Att växa upp utan påtvingad tro: Om valfrihet och moral i icke-religiösa familjer

av Emma Liljestrand | Religion och individ i möte

Får barn själva välja sin tro? Hur uppfostrar icke-religiösa föräldrar sina barn?

Religion kan spela en viktig roll i ett barns liv. Religionen kan ge trygghet och en moralisk kompass som barnet har nytta av. Samtidigt kan religion också begränsa barnet från att utforska andra sätt att se på världen.

I dagens samhälle är allt fler familjer icke-religiösa vilket väcker frågor om hur barn lär sig om tro, moral och värderingar när religionen inte längre har en självklar roll i barnens liv. Kan barn lära sig om moral, etik och sunda värderingar utan religion hemifrån, eller riskerar de att sakna riktning? Hos många icke-religiösa föräldrar ligger fokuset på att ge barnen utrymme att själva utforska tro, vilket kan ses som en ny form av moral där valfriheten ligger i centrum. Denna frihet kan göra att barn känner sig respekterade och självständiga redan från tidig ålder, samtidigt som de lär sig att tänka kritiskt om världen runtom sig.

Dahl et al. (2019) beskriver socialisering som processen där människor lär sig om värderingar, normer och sätt att tänka. Detta sker genom individens omgivning, till exempel genom familjen, vänner, skolan och samhället. Det finns två typer av socialisering. Primär socialisering sker i familjen under barndomen, och är ofta den som påverkar barnet mest. Sekundär socialisering sker genom skolan, vänner, media och andra institutioner. Religiös socialisering handlar vanligtvis om hur människor lär sig religiösa normer, värderingar och beteenden från sin omgivning. Tidigare forskning visar att religiösa ungdomar ofta möter religion både i hemmet och i andra miljöer, medan många icke-religiösa ungdomar främst möter religion i skolmiljön eller genom media. Om religion inte finns i hemmet kan barn ändå möta och lära sig om religion i andra miljöer.

Enligt en artikel skriven av Thiessen (2016) handlar barnuppfostran för många icke-religiösa föräldrar inte om att överföra tro, utan om att ge barnet en valfrihet att själv utforska tro. Även utan aktiv religiös undervisning påverkas barn av sina kamrater, skolan och samhällets normer. Barnen får då kunskap om religioner och olika livsåskådningar på ett sätt som inte styrs av föräldrarna. Icke-religiösa föräldrar kan ha olika förhållningssätt till religion vilka påverkar barnen på olika sätt. Föräldrar som låter sina barn själva utforska tro ger barnet en frihet att utforska olika synsätt utan att bli dömd, vilket borde vara en mänsklig rättighet för alla. Vissa föräldrar kan ändå introducera inslag av högtider, berättelser och diskussioner om tro utan att tvinga barnen att tro på något. Föräldrarna kan självklart även utan koppling till tro förmedla etiska principer som respekt, empati och ansvar.

Även om icke-religiösa föräldrar inte aktivt lär sina barn om religion och tro påverkas barnets förståelse av världen av bland annat skolmiljön. En studie av Unsworth och Voas (2018) visar att deltagande i religiösa skolor inte alltid leder till en strikt religiös tro, utan kan i stället främja kritiskt tänkande och utveckling av egna värderingar, även inom religiöst präglade sammanhang. Barnens förståelse av världen påverkas på så sätt inte bara hemma, utan av en kombination av familjens värderingar, skolmiljön och kamrater.

En studie av Gärtner (2022) visar att icke-religiositet inte alltid handlar om ett aktivt avståndstagande från religion. Studien fokuserade på en familj i tre generationer där religion varit frånvarande i vardagen. Vetenskap, rationalitet och självständighet var centrala värden inom familjen, vilket påverkade hur barnen växte upp och hur de förstod världen. När barnen möttes av kritiskt tänkande fick de möjlighet att dra slutsatser om frågor om livets mening, etik och tro. Barnen upplevde inte att de hade saknat tro under sin uppväxt. Familjen accepterade religion som en privat fråga och drog en tydlig gräns när religion försökte påverka politik eller lagstiftning. Moralen hos familjen grundades inte i religion, utan i sekulära värden som individens rätt att bestämma över sitt eget liv. Studien visar att även frånvaro av religion kan vara en aktiv form av socialisering där barn kan utveckla en egen moralisk kompass.

Kanske handlar den nya moralen inte om att överföra en specifik tro till sina barn, utan om att ge rätten till ett eget val. Samtidigt väcker det en viktig fråga: är total valfrihet också ett ställningstagande? Att inte föra vidare religion är i sig också ett sätt att forma barnens världsbild.

