Mot maximal effekt

Vetenskap och bildning har bägge ett egenvärde. Samtidigt har de även ett instrumentellt värde. Forskningsresultat leder till bättre förståelse av världen och ibland kan de till och med förändra världen till det bättre. Om vi gör vårt arbete väl, kommer det vetenskapliga tänkesättet att följa varje utexaminerad studerande livet ut.

Man kan därmed konstatera att vårt arbete har både djupgående och långsiktiga effekter i samhället. Mot den bakgrunden kan snacket om samhällsnytta, samhällseffekter och samhällsrelevans låta tjatigt. Universitet är via sitt bildningsuppdrag och sin forskning viktiga aktörer i samhället. Det vore väl märkligt om våra handlingar inte hade effekter.

Trots detta är det skäl att fundera varför debatten om vetenskapens samhällsnytta är så aktuell just nu. Vi kan börja från det positiva. Beslutsfattare, företag och den stora allmänheten är intresserade av vad forskningen har att erbjuda inför de olika utmaningar som de möter. Vi har ett ansvar för att bemöta denna efterfrågan och berätta professionellt och effektivt om våra forskningsresultat.

Det gör vi också hela tiden. Problemet är att de metoder som förr fungerade väl inte är nödvändigtvis relevanta längre. Mängden information, och desinformation, är ofantlig och det gäller att finna sluga metoder för att fånga människornas intresse. Vi måste på ett mer systematiskt sätt tänka på vem som behöver de forskningsresultat som vi levererar, hur vi paketerar vårt budskap och när vi kommer ut med våra nyheter.

Samhällseffekter går med andra ord hand i hand med aktiv kommunikation. Var ej oroliga, alla behöver inte börja häcka på Twitter eller förvandla sig själva till YouTube-stjärnor (man får förstås göra det om man vill.) Det centrala är hitta sitt eget sätt att kommunicera. I varje team finns det någon som är bra på att popularisera, hen kan twittra eller skriva policy briefs. Den bästa förhandlaren tar över överläggningarna med företagspartners och det sociala geniet drar workshopen med intressegrupperna.

En sund kritisk inställning till fenomenet samhällsnytta är givetvis på sin plats. Jakten på uppmärksamhet blir lätt ett självändamål. Då är det viktiga inte längre vad man säger utan att man hörs. Nyttotänkandet kan också skapa en uppdelning mellan ’nyttiga’ och ’onyttiga’ discipliner. Grundforskningens direkta nytta kan vara svår att bevisa. Alla discipliner eller projekt producerar inte heller dessa mycket eftertraktade innovationer.

När diskussionen om samhällsrelevans intensifieras – vilket den kommer att göra – ska vi som vetenskapssamfund se till att svansen inte börjar vifta hunden. Vetenskapen kommer först, samhällsnyttan placerar som tvåa.

Forskare har alltid haft samverkan med det omgivande samhället. De externa villkoren har dock ändrats. Konkurrensen om människors tid och intresse har blivit hård och vi utmanas av enkla sanningar och propaganda. Nu ska vi bli mer strategiska så att vi får fram våra fantastiska berättelser. Det blir kul, det lovar jag!

 

Elina Pirjatanniemi

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *