Färgerna är underbara på hösten, löven får världen att likna en målning, eller en tecknad serie. Eller är det målningar och tecknade serier som liknar hösten? Hösten är en ofta förbisedd viktig del av våra liv. Själv är jag född på hösten, för några veckor sedan fyllde jag fyrtio år. Det är nästan en svindlande känsla – när ska det egentliga livet börja? Jag är redo, jag har gjort mina läxor och vattenkammat håret. Fyrtio år – redan höst! Men det här behöver inte betyda samma sak för alla människor – själv har jag blivit vemodig lättad varje gång det börjar bli höst. Visserligen älskar jag sol, värme och ljus, bad och den intensivt levande naturen, men de senaste åren har jag blivit lite förvånad över att jag faktiskt har överlevt sommaren, och att den äntligen är över. Att spekulera över hur mina kommande tjugo år kommer att se ut, baserat på en uppdelning vår år 1-20, sommar år 21-40, höst 41-60, vinter 61-80, känns märkligt spekulativ. Men kanske skulle jag undvika sorg över att sommaren har gått, ifall jag påminner mig att det är den jobbigaste årstiden för mig? Buddister försöker se de grönskande växterna i höstens förmultnande löv, försöker se skönheten i det nedbrytande. Det kan hjälpa mig att se att hösten är viktig, men det kan också leda till missuppfattningar. Hösten har sin egen, unika skönhet, som är lika oberoende av att det följer en ny sommar, som sommarens skönhet är oberoende av att den följs av en höst. Ursprunget till det här blogginlägget var att jag ville fundera över skorstenar (som representation för industrialisering och stad), löv (som natur) och höst (som den nedgående delen i ett cykliskt förlopp):
Nu lämnar jag den här reflektionen till läsarskarorna istället.