Essän är skriven av en av deltagarna i kursen Miljö, minoriteter och marginalisering.
Min klippa känns varm och skön i vårsolen. Stenarna ute i havet ser så nära ut, men av erfarenhet vet jag att om man försöker simma ut till dem så tar det förvånansvärt länge. Idag är det vindstilla. Den friska havsdoften sköljer över mig och ger mig en innerlig ro. Spindeln bredvid mig njuter av vårvädret lika mycket som jag. Ingen av oss har bråttom någonstans. Ute på stenarna sitter ett tiotal flyttfåglar som, skyddade från rovdjur, kan vila efter en lång färd från Afrika. De har presterat färdigt. Vad skönt det måste vara att vara färdig och kunna vila.
Den stadiga björken som jag lutar mig mot har nyutslagna knoppar där dess blad snart kommer att växa fram. Doften från björken hittar sin stilla väg till min näsa. Det doftar fräscht. Som en ny start. Som begynnelsen av något stort. Här i mitt personliga paradis är livet långsammare. Här finns ingen rinnande vatten. Ingen induktionsspis. Ingen diskmaskin. Saker tar den tid de tar. Man lever på naturens villkor och i naturens takt. I denna stund har jag inte bråttom någonstans. Jag får sitta här i mitt personliga paradis så länge jag vill. Vardagens stress känns avlägsen och alla tankar om avhandlingar och skoluppgifter är nedtonade. Naturen omkring mig känns familjär. Jag känner varenda sten, varenda buske och träd. Jag växte upp i denna natur och den är speciell för mig, och jag är lycklig över att den existerar.
Nästa morgon vaknar jag av att jag har svårt att andas. Svalget känns som kliande sandpapper. Ögonen är fastmurade så att jag inte kan se. Från näsan rinner snor. Det är allergisäsongen som satts igång. Det tar inte många sekunder att rusa till tvättstugan. Jag känner pulsen stiga när jag inser mina syskon har använt allt vatten utan att hämta mer från brunnen. Ska man verkligen behöva spendera en kvart med att hämta vatten innan man kan tvätta bort det värsta av allergisymtomen? Jag slänger en ilsken blick mot sovrummet där min syster ännu sover, ostörd och oplågad av allergisymtom. På vägen till brunnen hör jag sjöfåglarnas oändliga skrik ringa i mina öron. Över natten har en tjock matta av pollen har lagt sig över brunnslocket. Typiskt. Ämbaret som vi använder för att lyfta upp vatten har givetvis lämnats i gräset bredvid och blivit en hotspot för spindlar att bygga bo i. Min blick dras till björkarna bredvid som nästan verkar håna mig med sina nya vårliga blad. Jag längtar tillbaka till lägenheten i stan. Där naturen inte är så nära. Där trädens pollen inte hittar fram lika lätt. Det blir skönt att åka hem till stan imorgon.
Denna gestaltning beskriver på vilket sätt det är viktigt att vara i naturen, särskilt sådan natur som är bekant och familjär. Jag själv upplever en ro av att vara i sådan natur och i en sådan omgivning överlag. Stugan är ett ställe där jag i allmänhet känner mig lugnare än i stan, och detta kommer från att livet är långsammare där. Naturen är mer närvarande på stugan, både fysiskt genom att det finns natur nära, men också psykiskt genom att man har tid att uppleva den mera. På stugan blir naturen en del av livet på ett helt annat sätt än i stan, och tillvaron kan nästan kännas idyllisk. Jag ser möjligheten att vara på stugan och nära natur som något gott och nödvändigt. Därför kan det kännas ångestfullt att min förmåga att uppleva natur på detta sätt begränsas av att jag är pollenallergiker. Allergin betyder att jag under några veckor på våren har mycket svårare för att vistas i natur än många andra. Hur skall man då förhålla sig till fenomenet att något gott i ditt liv blir begränsat?