Källhänvisning:

Dahl, K., Klingenberg, M., Kontala, J., Mussel, A., Novis-Deutsch, N., Sławomir, S. (2019). Religious socialization of non-religious university students. Religion, 49(2), 262-283. https://doi.org/10.1080/0048721X.2019.1584355

Gärtner, C. (2022). Secularity as a Point of Reference: Specific Features of a Non-Religious and Secularized Worldview in a Family across Three Generations. Religions, 13(6), 477. https://doi.org/10.3390/rel13060477

Thiessen, J. (2016). Kids, You Make the Choice: Religious and Secular Socialization among Marginal Affiliates and Nonreligious Individuals. Secularism & Nonreligion, 5(6), 1-16.  https://doi.org/10.5334/snr.60

Unsworth, A., Voas, D. (2018). Attitudes to evolution among Christians, Muslims and the Non-Religious in Britain: Differential effects of religious and educational factors. Public Understanding of Science, 27(1), 76-93. https://doi.org/10.1177/096366251773543

Mentala resor

Jag vet, rent kunskapsmässigt, att Tammerfors inte finns i östra Finland och att Uleåborg är i Österbotten, cirka 600 km från Finlands nordligaste punkt. Åkte tåg till Uleåborg för att uppleva en konstutställning om samtida samisk kultur.

Tågbytet i Tammerfors gav mig en timmes tid för strövtåg. Saluhallen är ett måste. Pratar inte människorna högljuddare med varandra? Ser de inte på mig litet extra nyfiket och länge? Är inte produkterna som erbjuds något udda, kanske litet mera åt det karelska hållet? Inlagda grönsaker, insjöfiskar, näverhantverk? Luktar det inte litet vadmal och papyross?  Vad är det inte för konstiga stereotypier och fördomar som dyker upp i mitt sinne när jag varje gång i Tammerfors blir lika förvånad över att det finns en akademisk bokhandel på paradgatan? Visslar ens fabrikspiporna längre?

Min Finlandsbild härstammar antagligen från mitt ytterst begränsade och icke-alls så kringflackande liv. Kanske finns där spår av lågstadietidens högläsning ur Zacharias Topelius Boken om vårt land – med viss geografisk dissonans?

Tåget tuffar vidare. Bennäs är min hävdvunna ändstation. Minns inte att jag tidigare åkt förbi. Redan nu börjar jag se ut genom fönstret för att skönja en annan flora och fauna. Är det inte litet kargare, litet vildare?

Framme i Uleåborg är lukten från cellulosafabriken märkbar. Stängs den ned till sommaren när turisterna invaderar en av Europas kulturhuvudstäder? Eller kommer ett av bevisen för att staden Uleåborg är livskraftig få puttra på?

Uleåborgs domkyrka, de administrativa byggnaderna, skrytvillorna, spångarna ut till öarna vid flodmynningen, statyerna, de pittoreska handelsbodarna och de många svenska namnen på dåtidens borgerskap och administratörer fångar mitt intresse. Jag vill inte vidkännas betongen, samma gamla bekanta varumärken i shoppingkvarteren. Jag dras i stället till det som är utfört med snickarglädje, annorlunda, det som kanske inte är det effektiva och ekonomiskt hållbara. Och Uleåborg levererar. Speciellt när jag tittar bort och fokuserar på det som romantikern i mig vill se.

Nästa dag, höjdpunkten och den främsta orsaken till min resa: Eanangiella – Ljudet av landet. Traditionellt hantverk med stygn av modernism. Politiskt uppvaknande i videoinstallationer. Livet här och nu tolkat av representanter som vägrar betraktas som museiföremål. Hur tidiga var inte Elsa Laula Renberg och Karin Stenberg ute i ett emanciperat postkolonialt ärende. Alta-rörelsens aktivister berättar. Konst som kritiserar den gröna energin som en fortsättning på kolonialismen. Schamantrumman med motorkälke och bil avbildad. Den samiska konstnären klädd i traditionell dräkt sydd av en IKEA-shopping bag. Lätt var det att få en hel dag gå åt till att utmanas och fundera över stereotypier, vad jag väljer se, höra, lukta och känna. Vem har rätt att tolka vad och hur exotifierar jag.

Var det månne lättare förr att filtrera varsammare när de tidiga upptecknarna av samiskt lif och lefverne reste långsammare? Hann de acklimatisera sig i stället för att som jag rusa upp nästan ända till Sameland på sex timmar järnvägsräls? Tillrättalade de sina skildringar i akt och mening att bekräfta stereotypierna om en romantisk ”vilde” som levde i samklang med naturen i ett drömlikt mystiskt andeinspirerat tillstånd?  Eller handlade de enbart i god framstegsanda, ute för att sprida ”civilisation” och ”rättan tro”.

Tåget stannar i Åbo vid en bro som jag ännu inte klarar av att mentalt sett omforma till en tågstation.

 

Jan Svanberg

Äldre universitetslektor