På flyget hem från ESHA-konferens i Maastricht skrev vi en text för Vasabladet, då vi under veckan läst en debattartikel i Vbl med en i vårt tycke felaktig och oförtjänt negativ syn på vår finländska skola och dess framtid.
Det är djupt mänskligt att tveka inför förändringar. Det betyder ändå inte att vi alla vill nöja oss med status quo, att allt skall förbli som det är eller att allt var bättre förr. Världen förändras, i mångas tycke i en allt snabbare takt. Då kan inte heller skolan förbli densamma. Det är grunden för den skolutveckling som sker och som sätter eleven och elevens lärande i centrum.
Alla är säkert överens om att skolans centrala uppgift är att förbereda barn och unga för vuxenlivet, som idag för dem är en ganska oförutsägbar framtid. Runt om i världen har man under de senaste årtiondena formulerat förmågor för framtiden. De nya läroplanerna i Finland följer denna internationella trend som fokuserar mer på framtidens kompetenser än på kunskapsmassor som föråldras, förändras och förnyas. De sju beskrivna kompetenserna bygger alla på kunskap och en av dem specifikt på förmågan att lära sig, att ta till sig och använda kunskap.
Det viktiga nu, då skolorna skall förverkliga de nya läroplanerna är vad som sker i skolvardagen, i alla de olika lärmiljöer som skolan förväntas bruka. En grundtanke i arbetet kan något tillspetsat uttryckas sähär: vart försvinner alla nyfikna barn och varifrån kommer alla håglösa tonåringar? ”Skolanpassning”, att under nio år i grundskolan lära sig att sitta tyst och stilla och följa givna instruktioner, lämpade sig bättre för gårdagens industrisamhälle än för framtidens ännu okända strukturer. I ställer för skolanpassade elever vill vi ha engagerade och kreativa barn och unga som ges och tar ansvar för sitt eget lärande. Vi måste ställa målen långt in i framtiden: rymdfarkosten jorden har inga passagerare; vi ingår alla i besättningen!
I den offentliga debatten förefaller ”digitaliseringen” att väcka de största och värsta farhågorna. Misstron lever kvar efter de misstag som gjordes för ett tiotal år sedan då Finlands skolor och bibliotek skulle föra ut vår befolkning på den ”globala, digitala motorvägen”: pedagogiken glömdes bort. I skolan finnsförvisso mycket fingerfärdighet och viss teknisk kunskap bland barn och unga, som till delar ännu saknas hos de vuxna i personalen. Det är ändå genom den handledning lärarna ger som det pedagogiska mervärdet i de nya verktygen och de moderna läromedlen förmedlas.
Den realitet de unga lever i idag omfattar bland annat Internet och Wikipedia, men i dessa finns ingen kunskap. De förmedlar information. Kunskapandet sker i interaktiva och kollaborativa processer i och utanför klassrummet med hjälp av lärarens handledande kompetens. Handledningens uppgift är väcka elevernas nyfikenhet och utmana elevernas kreativitet för att ” vidga våra vyer, tänka kritiskt och bygga upp en hållbar livssyn”.
Eleverna utmanas att aktivt söka och fördjupa sin kunskap också med andra källor än läraren och den traditionella skolboken. Den gamla skolan lärde oss främst att söka de rätta svaren. I den nya skolan uppmuntras eleverna att formulera de viktiga frågorna och söka lösningar till relevanta och aktuella problem. I stället för passiva kunskapskonsumenter vill skolan se framväxandet av en ”maker-kultur” med engagerade aktiva producenter av ny kunskap. Framför allt måste dagens skola ingjuta hopp inför framtiden hos de unga. Skolan skall kännas meningsfull, den skall vara utmanande och erbjuda möjlighet att utveckla goda relationer mellan människor.
Digitaliseringen i skolvärlden är endast en del av den pågående skolutvecklingen och kanske den bit som bjuder på de största förändringarna. Inom Åbo Akademi pågår samarbetsprojektet Didaktiska dimensioner i digitalt lärande eller DiDiDi, som initierades inom Vasa övningsskola för mer än 10 år sedan. Projektet söker och utvecklar de mångfacetterade möjligheter den digitala världen erbjuder för att utveckla arbetet i våra skolor. På projektets hemsidor (https://dididi.fi/) publiceras forskning som genomförts i form av konferenspresentationer, artiklar och bokkapitel, pedagogikstuderandes kandidat- och magisteravhandlingar samt en doktorsavhandling ochpågående postdoktoral forskning. En central uppgift är att sprida goda modeller, vilket sker i olika nätverk som skapats lokalt, regionalt och nationellt.
Nyss hemkomna från en europeisk skolledarkonferens kan vi konstatera att Finland fortfarande lyfts fram som ett gott exempel där skolutvecklingen har rätt riktning. Genom den kultur av delade goda erfarenheter som växer fram finns gott hopp att de nya läroplanerna för den finländska skolan skall förverkligas så att dagens unga besitter kompetenser för framtiden.
Gun Jakobsson, ledande rektor
Ulla Granfors, gymnasierektor
Elisabet Backlund-Kärjenmäki, grundskolrektor