I min gestaltning beskriver jag hur naturen som är god blir till något ont. Genom att naturen blir min fiende tonas de positiva sidorna ner, och endast de negativa konsekvenserna förblir relevanta. En sorts “fight” or “flight” instinkt kickar in och eftersom jag inte kan förgöra de allergener som sprids med vinden är min ända tillflykt att låsa in mig i en lägenhet i stan, så långt från naturen som möjligt. Denna insikt om att jag inte kan påverka naturen är något som Hartmut Rosa (2020) skriver om, och något som diskuteras mer senare. Brytningen mellan att njuta av naturen och att den blir ond är något som jag upplever varje vår. När det blir varmt och vårligt blir jag glad och längtar till sommaren och jag målar således upp en idyllisk bild av verkligheten där allting är lätt och som karaktäriseras av en avsaknad av stress. Denna bild blir dock varje år krossad av realiteten att min kropp inte tål att vara i naturen under den perioden på våren då pollen börjar spridas.
Erfarenheten att allergi “förstör” våren är något som kan vara svårt för en ickeallergiker att förstå. Jag kan känna att mina föräldrar till exempel saknar förståelse för att jag inte vill komma till stugan ett veckoslut i april med dem på grund av allergier. Erfarenheten blir dock något som för mig samman med andra pollenallergiker. Min bror har t.ex. samma symptom som jag och ett vanligt diskussionsämne mellan oss på våren är ofta just pollensymptom. Också andra pollenallergier som jag mött i olika sammanhang kan ofta relatera till min erfarenhet. Jag kommer bra ihåg en diskussion jag hade med en kompis i gymnasiet om att det vore bra om alla träd skulle brännas upp. En sådan samhörighet och förståelse för erfarenheten är enligt min mening viktigt, särskilt eftersom majoriteten ofta saknar förståelse för erfarenheten.
De frågor som jag vill problematisera är således främst hur man skall förhålla sig till naturen när den gör en illa? Går det att komma bort från tankesättet att man måste distansera sig från naturen för att må bra? Kan man njuta av naturen fast man mår dåligt av den? Jag skulle givetvis vilja ha möjligheten att njuta av natur oberoende av årstid. Med olika mediciner kan jag lindra mina pollensymptom, men oberoende av hur mycket mediciner jag tar försvinner inte mina symptom helt och hållet, och de blir betydligt värre efter att jag vistats i naturen. Jag vill även utforska tanken om att kunna påverka pollenspridning och vilka följder det kunde ha. Vilka följder har människans kontroll över naturen och på vilket sätt påverkas jag av detta?
Jag ville hitta en författare eller någon sorts litteratur som behandlar pollenallergi eller oförmåga att uppleva natur. Det visade sig att det inte skrivits hemskt många filosofiska verk om just pollenallergi, men erfarenheten att inte ha möjlighet att uppleva natur jämlikt är något som Hartmut Rosa (2020) diskuterar i sin bok det vi inte kan råda över. Rosa är en samtida tysk sociolog och samhällsvetare. Han har skrivit ett flertal internationellt kända böcker och har även vunnit flera vetenskapliga priser. Hans böcker har även översatts till sammanlagt 15 olika språk. I boken det vi inte kan råda över tar Rosa en kritisk ställning mot människans försök att härska över naturen. Rosas tankar kan tillämpas för att hjälpa mig att reflektera kring tillgängligheten till naturen samt naturens förfogbarhet. Rosa menar att naturen är något som existerar oberoende om vi interagerar med den eller inte. Människan har historiskt sett inte kunnat planera vad som händer i naturen och det har funnits mycket i naturen som människan inte kunnat styra över. Människan har dock ändrat på detta. Idag har vi olika teknologier som tillåter oss att härska över naturen på ett sätt som vi aldrig kunnat tidigare. Rosa skriver exempelvis att olika teknologier har möjliggjort erfarandet av natur på ett helt nytt sätt. Vi kan exempelvis använda flygplan för att resa till natur som tidigare var otillgänglig och vi kan förutspå väder och temperatur.
Människan, och framför allt västerländsk kultur, törstar efter förfogbarhet över naturen. Människan vill styra över sin omgivning och har genom historien haft ett oändligt begär att härska över naturen. Man ser naturen som en tillgång som skall se ut på ett visst sätt för att vara till maximal nytta för människan. Kritiken som Rosa lägger fram riktas mot detta människans begär att styra över naturen på olika sätt. Han menar att människans begär att härska över det naturliga paradoxalt leder till en minskad känsla av kontroll vilket ger upphov till en ångest. Man kan exempelvis fråga sig ifall teknologins framfart och människans kontroll över naturen orsakat mer eller mindre stress för människor? Rosa menar att svaret är mera negativa sidor, och att människans osläckbara törst efter kontroll över naturen leder till en mer komplicerad värld som blir allt mer onåbar.
Rosas bok ger mig många tankar. Dels funderar jag över hur naturens förfogbarhet passar in i min gestaltning av min erfarenhet med pollenallergi. Ett till synes stort problem för mig är att jag inte kan styra när och hur träden sprider sitt pollen. Jag kan inte styra över det som får mig att må dåligt. Skulle inte en teknologi som ger människans möjlighet att kontrollera pollenspridningen hjälpa mig med mina problem? Jag märker att jag själv blir offer för den lockande tanken om att fullständigt härska över naturen. Problemet är att man genom att tänka såhär distanserar sig från det naturliga. Verkligheten är den att jag i denna stund inte kan råda över pollenspridningen, och jag gör inte mig själv någon tjänst genom att tänka att jag borde kunna eller att jag i framtiden kommer kunna göra det. För mig som individ gäller det att hitta ett förhållningssätt till det faktum att jag är pollenallergiker, och att jag inte kan råda över pollenspridningen, som är hållbart och som undviker ångest. Att jag får pollenbesvär under våren är inte något som jag behöver lösa, utan det är något jag inte kan råda över och som jag istället måste hitta ett bra sätt att förhålla mig till. Däremot är jag berättigad till känslor av ilska och sorg över det jag förlorar.
Rosa talar om tillgänglighet i meningen att göra någonting förfogbart. Han menar att man måste synliggöra saker för att kunna nå och erfara dem. För min erfarenhet gäller det att göra det synligt vad och hur man kan uppleva natur utan att utsätta sig för allergisymtom. Rosa förklarar att man med hjälp av transportmedel gör olika erfarenheter i naturen möjliga. Lättillgänglig teknologi kan på så sätt ses som ett medel för att möjliggöra att erfara naturen. För min upplevelse kan en sådan teknologi vara exempelvis mediciner som dämpar pollensymptomen och som möjliggör att jag åtminstone en begränsad tid kan vistas i naturen. Jag ser här olika grader av förfogbarhet. En sådan makt över naturen där jag använder mediciner för att dämpa de värsta symtomen ser jag som mindre destruktivt än att exempelvis flyga till ett annat land när pollenspridningen sätts igång i Finland. Dessa teknologier är dock inte sann makt över naturen.
Fullständig fogbarhet skulle vara att hitta på en teknologi som fullständigt hindrar pollenspridningen. Denna tanke känns skrämmande och dystopisk.
En del av mig vill göra naturen fogbar, medan en annan del av mig förstår att jag inte kan råda över mina allergier. Mina allergisymptom och min förmåga att vistas i naturen ändras i enlighet med årstiderna. Detta betyder att jag endast lider av min pollenallergi en relativt kort tid av året. Detta gör det lättare för mig att acceptera att jag inte kan rå över min situation. Om det skulle vara så att jag lider av pollenallergi hela året tror jag att det skulle vara svårare för mig att acceptera det och svårare för mig att inte försöka vidta starkare åtgärder för att minska på pollenallergin. Om jag hela tiden skulle lida av pollenallergi så skulle jag lättare dras med i tanken om att det är bra och gott att härska över naturen. I ett sådant fall skulle jag antagligen till en högre grad uppskatta den förfogbarhet som människan lyckats skapa över naturen.
