? Eller handlade de enbart i god framstegsanda, ute för att sprida ”civilisation” och ”rättan tro”.
Tåget stannar i Åbo vid en bro som jag ännu inte klarar av att mentalt sett omforma till en tågstation.
Jan Svanberg
Äldre universitetslektor