Aristoteles anmärker på ett ställe att man genom att öva sig spela gitarr kan bli antingen en god gitarrist eller en dålig. Tanken slår oss som konstig – är det in just genom att öva som man blir skicklig? Aristoteles poäng är dock att man kan öva sig på både bra och dåliga sätt och att det är helt avgörande för resultatet.
Tanken att det är avgörande hur man gör något är provokativ i vår kultur. Den ifrågasätter vissa av våra grundläggande värderingar – att bara man gör det som väntas av en, gärna snabbt och effektivt – så är allt ok. Kvalitet är något som man helst bara kräver av vissa specialister – konstnärer t.ex. I övrigt är vårt samhälle nöjt med kvantitet.
Det här är en grundläggande mekanism i den liberala demokratin – en nästan logisk följd av tanken på att alla är lika. Samtidigt stämmer det ju inte, det vet vi alla. Vissa är smartare än andra, andra snyggare, någon extremt duktig på att serva motorer. Denna offentliga fiktion är ett ideologiskt alternativ till aristokratism som sannerligen också bygger på många lögner, men det är den grundläggande orsaken till att den liberala demokratin aldrig kan fungera i längden.
En ofta upprepad iakttagelse är att det liberala samhället är beroende av källor som det inte själv kan upprätthålla. En liberal demokrati fungerar så länge det finns kloka och bildade människor som folket kan välja till ledare. Problemet är att bildning aldrig har varit särskilt demokratiskt – alla inser det absurda i en föreläsning som skulle inledas med att man röstar om vem som skall föreläsa. Utbildning är hierarkiskt uppbyggt till sin natur: de som kan och vet mera undervisar de som kan och vet mindre. Förutsättningen för att öva bra på gitarr är att man har en bra lärare. Bildning är alltså något av en anomali, om än en nödvändig sådan, i en liberal demokrati.
I vår liberala demokrati är det emellertid inte längre de kloka och lärda som bestämmer över undervisningen. Och om vi skall vara korrekta här så ska vi nog tala mindre om demokrati och mera om (ny)liberalism när vill förstå hur universiteten styrs i dag. Kvalitet är ”svårt att mäta”, så vi mäter kvantitet istället, i stället för att fråga de som förstår sig på kvalitet. På sikt leder detta givetvis till att det inte längre finns några kloka och lärda människor som folket kan välja till ledare och så väljer de en Berlusconi eller en George W Bush i stället. Kloka och lärda människor uppstår inte av sig själv – de måste utbildas.
Denna kolumns 3500 tecken är snart slut så jag hinner inte beskriva ett fulgott alternativ till liberalismen här. Men kanske man kunde börja med att ta itu med ett grundläggande tankefel i det liberala samhället: nämligen att ”jämlik” måste betyda ”likadan”. Det här är orsaken till att det liberala talet om mångkultur klingar så falskt och att alla liberala kulturer börjar likna varandra. Liberalismen kan helt enkelt inte förstå skillnader på annat sätt än som orättvisa. Därför måste t.ex. liberala feminister kämpa för tanken att kvinnor i grunden är lika som män för att garantera jämlikhet.
Jag vet att det gamla hierarkiska samhället där var och en hade sin plats och behandlades därefter var orättvist och grymt. Jag hoppas verkligen att ingen uppfattar det jag skriver som konservativt motiverat. Snarare är min infallsvinkel teologisk: att erkänna att vi är olika och just därför lika mycket värda är det samma som att se på världen som skapad till något gott.