Rosa talar om att människor i allmänhet vet att det finns erfarenheter att erfara, men att det inte alltid finns möjligheter att erfara dem. Denna vetskap kan leda till ångest. Detta kan förliknas med pollenallergi på ett sådant sätt att man som pollenallergiker vet vad man går miste om genom att inte vistas i naturen. Jag upplever att erfarenheter i naturen är som mest eftertraktade på våren då snön smultit bort. Kanske detta beror på att det är under denna tid som mina möjligheter att erfara naturen är mest begränsade. Hur som helst kan jag förstå Rosas resonemang om en känsla av hopplöshet och ångest då man vet att det finns natur där ute som går att erfara, men som man inte kan erfara just nu. Skillnaden är att jag kan vara säker på att detta hinder försvinner efter en tid, vilket man inte kan vara säker på om man lever i fattigdom. En annan skillnad är att klimatförändringen i en allt större grad gör det permanent omöjligt att erfara viss sorts natur, medan pollenallergi endast är ett problem en viss tid och man kan vara säker på att det finns natur även på sommaren som går att erfara. Om man däremot skulle vara så svårt allergisk att man under hela året har diverse symptom som gör livet jobbigare, så kan det vara att man inte skulle vara medveten om hur livet skulle se ut utan allergier. Eftersom jag vet hur livet utan allergier är kan jag även sakna det livet och sörja det jag förlorar under våren.
Frågan om att strida mot pollenallergin eller fly undan är för mig högaktuell. Skall jag utsätta mig för naturen om den i stunden ger mig något gott? Eller skall jag fly undan för att minska på det onda? Detta val som jag kan ta betyder att pollenallergin för mig inte är helt ur min kontroll.
Jag kan ta mediciner och leva i naturen, eller så kan jag ta mig till områden med mindre natur.
Jag kan även kombinera dessa för att minimera mina symptom. Jag anser att sådana val inte är att härska över naturen, utan att det snarare handlar om att välja hur jag själv agerar i situationen där naturen inte är fogbar. Jag kan inte råda över pollenspridningen, men jag kan däremot råda över mig själv och hur jag bemöter pollenspridningen. Detta är antagligen det för mig just nu mest hälsosamma och hållbara förhållningssättet.
Jag kan inte råda över när träden pollinerar. Jag kan inte välja att pollenspridningen väntar tills efter påsken när jag varit på stugan. Naturen finns inte till för att tillfredsställa mina behov. Jag kan njuta av naturen och vara i den, men för mig blir det oerhört tydligt att jag måste göra det på naturens villkor och inte enligt mina egna. Naturen har sina processer och en av dessa är pollenspridningen. Jag kan inte förvänta mig att pollenspridningen skall vara något jag kan styra över. Denna insikt gör det lättare för mig att inte vara arg på naturen som orsakar mig lidande. Rosas text om hur ett oändligt sökande efter naturens förfogbarhet förstör både naturen och våra liv gör att jag inte ens nödvändigtvis vill kunna styra över pollenspridningen. Tanken om att människan i framtiden skulle kunna välja när pollenspridningen sker gör mig snare rädd än lättad. Det finns vissa saker som människan inte är menad att kunna rå över. Som Rosa säger så leder vårt härskande över naturen till nya problem. Vad skulle hända till träden om vi kunde stoppa pollenspridningen? Vad skulle hända om en majoritet av världens befolkning hade pollenallergi? Skulle ett av mänsklighetens mål då vara att förgöra alla träd så att detta problem slutar existera? Man kan snabbt se hur denna tankegång leder till en mångfald av olika problem. Därför är Rosas tanke om att försöka finna ro i att man inte kan påverka naturen något som jag som individ ämnar sträva mot. Pollenspridningen har sist och slutligen många fler positiva sidor är negativa. Att pollenspridningen sker betyder att det finns natur på sommaren som jag kan njuta av istället. Träden behöver pollen för att föröka sig och sprida sig. Naturen och även människan är i slutändan beroende av träden och dess pollen för sin egen överlevnad. Kanske det är en bra sak att vi pollenallergiker är i minoritet, så läggs det inte tid och energi på att hitta sätt att stoppa pollenspridningen. Att naturen under en relativt kort period av året blir fientlig kan således ses som ett nödvändigt ont för att jag sedan skall kunna njuta av naturen under andra årstider.
– Oliver Engblom